Man kan säga mycket om min forskarutbildning i historia på Stockholms universitet. Jag har den att tacka för mycket, men den var knappast riggad för excellence. Antagningen var mestadels lokal. Hade man skrivit en hyfsad c-uppsats var chansen stor att man uppmuntrades att gå vidare. Under mina år på institutionen från mitten av 1990-talet räknade den till ett sjuttiotal aktiva doktorander. Med mina tjugosex år var jag påfallande ung utan att för den skull vara särskilt lovande. Många hade gjort åtskilliga år i yrkeslivet innan de växlat över till forskarbanan. Den enda publicering som räknades var avhandlingen, som man närmade sig långsamt genom att varje termin lägga fram ett kapitel för seminariet att slita i stycken. Det var en oglamorös och i långa stycken ofinansierad studiegång som man underkastade sig i tro om att det skulle ordna sig i det långa loppet.
I dag är det annorlunda. Doktorander finansieras från dag ett. Konkurrensen är inte längre lokal utan nationell och internationell och detta samtidigt som platserna blivit färre och tempot ökat. På ytan verkar förändringen rimlig, de bästa ges goda möjligheter att utveckla sin fulla potential. Men det finns också sådant som grumlar bilden. Som My Hellsing vittnar om i sin ”I fokus”-artikel i detta nummer börjar priset i form av personlig ohälsa bli i högsta laget. Till del är nog detta en generationell erfarenhet. De nya forskare som äntrar dagens uppgraderade, kvalitetssäkrade och internationaliserade universitet har investerat i sin framtid från unga år. De har bemästrat betygskraven och kommit in på de rätta skolorna. Stressnivån är på topp redan i utgångsläget.
En ständig risk är att sjunka ned i det dystra prekariatet, i det eviga vikariehelvetet.
Efter avhandlingen väntar ansöknings- och publiceringshetsen. En ständig risk är att sjunka ned i det dystra prekariatet, i det eviga vikariehelvetet. Enligt en färsk SULF-rapport är antalet visstidsanställningar vid universitet och högskolor markant högre än i andra verksamheter. Till och med kvaliteten i kunskapsproduktionen kan ta skada, menar man. Otrygga och utmattade forskare, heter det i rapporten, skärper inte sina sinnen utan börjar snarare producera ängslig karriärforskning. Andra studier visar att kvinnliga universitets- och högskolelärare är den grupp på arbetsmarknaden som oftast känner stress. Tryggheten verkar långt borta. Att ansöka om en fast tjänst vid ett svenskt lärosäte är numera som att söka sig till Kabuls flygplats i samband med talibanernas maktövertagande.
Här är inte platsen att dra upp de stora linjerna. Men man kan ställa några frågor. Tjänar ohälsan ett högre syfte, ungefär som när Agamemnon offrade sin dotter Ifigenia till gudarna mot löfte om lugna farvatten mot Troja? Vem har i så fall beslutat om detta offer och vilka gudar har man i åtanke? Man kan också vända på steken och fråga sig om vi verkligen vill befolka våra universitet med väldrillade akademiska perfektionister, ens om hälsoproblemen går att lösa?
Själv befarar jag att poängen riskerar att gå förlorad, litet som om man gjorde en remake av Ettore Scolas filmklassiker Fula, skitiga och elaka med enbart fotomodeller i de ledande rollerna.
Min väg till utmattning
Historikern My Hellsing blev sjukskriven för utmattningssyndrom i december 2020, men i efterhand kan hon se att de första tecknen kom redan två år tidigare. Med hjälp av aktuell bokutgivning...
