Putin vill göra Ryssland stort igen genom att blicka bakåt

Rysslands president Vladimir Putin är i grunden en KGB-man, menar Rysslandskännaren Stig Fredrikson i sin nya bok Ryssland utan Putin. Presidenten är skolad i uppfattningen att ändamålet helgar medlen. Ändamålet är att stärka statsmakten inåt och nationen utåt, medlen är förställning, olika roller beroende på motparten, lögner, utnyttjande av motsidans svagheter, kort sagt klartänkt cynism.

Stig Fredrikson lyckas skapa en trovärdig bild av dagens Putinstyrda Ryssland och vad landet skulle kunna vara utan Putin. Det är elegant och imponerande, faktaspäckat men samtidigt journalistiskt glasklart. Det som många moderna Rysslandsförfattare behöver mer än 500 sidor för att skildra klarar Fredrikson av på 160.

Ändå är det inte alls bara en översiktlig beskrivning som han ger av hur Ryssland under Putins tjugo år utvecklats till en alltmer auktoritär och korrupt maktapparat. En styrka hos Fredrikson är att han både minns detaljer från förr och är på plats rent konkret 2019. Det märks att han upplevt, rapporterat och skrivit om Ryssland i cirka femtio år, som Moskvakorrespondent, som kommentator i SVT, som författare till ett antal böcker (senast om Boris Jeltsin). Hans omdöme är både balanserat och gediget.

En viktig grundton i boken är kärleken till det ryska, till människorna, kulturen, livsstilen. Hans sorg är kännbar över att Putin lett utvecklingen mot ett auktoritärt, korrupt, kleptokratiskt, övervakande och nationalistiskt land. Men han vet för mycket för att överdriva: Ryssland i dag är inte Kina, det är auktoritärt men inte totalitärt, kontrollerande men med livaktigt internet. Utrikespolitiskt har Ryssland mycket skickligt utnyttjat USA:s timeout och Europas motsättningar, men utgör inte ett storskaligt hot (mot Nato, Baltikum med mera) – detta trots aggression mot mjuka gränser som Ukraina/Krim.

Bokens titel Ryssland utan Putin kan förleda. Två tredjedelar handlar om Ryssland med Putin och under Putin. Denna uppläggning är nödvändig. Stig Fredrikson skildrar hur busgrabben från det trångbodda hyreshuset i Leningrad målmedvetet slår sig fram (även bokstavligt). Ett säkert jobb är underrättelsetjänsten KGB. Så småningom placeras Putin 1985 i Östtyskland (DDR) och avancerar till överstelöjtnant. Där får han uppleva det otänkbara: att regimen rasar samman genom folkliga protester, utan att någon hjälp kommer från Moskva. Där har nämligen hänt saker: Michail Gorbatjov hade inlett sin perestrojka, öppnat samhället i glasnost-reformer och klargjort att Sovjetunionen inte längre tänkte gripa in i ”broderländerna”.

Putin återvände till sin barndomsstad 1990, snart omdöpt till S:t Petersburg, blev chef för stadens internationella relationer under den liberale borgmästaren Anatolij Sobtjak, utnyttjade av allt att döma sin position för att berika sig och behöll sin befattning i KGB.

Sedan gick karriären med raketfart. Han flyttade till Moskva 1996, fick en ledande post inom presidentadministrationen, blev chef för FSB (KGB:s efterträdare) i juli 1998, premiärminister i augusti 1999 och efterträdde Boris Jeltsin som president på nyåret 2000 (vann valet i mars 2000).

Viktigt är nog, som Stig Fredrikson påpekar, att Putin inte upplevde perestrojkan på plats. Han kom tillbaka till 1990-talets politiska och ekonomiska turbulens. Som han sagt: Sovjets kollaps är det värsta han upplevt. Putin lovade att införa ordning och stabilitet i landet, något som de flesta ryssar längtade efter. Men metoderna var mer långtgående än många hade väntat sig. Inom några få år likriktade han de stora tv-kanalerna, krossade några motsträviga oligarker och fick resten att bli lojala mot regimen, avskaffade regionernas makt, förstatligade ekonomin (från cirka 35 till cirka 75 procent av BNP). Därtill införde han, särskilt efter återkomsten som president 2012, ett antal repressiva lagar som hindrar mötesfrihet, yttrandefrihet och kontakter med utlandet.

I stället har Ryssland, särskilt efter 2014, glidit allt längre neråt i världsekonomin. I dag är Rysslands BNP bara dubbelt så stor som Sveriges!

Vladimir Putins ambition är att göra Ryssland stort igen. Han har stegvis under sina tjugo år kommit en bit på väg. Men, tyvärr, understryker Fredrikson, genom att blicka bakåt. Det är storhetstiden som världsmakt under Sovjettiden som lockar honom. Att Ryssland inte inser samarbetets, frihandelns och öppenhetens fördelar är dock ett gammalt ryskt arv. Världspolitiken ses som ett nollsummespel, den enes vinst blir den andres förlust.

Att bli en ekonomisk stormakt ingår inte i Putinväldets strategi. Tidvis, i början av hans presidenttid och under president Medvedev 2008–2012, har man talat om teknologiska reformer. Men föga har hänt. I stället har Ryssland, särskilt efter 2014, glidit allt längre neråt i världsekonomin. I dag är Rysslands BNP bara dubbelt så stor som Sveriges!

