Revolutionsromantisk historieskrivning om musikens roll

En av 1968 års mest revolterande låtar i Sverige måste ha varit Povel Ramels ”Mitt glada trettital”. Så här i efterhand, när de flesta beskrivningar av det symboliska året 1968 handlar om de ungdomliga, ibland våldsamma, protesterna, de utlevande frigörelserna och drogliberalismen, framstår Povels bitterljuvt nostalgiska Sylvainpastisch om en svunnen tid nästan provocerande apart i jämförelse. Kanske fanns det en poäng med det. Titelmelodin till den revy där ”Mitt glada trettital” ingick var en flammande protestsång – i glädje! Men med en underliggande ton av oro: 

Protester kan ske i vrede – men vår protest gör sig bäst i glädje.

Vi kör med glada plakat, lägg märke till kontrasterna!

Vi är förmodligen de sista entusiasterna.

Tänk att man kunde uppleva sig som ”de sista entusiasterna” i en tid som andra beskriver så dynamisk och hoppfull, är inte det konstigt?

Det är svårt att hitta perioder i historien som förändrats lika snabbt och radikalt som efterkrigstiden. Betänk skillnader i estetik, politik, moral och språk mellan 50-talet och 70-talet. Året 1968 har många gånger lyfts fram som ett symboliskt år för periodens stora samhällsförändringar. Just detta år sker en rad dramatiska händelser som fick stora konsekvenser för framtiden. Men dess symboliska status har skapats av eftervärlden. Visst har det väl funnits andra mindre högljudda, mer vaga strömningar under efterkrigstiden som har varit lika avgörande, men som i fiktion och historieböcker kommit i skuggan av den tacksamma dramatiken kring 1968? 

Under jubileumsåret i år publiceras förstås en hel del artiklar och böcker om ”68” som försöker fånga något av dess essens; alla med sin vinkel, sitt perspektiv, kanske till och med en agenda. Vad är det 1968 symboliserar – en startpunkt, höjdpunkt, vändpunkt, slutpunkt eller antiklimax? 

Sociologen och musikskribenten Håkan Thörn är författare till 1968 – Revolutionens rytmer. En berättelse om hur musik och uppror skakade världsordningen. Detta är en bok som på många sätt åskådliggör den härva av rörelser som sammanstrålade 1968, men som också missar något väsentligt. 

Thörns storstilade ambition är att med fokus på ”efterkrigstidens ledande globala imperiemakt” USA försöka förstå hur pop-, soul- och rockmusiken samspelade med 1968 års politiska rörelser. Tesen som Thörn driver är att det var själva musiken, den svarta musiken, som inte bara sammanlänkade alla rörelser och motkulturer – medborgarrättsrörelsen, studentrörelsen, Vietnamrörelsen, kvinnorörelsen och yippierörelsen (anhängare av Youth International Party) – utan också hade en avgörande politisk betydelse som en inflytelserik och stundom aktiv part i själva revolten. 

En central gestalt som ligger bakom mycket av Thörns resonemang, är den tysk-amerikanske filosofen Herbert Marcuse, vars böcker Den endimensionella människan och Eros och civilisation kom att bli vägledande för utvecklingen av Den nya vänstern och motkulturen. En av hans idéer, som byggde på en blandning av marxistisk teori, anarkism och Freuds psykoanalys, gick ut på att kapitalismen och masskonsumtionssamhället förtryckte människans eros, själva livsdriften. Frihet från kapitalismen skulle betyda frigörelse av kärlek, sexualitet och skaparkraft. Men en erosrevolt krävde mer än att överta statsmakten – först måste människan i sig omskapas, revolutioneras i sitt psyke, för att inse den ofrihet och det förtryck hon levde under i den västliga demokratin och det kapitalistiska samhället. 

Marcuses inflytande och status åskådliggörs av de banderoller som förekom på studentdemonstrationerna under våren detta år. Där stod tre M: Marx, Mao och Marcuse. Och proteststämningen, som den 70-årige Marcuse blev indragen i, gav i sin tur honom influenser. För Marcuse var konsten ett fundamentalt redskap för att omskapa samhället och människan, och i de ”militanta afro-amerikanernas idiom” upptäckte han ett ”språkligt uppror”, en ”själ” som var ”svart, våldsam och orgiastisk” och som kunde ta över och omdefiniera den västerländska civilisationens begrepp och ”själ”. 

