Rimliga bedömningar segrar över fantasin

Är Bellman aktuell? Kanske. Han tycks i varje fall hitta nya läsare, eller kanske snarare lyssnare. Av egen erfarenhet vet jag också att Bellman är den del av kulturarvet som lättast går hem hos nya svenskar. Med det uttrycket syftar jag naturligtvis på alla unga människor födda i Sverige, men som ännu inte mött kulturavet samt inflyttade oavsett ålder. Man kan förvånas över den lätthet med vilken hans texter tas emot, med tanke på hans rätt svåra språk och främmande föreställningsvärld. Det mesta ur gustaviansk tid är hart när omöjligt att intressera människor för, men Bellman fungerar, till stor del på grund av musiken. Men man bör nog inte heller tala om någon våldsamt nyintresse heller. Bellman verkar helt enkelt ha hittat en någorlunda säker plats i den svenska kanon och överlevt skiften av tidsanda. Hur man ska karakterisera vår nuvarande sådan och dess eventuella förhållande till Bellman är inte helt klart. Möjligen kan man tänka sig att han passar bra i en period av auditivt herravälde. Många har närmare till Bellman via Spotify än till det skrivna kulturarvet.

Någon Bellman-mani kan alltså knappast sägas ha karakteriserat de senaste decennierna, men heller inte en frånvaro av intresse eller någon påtaglig nedvärdering. Det var inte så fasligt länge sedan han förärades en levnadsteckning, den gången av Leif Landen (2008). Något tidigare hade Lars Lönnroth publicerat sin guide till Bellmans diktning (Ljuva karneval!, 2005) och Torkel Stålmarck gav sin bild av Bellman i verkligheten (2000). Den akademiska forskningen om Bellman har heller knappast stannat av, då det senaste decenniet gett oss viktiga monografier om Bellmans efterliv på 1800-talet eller hans roll som kungapanegyriker. Lägger man till dessa de många mindre skrifter som skildrar dikt och liv i litet olika proportioner, skrivna av både akademiker och glada amatörer, får man nog säga att intresset har varit ganska konstant de senaste decennierna. Ändå behöver man inte mer än se ryggen på Carina Burmans nya bok om Bellman för att förstå att den sticker ut ur mängden, redan genom sitt omfång (750 sidor) eller den emfatiska punkten, eller den bestämda formen i undertiteln, som liksom tycks vilja sätta p för alla andra försök att skriva om skalden. Den ger också en annan association: till gravdikternas stenstil. Har hon kommit för att berömma Bellman eller för att begrava honom?

Snarare det senare, om jag med ”begrava” tillåts syfta på den enorma ansamling dokument och fakta som här får omringa studieobjektet och vilka vägs, vrids och vänds på för att tillsammans bilda en så total bild som möjligt av den faktiske individen Bellman. Carina Burman har tidigare skrivit om författare i såväl regelrätta biografier (över bland annat Klara Johansson och Fredrika Bremer) som i fiktiva skildringar (bland annat över Johan Henric Kellgren och Erik Gustaf Geijer). En biografi är ju alltid i någon mån fiktiv, i det att man av dokumenten försöker skapa en gestalt. Burman inkluderar en del litterära grepp i inledningen och avslutningen, men är annars mån om att undvika att fabulera. Och en försiktighet, ett gott omdöme i vägandet av olika möjligheter utifrån ett ofta skralt underlag, är utmärkande för framställningen. Ibland får denna vederhäftighet något asketiskt över sig. Många stycken leker inledningsvis med olika fantasikittlande möjligheter bara för att sedan gå igenom bevisen och mynna ut i ett resignerat ”det kan vi inte veta” eller ”troligtvis var det inte så”.

Samtidigt förblir han i någon mån en outsider jämfört med de konstnärer som verkligen blev en del av det gustavianska etablissemanget.

