Jag har varit verksam i offentligheten i fyrtio år. Även om man inte ska idealisera debattklimatet som det var förut förefaller det mig aldrig ha varit så dåligt som i dag. Förmågan och viljan att föra en rationell diskussion är på väg att undergrävas; kraven på att röster ska tystas i stället för att bemötas med argument blir allt vanligare, inte minst på universiteten, som Sten Widmalm visar i sin artikel i temat. I dag vill man beröva människor deras plattformar med motiveringen att deras uppfattningar får andra att känna sig otrygga, men i grund och botten handlar det mer om maktvilja än känslighet. Aktivisterna utgår från en syn på kunskap som maktkamp, och med denna inställning finns det, som Torbjörn Elensky påpekar in sin recension av som Torbjörn Elensky påpekar i sin recension av Douglas Murrays Kollektiv galenskap, ingen anledning att gå i dialog – den som har en annan uppfattning ska nedkämpas.
Postmodernismens kunskapssyn har varit betydelsefull i sammanhanget, men rötterna till dagens aktivism går längre tillbaka. Det är ingen tillfällighet att aktivister, när de går till storms mot traditioner, bildningsideal och auktoriteter, är så lika rödgardisterna under 60- och 70-talet. Många av dagens framträdande idéer formulerades redan under den period vi betecknar som ”68”. Inflytandet från den under 60-talet tongivande Herbert Marcuse är till exempel påfallande. Han pläderade för att de som inte gynnade frigörelsen saknade rätt att ta till orda. Hos honom finns för övrigt också det fjärmande från arbetarklassen som är så framträdande hos dagens vänster. Marcuse menade att den västerländska arbetarklassen mutats med välstånd och att det revolutionära hoppet i stället stod till minoriteterna.
Om miljön redan präglas av progressiva idéer måste man vidga definitionen av förtryck för att motivera en revolt. Förtryck kan nu handla om en helt subjektiv upplevelse av att känna sig otrygg.
För att förstå dagens aktivism behöver man beakta relationen mellan nyliberalism och vänster och generationsväxlingarnas roll. Johan Wennström recenserar två nya amerikanska böcker som hävdar att Ronald Reagan, snarare än att vara en principfast konservativ, åstadkom en kompromiss mellan höger och vänster. Medelklassen fick skattesänkningar, vänstern en samling rättigheter som efterhand radikaliserades. Konservatismen marginaliserades gradvis som en motvikt. Sten Widmalm pekar på en annan aspekt av samverkan mellan strömningar som vanligtvis anses svårförenliga: den för nyliberalismen centrala public choice-teorins syn på individen som styrd av egenintresse har hos radikalerna katalyserat uppfattningen att kunskap är maktkamp.
Förlusten av motvikter har också gjort sig gällande inom den akademiska världen i Väst. En äldre generation av konservativa akademiker har gått i pension så att universiteten nu domineras av radikaler. Det vi nu bevittnar är en generationsrevolt inom, inte mot, ett radikalt paradigm: om lärarna redan är radikala, behöver studenterna ta ett steg längre i radikalism för att etablera en generationsmässig identitet. Om miljön redan präglas av progressiva idéer måste man vidga definitionen av förtryck för att motivera en revolt. Förtryck kan nu handla om en helt subjektiv upplevelse av att känna sig otrygg.
Publicerad i Respons 2020-5