Detta är något av bakgrunden till Thörns symboliska utgångspunkt i Elvis ”roterande bäcken” varur ”den nya vänstern föddes” och med den ”en erotisk och kulturell revolt” som kulminerar 1968. Frihet och revolution var två av många begrepp som omdefinierades under denna tid av den nya vänsterrörelsen; man kopplade frihetsbegreppet både till ett slags anarkistisk individualism (inte som kapitalistisk valfrihet) och en kollektivism som gick ut på solidaritet med andra befrielsegrupper. Genom att överta och anamma den svarta musikens stildrag, blues, rock och soul, åstadkom den vita ungdomen en revolt mot den ”konsumtionskapitalistiska drömfabriken” – direkt inifrån. På liknande sätt fann den vita studentrörelsen en samhörighet med medborgarrättsrörelsen i kampen mot den egna västvärldens förtryck och exploatering.

Att försöka fånga hela denna erotiska och kulturella revolt, framsprungen så att säga ur den vita ungdomens övertagande av den svarta kulturen, är naturligtvis inte lätt. Thörn gör ett imponerande, men litet trögflytande arbete i att försöka få ihop tidens många strömningar och förändringar och knyta samman dem med musiken. Resultatet blir en ganska disparat blandning av vetenskaplig artikel, essä och stundtals litet nördig rockjournalistik.

Boken har en snårig kapitelindelning där tidens centrala teman och rörelser ringas in i anslutning till årets händelseutveckling. Mordet på Martin Luther King i april är ett startskott, följd av framväxten av Svarta Pantrarna och rörelsens påverkan på svarta artister som James Brown och Jimi Hendrix; vidare följer hippierörelsens civilisationskritik och den psykedeliska musikens utveckling. I augusti drabbar Vietnamdemonstranter samman med polisen i Chicago, vilket är inledningen till ett oproportionerligt långt (och aningen svärmiskt) kapitel om den nya arbetarklassmusiken, främst MC5, och de vita pantrarna. Ett kortare kapitel ägnas kvinnorevolten och den sexuella frigörelsen där Thörn förtjänstfullt pekar på den dubbelmoral som präglade tidens frigjordhet. Här lyfter Thörn också fram Nina Simone, Joan Baez och Buffy Sainte-Marie som viktiga aktivister för tre olika rörelser i tiden: Black Power, Vietnamrörelsen och American Indian Movement. 

Vad hände efter 1968? ”Mördades” rörelsen genom repressivt våld från den samhällsbevarande makten, som Marcuse hävdade, eller söndrades den inifrån genom splittring och radikalisering? Denna fråga diskuteras i det sista kapitlet. Men för Thörn är det viktigast att dröja just vid 1968 som en höjdpunkt – ett klimax – då ”decenniets politiska, estetiska och erotiska energier [stegras] i ett dynamiskt och explosivt samspel”. Då råder, menar Thörn, en balans mellan experiment och politik som kanske (antyds) senare aldrig överträffats. Idéer från denna tid har dock levt vidare som fröer till dagens, på gott och ont, globaliserade värld. Framtidens hopp tycks stå till ”eroseffekten”, det kollektiva ifrågasättandet av den sociala ordningen, där musiken har en aktiv roll.

Men här finns tendenser till samma primitivistiska estetik som under 20-talets jazz-era, när de svarta ansågs stå närmare naturen, det äkta, kroppsliga och erotiska.

Det stora problemet med Thörns bok är dess starka vänsterideologiska färgning. Thörn uppehåller sig gärna vid barrikaderna, där protestropen skallar, men problematiserar egentligen inte bakgrunden och inte heller protesterna. Den i USA komplexa Vietnamrörelsen berörs märkligt litet. Fokus är på de mest samhällskritiska och radikala rösterna. Och förklaringarna handlar om motsättningar mellan de förtryckande och de frihetssökande, det falska och det äkta. De två sista kapitlen utvecklar sig närmast till politiska pamfletter. Som läsare måste man vara medveten om att det Thörn gör är en vinkling, många gånger träffande, lärorikt och tankeväckande, men vinklat och förvirrande odistanserat. Jag finner inget bättre ord för att sammanfatta boken än: revolutionsromantik.

Faktum är att boken präglas av föreställningar som har sitt ursprung i 1800-talet. När Thörn skriver att musik ”kan få det individuella jaget att sammansmälta med ett större universum” är det inte fråga om musikanalys utan om transcendentalism. Thörns musiksyn knyter direkt an till den romantiska idealismen där bland annat Schopenhauers tankar om musiken som en drift och Nietzsches idéer om de apolloniska och dionysiska krafterna var tongivande, liksom Wagners ambition att anknyta till kulturens rötter i sin strävan efter det genuina. Mot sekelskiftet 1900 färgades romantikens konstsyn av Freuds psykoanalys och utvecklades mot expressionism. Den tidens kulturdebatt ekar i Thörns beskrivning av rockens inflytande på ungdomen: ”Genom att gripa djupt in i det mänskliga psyket och mobilisera kulturella processer genom vilka människor formar sitt jag och sina relationer till omvärlden, frigjorde den nya masskulturen psykiska spänningar och kulturella motsättningar som framför allt var inskrivna i kroppen och sexualiteten”. Visst kan man, om man vill, filosofera på detta sätt om musik, men det säger mer om den som spekulerar än om musiken.

