Detta nummer av Respons tematiserar nationalekonomins tillkortakommanden inför den ekonomiska kris som vi fortfarande befinner oss i och kanske ännu inte har sett det värsta av. De antaganden som varit tongivande de senaste decennierna, som att marknader korrigerar sig själva och att ekonomins aktörer är rationella, har kommit på skam. De bidrog också till krisen eftersom de ledde till att man tog alltför lätt på riskerna med den finansiella sektorns utveckling. Den tidigare så beundrade amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan medgav i efterhand att det fanns brister i hans ideologi som gjorde honom blind för vad som höll på att hända. Historiskt sett har kriser av detta format lett till en omorientering av det ekonomiska tänkandet, som ekonomhistorikern Lennart Schön påpekar (s. 29), men hittills har vi inte sett så mycket av omprövning.
Men det var inte bara nationalekonomerna som togs på sängen. Det gäller också stora delar av vänstern, som ju heller inte efterhand har kunnat vända krisen till sin fördel politiskt. Mer hemmabana för vänstern kan det knappast bli. Kapitalismen har visat sin instabilitet och girighet som drivkraft har varit framträdande. En stor del av välståndsökningen de senaste decennierna var ohållbar eftersom den byggde på skuldsättning. Ojämlikheten har ökat dramatiskt och påståendet att koncentrationen av förmögenhet till ett litet skikt skulle komma breda lager tillgodo genom en nedsippringseffekt ter sig inte trovärdigt längre. Krisen har i allra högsta grad förstärkt den klassiska vänstermisstanken om att pengar kontrollerar politiken. Den finansiella sektorn i USA utövar genom sina kampanjbidrag till politiker och sin lobbyverksamhet ett enormt politiskt inflytande och det är väl bland annat därför som politikerna varit så hänsynstagande mot den.
Att vänstern är så pass trögstartad beror delvis att den också tycks ha trott på kapitalismens bestående triumf och försökt anpassa sig till en ordning som man inte hoppas kunna störta, men undandra sig och utmana. Denna hållning har formulerats av Michael Hardt och Antonio Negri i boken Imperiet (2003), som frammanar en ordning som omfattar hela världen och bara kan utmanas i periferin. Men om krisen gjort en sak tydligt är det väl att en sådan övergripande ordning inte finns. Vi står i dag inför en mångpolig värld, i vilken Väst spelar en allt mindre roll. Det finns inte ens en enhetlig ordning i Europa, som tycks vara på väg att falla sönder i nationer eller kanske block av nationer.
Ekonomerna Carmen M. Reinhart och Kenneth S. Rogoff hävdar i This Time is Different (2009) att krisens rätta namn är ”Den andra stora kontraktionen” – 30-talets depression var den första stora kontraktionen. De syftar på en krympning av ekonomin, men det finns ju även gott om tecken på en politisk och mental kontraktion, en reträtt från globaliseringens expansion till mer avgränsade och överblickbara sammanhang. Man kan inte utesluta att det även här finns paralleller till 30-talets dramatiska vändning bort från globaliseringen. Längtan efter Boden (jord) uttryckte bland annat ett behov av att känna fast mark under fötterna efter den svindelkänsla som den tidens globaliseringsvåg hade gett upphov till. En liknande komplexitetsreduktion skulle nog vara välkommen för många även i dag. Socialdemokratin på 30-talet kunde reagera på en sådan kontraktion genom att lansera folkhemmet, eftersom den inte hade någon beröringsskräck inför det nationella perspektivet. Det har dagens vänster och det förklarar också varför den hittills visat sig så handfallen.