Hur förklarar man denna passivitet? Stig Fredrikson pekar övertygande på att nödvändiga ekonomiska reformer med tydligare konkurrens, säkrare privat företagande och mycket mer förädling av landets råvaror (olja, gas, metaller) skulle gå emot den härskande elitens egna maktintressen och egna enorma förmögenhetsinnehav. Eliten föredrar att stabiliteten övergår i stagnation. Denna maktelit beräknas bara bestå av cirka 140 personer. Men också i övrigt är ojämlikheten förfärande: en procent av befolkningen (på runt 145 miljoner) kontrollerar 70 procent av landets tillgångar. Inkomsterna från de ökande olje- och gaspriserna från år 2000 och fram till litet efter världskrisen 2008 berikade främst den högsta eliten.

En del av tillväxtens fördelar sipprade dock ner till en växande medelklass, främst i de större städerna. Detta gynnade också Putins styre, hans löfte om ökande levnadsstandard och ekonomisk stabilitet tycktes infrias – mot att ryssarna godtog att yttrande- och mötesfrihet inskränktes. Man bytte, som Stig Fredrikson skriver, frihet mot korv.

Men sedan 2012 har det gått sämre, med flera år av negativ tillväxt. Lidande av detta blir det ryska folket, som fått uppleva sämre realinkomster, sjukvård och utbildning. Situationen för många pensionärer och för många på landsbygden är usel. Nedgången beror främst på de fallande olje- och gaspriserna, men också på den ineffektiva inhemska produktionen. Sanktionerna då, införda av USA och EU efter annekteringen av Krim 2014? De har spelat en viss roll, men som Stig Fredrikson påpekar har sanktionerna mot ekonomiska och politiska nyckelpersoner inte haft så stor effekt; dessa har ständigt lyckats hitta kryphål, inte minst via EU:s ekonomiska ”skurkstater” Malta och Cypern.

Värre är då de skärpta sanktioner som USA har infört mot ryska banker, mot inköp av högeffektiva datorer och maskiner i Väst och så vidare. Staten har måst spara, till och med på försvarsutgifterna. 2018 höjdes pensionsåldrarna, för kvinnor från 55 till 60 (först föreslogs 63), för män från 60 till 65. Detta ledde till omfattande protester runtom i hela landet, oftast ledda av det annars numera ganska trötta kommunistpartiet. Tänker man på att medellivslängden för ryska män bara är 66 år förstår man protesternas inneboende kraft.

Stödet för Putin och inte minst maktpartiet Enade Ryssland har sjunkit påtagligt efter detta beslut; Putins stöd är kanske nu nere i 40–45 procent mot 85 procent strax efter den bejublade annekteringen av Krim 2014.

Hade Ryssland kunnat gå en annan väg? Stig Fredrikson är övertygad. Han hade dock, menar jag, kunnat diskutera vad som möjligen hade skett om Putin som ny ledare hade behandlats annorlunda av främst USA. Som nytillträdd president markerade Putin vid flera besök i Väst att Ryssland var ett europeiskt land, öppet mot Nato. Vid attacken mot World Trade Center hösten 2001 var Putin snabb med att ställa sig solidarisk genom hjälp till USA. Men sedan skar sig relationerna. USA:s invasion av Irak 2003, utan FN-beslut och mot folkrätten, var en grundstöt. Natos utvidgning 2004, hett önskad av de ryska grannstaterna, möttes nu av hårt motstånd från Ryssland. Kanske hade denna process blivit annorlunda om den strategiskt tänkande pappa Bush, George H W, hade lett USA då i stället för den oförsiktigt resolute sonen George W.

Detta är ett inte helt otänkbart alternativ. Men Stig Fredrikson, liksom många andra, avvisar den möjligheten. Oavsett orsaker är det dock ett faktum att Putin drivit en alltmer nationalistisk och självtillräcklig hållning i utrikespolitiken. Att han redan från början ville ta ett hårt grepp om inrikespolitiken är helt klart.

Men framtiden då? Putin är vald till president fram till 2024. Inget tyder på att han vill avgå i förtid, inga tecken finns på alternativa makthavare, inga drivkrafter för reformer och bättre levnadsvillkor kan skönjas. Stig Fredriksons prognos är att Ryssland kommer att hanka sig fram.

Missnöjet underifrån växer dock nu på många håll i landet. 2017 gällde protesterna korruptionen, inspirerade av bloggaktivisten Alexej Navalnyj, året därpå höjningen av pensionsåldrarna och nu, 2019, miljöproblem och avfallsdeponering från Moskva till periferin. I Moskva växte det sommaren 2019 fram en protestvåg mot att många kandidater förvägrades ställa upp i lokalvalen. Resultat: fem oppositionspolitiker valdes in, för första gången på åratal.

Hoppet står, anser han, till den unga, utbildade generationen, den som släppt nostalgin och vill skapa ett öppnare, bättre samhälle.

Stig Fredrikson skisserar på hur många sätt Ryssland skulle ha kunnat vara ett bättre land utan Putin: flera partier, en dynamisk ekonomi, fria medier, oberoende domstolar, samarbete med Europa i stället för fördomar om inlåsning, ett blomstrande civilsamhälle. Hoppet står, anser han, till den unga, utbildade generationen, den som släppt nostalgin och vill skapa ett öppnare, bättre samhälle. De unga söker också information via ett livaktigt internet, som regimen inte lyckats tygla. Regionala nyhetsnätverk sprider konkreta gräsrotsrapporter. Unga väljer bort de stora regimtrogna tv-kanalerna som främst utnyttjas av äldre, särskilt utanför städerna.

I dagsläget råder mer stagnation än stabilitet. Men det finns strimmor av hopp för framtiden. Om detta Ryssland har Stig Fredrikson skrivit en angelägen och utomordentlig bok.

Publicerad i Respons 2019-6