Något som kanske hade kunnat te sig ointressant är när Burman dröjer vid sådana dokument som kvitton från affärer, det vill säga ägnar sig åt den ”tvättnoteforskning” man ibland förebrått den äldre litteraturhistorien. Men Burman lyckas faktiskt göra mycket av dessa små lappar. När huvudpersonen är så pass undflyende som Bellman ändå får sägas vara och inte själv lämnat efter sig någon dagbok eller särskilt avslöjande brev, ger dessa småbevis en fascinerande insikt i familjens liv, och mer generellt i tidens ”materiella kultur” i vid mening: vad man åt, vilka tyger man använde sig av och liknande. I bästa fall ger det upphov till en verklighetseffekt: vi ser framför oss hur en dag i Bellmans liv kan ha sett ut. Utöver Bellmandokumenten krävs det nämligen något annat för att en biografi som denna ska vara lyckad, och det är att man har koll på många andra kulturhistoriska smådetaljer som man plockat upp på annat håll, har dem i bakhuvudet och kan mobilisera för att göra rätt bedömning av det särskilda studieobjektet. Man måste kort sagt ha dvalts ett tag i den tid man skriver om, och det verkar Burman ha gjort. Många småfakta i bakgrunden är viktiga att känna till för att inte göra feltolkningar, sådana saker som att namnsdagen var en viktigare dag än födelsedagen, bara för att ta ett exempel.

Den bild av Bellman som träder fram har inget särskilt romantiskt över sig. Tålmodigt vecklas här de viktiga etapperna i Bellmans liv ut: från hans tämligen privilegierade uppväxt på ett Södermalm som ännu inte förslummats, till hans död 1795. Vi följer Bellman i hans prosaiska karriär vid riksbanken, manufakturkontoret, generaltulldirektionen och slutligen hans plats på det statliga nummerlotteriet och titeln som hovsekreterare. Vid det laget är det hans konstnärskap som belönas. Vi ser honom utvecklas från en ganska typisk frihetstida versmakare till att växa in i rollen som en verklig scenkonstnär. Vi följer tillkomsten av Fredmans epistlar, genombrottet med slagdängan ”Gustafs skål” just under statsvälvningen och hans uppstigande till en verklig kändis i tidens Stockholm. Vi följer hans uppvaktande av olika kvinnor, innan han slutligen gifter sig med Lovisa Grönlund. Han umgås med människor som står kungen nära, inte minst med Elis Schröderheim.

Samtidigt förblir han i någon mån en outsider jämfört med de konstnärer som verkligen blev en del av det gustavianska etablissemanget. Denna motsättning tycks ha varit en fråga både om personlig läggning och en fråga om litterär stil. Det initiala motståndet från Kellgren och andra mot Bellmans låga ämnessfär bryts visserligen gradvis ner, men det kvarstår en viss motsättning. Bellman anpassar sig aldrig helt och han verkar inte heller ha haft en Leopolds gåvor vad gäller karriärplanering. Och kanske framstod han, som Burman skriver, som något av en ”kuf”. Men han var knappast någon marginaliserad person och hans fattigdom var inte bohemens. Visst verkar varken han eller Lovisa riktigt ha kunnat hålla i pengar, men de var knappast ensamma i sin samtid om att ha små marginaler, och vi tycks ha att göra med ett ganska alldagligt karaktärsfel. Någon enstöring driven av egna äkthetskrav tycks han inte ha varit, men inte heller en person som klippt och skuren för framgång i dåtidens litterära system. ”Borgaren” Bellman? Ja, på vissa sätt. Han framstår som en godmodig och sympatisk, men ganska genomsnittlig figur, som tyckte om kvinnors sällskap, enkel men god mat och gillade att ha små barn omkring sig. Hans relationer till andra kvinnor än hustrun innehåller både vänskap och en viss kurtis, men det finns inget som antyder några utsvävningar.

Noggrannheten gör att vi på många sätt kommer Bellman mycket nära, samtidigt som han förblir en ganska svårgripbar figur. Det är också välkänt hur de biografiska framställningarna brottats med en Bellmangestalt som å ena sidan antas vara ett konstnärsproffs, å andra sidan gärna föreställs med drag av den värld som framstår i Fredmans epistlar. Att det skapats en bild av Bellman som färgats av hans fiktiva figurer är sant, men hur långt kan vi avlägsna oss bort från den världen, när samtidigt Bellmans skildringar ger oss några av de mest levande dokumenten från den tidens Stockholm? Det är svårt att ta sig ut ur denna cirkel. Därtill kan läggas ett annat problem hos författarbiografin rent generellt. Om vi hade att göra med en ren ämbetsförfattare skulle det nästan vara omöjligt att skriva dennes biografi, i alla fall såvitt man vill hålla samman ”life and letters” i samma volym.