Det finns även ett kvardröjande drag av exotism i Thörns musiksyn, vilket också präglade 60-talet (och Marcuse), fast man vid den tiden hade slutat att tala i de termerna eftersom man ansåg sig vara ”soul brothers”. Men här finns tendenser till samma primitivistiska estetik som under 20-talets jazz-era, när de svarta ansågs stå närmare naturen, det äkta, kroppsliga och erotiska. De svarta står för ”musikaliska innovationer” medan vita ”populariserar och kommersialiserar”. I den svarta musiken förmedlas ”en levd erfarenhet” och ”varje ton i ett solo av Thelonius Monk, varje uttryck hos Charlie Mingus, också hans rop och skrik, betyder något”, skriver Thörn. Och naturligtvis kan det vara så, men borde inte det gälla all musik? Och när Thörn skriver att rockmusiken bar fram ”uttryck för motstånd inte bara mot den disciplinering som var förbunden med lönearbetet, utan också mot den vantrivsel som infann sig i konsumtionssamhället”, så undrar jag hur han kan veta det?

Kan det ha varit så att flertalet unga lockades till den nya musiken bara för att den var populär, alltså mer av konformistiska skäl än för att främst opponera sig mot vuxenvärlden?

Det finns en förenkling i det här synsättet som omöjliggör en djupare förståelse för musikens utveckling och kopplingar. Själva idén om att den vita ungdomen övertog de svartas musik som en form av opposition är en problematisk förenkling. Helt säkert är detta en relevant aspekt av 60-talets musikutveckling, men knappast den enda. Kan det ha varit så att flertalet unga lockades till den nya musiken bara för att den var populär, alltså mer av konformistiska skäl än för att främst opponera sig mot vuxenvärlden? 

Fokuseringen på den svarta musiken gör att andra aspekter av musikutvecklingen ter sig mindre viktiga. De vilkas musik hovrar över, ja överskuggar, hela 60-talet – Bob Dylan och The Beatles – nämns ganska flitigt i Thörns berättelse, men utan att riktigt sätta spår i hans analys.

Hur skulle revolternas tid ha tolkats om man exempelvis satte fokus på den stora folkmusikaliska vågen? Det ena behöver inte utesluta det andra. 

En viktig inspirationskälla, kanske till och med modell, för Thörns bok om 1968, torde ha varit musikjournalisten Jon Savages bok 1966 – The Year the Decade Exploded (2015). Här finns många likheter i angreppsvinkel och upplägg. Men en stor skillnad är att Savages bok är essäer, byggda kring enskilda låtar; och faktum är att han i dessa lyckas fånga något som Thörns politiskt inriktade ”fallstudie” är helt renons på – Savage fångar tidsandan, ofta genom att belysa det stora i det lilla och tvärtom.

Vad som saknas i Thörns bok är kontrasterna. Allt det där som inte syntes på barrikaderna. Allt det där mitt emellan. Det folkligt och vardagliga. Det vanliga. Det som de framåtblickande ungdomarna lämnade och vände ryggen. Det ohäftiga. Andra röster. Andra perspektiv.

En av de mest udda och mångbottnade artister som Thörn nämner är Frank Zappa, som egentligen distanserade sig från alla rörelser och därav blev en motkultur i sig själv. I en intervju (inte nämnd i Thörns bok) ger Frank Zappa en lakonisk förklaring till varför de flesta gick med i de stora rörelserna i slutet av 60-talet: ”man ville ligga”. Var man inte med i de rörelser som för tillfället var inne fick man helt enkelt inte träffa de snygga tjejerna. Sant eller inte, så kan man anta att just så banala anledningar styrde ganska många. ”Jag gick vilse i Marcuses skog” sjöng Cornelis Vreeswijk, och det var fler än han. Med tanke på hur den mänskliga naturen är funtad, så vägleddes säkert många in i rörelser och revolter mer på grund av grupptryck och modenyck än ideologisk övertygelse. Att man samtidigt kunde uppleva en känsla av frihet från vuxenvärldens krav i den trygga gruppens hägn är ingen motsägelse. Men sånt här prosaiskt lyser med sin frånvaro i Thörns bok. 

För övrigt är Spotifylistan som är kopplad till boken berikande. Kanske kan man i relief till bokens innehåll reflektera en stund över Spotify som fenomen. 

Publicerad i Respons 2018-3