Reträtt för rättsstaten?

Dagens Nyheter hävdade den 12/6 att bostadsområden i Sverige som klassificeras som »särskilt utsatta« under de senaste två åren har ökat från 15 till 23. Poliser som intervjuas klagar över bristande resurser. När Rättsfonden arrangerade ett seminarium med rubriken »Reträtt för rättsstaten?« den 13/6 i Advokatbyrån Bratt, Feinsilber & Harling AB:s lokaler i Stockholm, föll det sig naturligt att ta avstamp i denna artikel. Talare var Amineh Kakabaveh, vänsterpartist och profilerad debattör i frågor om radikalisering och klan- och hedersförtryck, Amir Rostami, sociolog och f.d. polis som forskar om organiserad brottslighet, gäng och extremism, samt Göran Lambertz, f.d. justitieråd i Högsta domstolen.

Har situationen förvärrats och har polisen för litet resurser? Kakabaveh påpekade att problemen inte var nya, men de politiska partierna från höger till vänster har blundat för utvecklingen. De parallella samhällena växer som en följd av drogproblem, kvinnoförtryck, barnaga, religionens tryck och klansamhället. I segregerade områden är det svårt att komma i kontakt med människor som kan förmedla det svenska samhällets värderingar. Dessutom är svenskar rädda för att stå upp för det svenska samhällets värderingar, påpekade hon – de säger att det är känsligt, men det är faktiskt det svenska etablissemanget som gjort detta känsligt. Kakabaveh, som företräder en klassisk vänsterståndpunkt och har föga till övers för kulturrelativism, ansåg att man skulle ställa frågan: Om du inte följer lagarna och normerna i Sverige, varför har du kommit hit?

Amir Rostami hade blivit ombedd att redogöra för forskningsläget, men tyckte det var svårt eftersom det finns så litet forskning om enklaver och parallella samhällen. Empiri saknas, man får utgå från pusselbitar. Han höll med om att problemen har funnits länge och att man kan fråga sig om de har blivit värre eller om vi bara talar mer om dem. Rostami menade att det var en blandning av båda. Läget har försämrats. Gärningsmännen blir allt yngre och därmed alltmer våldsbenägna, beredda att ta till grovt våld för ganska banala saker. Samtidigt gör den digitala utvecklingen och sociala medier i kombination med högerextremistisk aktivitet att vi diskuterar dessa problem mycket mer. Rostamis bedömning var att även om situationen är allvarlig, är det absolut inte så att vi har tappat kontrollen. Jämfört med många -andra länder har Sverige en bra situation och utvecklingen kan fortfarande vändas.

Rostami ställde sig skeptisk till polisens klagan över bristande resurser och slog fast: Vi har den lagstiftning och de resurser vi behöver. Det handlar om hur man använder resurser. Det är polisens metoder som brister. De kan inte tillvarata erfarenheterna från egna och andras framgångsrika insatser, utan kör på i gamla spår. Det brottsförebyggande arbetet måste skakas om och moderniseras.

Göran Lambertz hade en mörkare syn på utvecklingen än Rostami. Även om liknande problem har funnits tidigare är detta första gången vi har anledning att tala om rättsstatens reträtt och denna utveckling kräver en kraftfull reaktion. Polisen måste ta kommandot till 100 procent i dessa områden, öka sin permanenta närvaro där men utan att uppträda arrogant. Närvaro, respekt och normkonsekvens, sammanfattade Lambertz sitt åtgärdsprogram. Han varnade för att om vi inte tar tag i problemen kan vi ha en Sverigedemokratisk statsminister inom fem till tio år, eftersom folk drar fel slutsatser av problemen.

Kan man både ta kommandot över gängen och bli populär hos den övriga befolkningen i dessa områden? Rostami replikerade att han delvis höll med om att polisen måste ta kommandot, men att man kan förvärra situationen om man agerar felaktigt. Uniformerad polis är inte den bästa metoden när det gäller att bekämpa organiserad brottslighet. Men han höll det för troligt att människor i dessa områden gärna vill se mer polisnärvaro, förutsatt att deras agerande träffar rätt kategorier. Kakabaveh å sin sida hyste ingen tvekan om att majoriteten i dessa områden vill ha mer polis och hårdare lagstiftning.

En av de många funderingar som dröjer sig kvar efter detta tankeväckande seminarium är varför det finns så litet forskning på området. Har frågorna varit för känsliga för forskare, är det anslagsgivare som bromsar? Det är inte svårt att tänka sig att den kulturrelativistiska hållning, som säger att den som är »över« inte får kritisera den som är i underläge, har haft en hämmande effekt på viljan att ta reda på vad som händer i utsatta områden.

Publicerad i Respons 2017-3