Respons på respons på respons

Respons första nummer har fått ett mycket gott mottagande bland läsare och ett förvånansvärt gott mottagande också på dagstidningarnas kultursidor med tanke på att tidskriftens upphov är tidningarnas försämrade bevakning av facklitteraturen. Svenska Dagbladets kulturchef Kaj Schueler skriver att Respons behövs men påpekar att en tredjedel av de böcker som vi tar upp också recenserats i SvD. Det är verkligen en bekräftelse på att Respons behövs, för SvD har hållit ställningarna bättre än andra dagstidningar. Men att en bok omnämns innebär inte alltid att den recenseras i egentlig mening. Dagens Nyheter har drivit fackboksbevakningen i riktning mot tv-kritiken, där en journalist utan särskilda kunskaper kommenterar allt möjligt på ett litet klämmigt sätt. DN-medarbetaren Lars Linder ”recenserar” böcker inom alla ämnen, från arkeologi till astrobiologi, från renässansen till nationalsocialismen och dagens politik och ekonomi. Han recenserar naturligtvis också Respons, och efterlyser mer hetta och färg. Vad kan det innebära när det gäller recension av facklitteratur? Vad är det för fel på analytisk kyla och sakkunskap?

Det anses numera djärvt på gränsen till dumdristigt att göra en tidskrift för dem som tycker om att läsa. Men är det inte ambitionen att göra tidningar och tidskrifter för dem som inte gillar att läsa som på sikt är riskabel? Vill man ha sound bites och bilder är elektroniska medier svårslagna. Jag drog i premiärnumret en parallell mellan vår tid och den glada apokalypsen i Wien kring förra sekelskiftet. Jag vill spinna vidare på den. Wiens berömde satiriker och mediekritiker Karl Kraus bedrev en kampanj mot den samtida journalistiken, som inte kunde rapportera om ”ett benbrott utan tillhörande stämningssås, inte en eldsvåda utan den personliga ton som är lika hos alla”. Kraus ansåg att denna subjektiva impressionism blockerade både tillgången till verkligheten och inlevelseförmågan. Är det inte något liknande vi ser i dagens medier med alla dessa krönikörer, som med sitt personliga tilltal är förvillande lika, och alla dessa debatter där emotionellt utspel och personlig ton ska kompensera bristen på verklig insikt och ärende?

Kultursidorna har övergett sitt breda mandat att diskutera samhällsutvecklingen. Den kris som började 2007 är ett stort och mångfacetterat skifte. Det nyliberala paradigm som haft initiativet sedan slutet på 70-talet kollapsade. Efterkrigstiden har definitivt tagit slut eftersom den ordning som andra världskriget utmynnade i upphörde när USA började glida ner från sin globala hegemoni. Minnet av andra världskriget har inte längre samma grepp om sinnena i Europa, vilket skakar om EU i grunden. Samtidigt flyttas alltmer av världens ekonomiska och politiska tyngdpunkt till Asien. Det vi vant oss vid att betrakta som en normalitet visar sig vara en historisk parentes. Men går man igenom de svenska kultursidorna de senaste fem åren är det som om inget av detta har hänt.

I nummer två av Respons introducerar vi en avdelning som vi inte fick plats med i det första numret. Vi kommer i varje nummer att komplettera den svenska bevakningen med en tematisk recension som tar upp ett antal böcker i den internationella utgivningen. I detta nummer är det statsvetaren Sten Widmalm som diskuterar böcker om mångkulturalismens kris. Jag vill också passa på att klargöra vår digitala policy. En del tycker att vi är gammalmodiga som inte lägger ut mer material fritt på nätet. Tvärtom, skulle jag vilja hävda, det är de som inte tar betalt för artiklar som tillhör gårdagen. Kravet på att genomarbetade texter ska vara gratis är ett utslag av samma mentalitet som präglat konsumtionsbubblan de senaste decennierna. Folk har lånat till konsumtion, och tänker väl att om man kan konsumera oberoende av inkomst så kan man väl också producera utan ersättning. Vi kommer att göra texterna i Respons fritt tillgängliga på vår hemsida ett halvår efter att de publicerats i tryckt form.

Publicerad i Respons 2012-2