Tendensen i de senaste årtiondenas 1700-talsforskning har också varit att man i högre grad betraktat diktverk främst som språkliga konstruktioner: stiliserade skapelser skrivna mer eller mindre efter de recept som tillhandahölls av retoriken och läran om de poetiska genrerna. Vi tänker oss inte att dessa verk i första hand uttrycker en författares tankar och känslor, utan snarare att de är skrivna enligt en kod som var gemensam för författare och åhörare. Burman lyckas väl både när det gäller att förklara detaljer i det historiska sammanhanget och att förstå den kod som dikterna är skrivna i. Frågan är bara i vilken mån de två kan smältas samman. Vid övergången till Fredmans epistlar tvingas författaren upplysa läsaren om att vi nu rör oss långt bort från människan Bellman för att i stället behandla verket, men att detta är naturligt då vi ju har att göra med en person som var författare. Hur man än värderar de synsätt på dikten som motiverar denna uppdelning (och personligen anser jag att denna utveckling inneburit ett klart framsteg) kan man konstatera att liv och verk måste behandlas för sig. Detta problem är i och för sig inte unikt för Bellmanbiografier. Men det bör uppmärksammas att den laddning som den litterära biografin en gång hade till stor del byggde på en uppfattning av författarens livsvärld som källa till sina skapelser.

Samtidigt finns det punkter där liv och dikt hänger samman. Den stora del av Bellmans produktion som utgörs av tillfällesdiktning visar ett sådant sammanhang, utan att för den skull lyda under en uttrycksestetik. Detta slags dikter praktiserade Bellman genom hela sin karriär. Tillfällesdikten – skriven för att högtidlighålla en födelsedag, ett bröllop, en begravning eller liknande – var det tidigmoderna Sveriges vanligaste poetiska uttryckssätt, och Burman lyfter med rätta fram att Bellman i detta avseende utgör en relikt från ett äldre litterärt system. Medan hans något yngre kolleger skaffat sig trygga positioner i den gustavianska hierarkin var Bellman fortsatt beroende av detta slags litterära uppdrag. Dessa poetiska småstycken lyder naturligtvis även de under konventioner, men de är inte fiktiva i vanlig mening och de härrör uppenbarligen ur sammanhang och omständigheter som något sånär går att rekonstruera. På dessa punkter blir det alltså möjligt att kombinera en analys av dikterna och en framställning av den miljö Bellman vistades i, om det så gäller avlägsna bekanta eller hans närmare krets. Det ger fascinerande inblickar i en tid då musik och dikt hade en självklar funktion i att beledsaga de stora eller små händelserna i livet, åtminstone i de mer bemedlade kretsarna. När dessa analyser är som bäst vävs detaljkunskap om sammanhanget ihop med fina tolkningar på ett sätt som gör att de belyser varandra: vi får en bild både av hur livet såg ut på den tiden, och hur den tidens människor ville se sig själva.

Det ger fascinerande inblickar i en tid då musik och dikt hade en självklar funktion i att beledsaga de stora eller små händelserna i livet, åtminstone i de mer bemedlade kretsarna.

För biografins struktur medför det olägenheten att dessa ofta bagatellartade skapelser – lappri, skulle nog skalden ha kallat många av dem – behandlas utförligt, medan huvudverken ges en i proportion till kvaliteten jämförelsevis kortfattad beskrivning. Och så måste det väl vara. En äldre tids biografiska fantasier om verklighetsbakgrunden till Fredmans epistlar är inget man som läsare saknar. Ändå är det svårt att bli kvitt känslan att den Bellman som älskas av läsare och lyssnare blir mindre belyst än en annan Bellman, en på sitt sätt fascinerande aktör i tidens samhällsliv, men knappast någon skapare av litterära storverk. Å andra sidan kan man hävda att Burman gör de redan intresserade läsarna en tjänst genom att uppmärksamma de guldkorn som finns i denna betydligt mer undanskymda del av Bellmans produktion. Rör man sig utanför huvudverken hamnar man snart i en snårskog av småalster där det krävs en viss beslutsamhet för att hitta fram till det värdefulla. Bellmans dikter till Helena Quiding är ett exempel på finstämda skapelser, som skulle kunna knuffas fram till en mer central position.

Hur omusikalisk jag själv än är måste jag ändå nämna den ständiga elefanten i rummet då det gäller Bellman: musiken. De flesta som skrivit om Bellman har varit litteraturforskare och har inte nödvändigtvis haft någon musikalisk skolning eller något djupare intresse för Bellman som kompositör och ”samplare” av musikstycken. Detta tycks också gälla Burman. Nu är det visserligen inte hennes uppgift att hitta förlagorna till Bellmans melodier eller att på ett djupare plan kommentera samspelet mellan text och musik. Men man kan tänka sig att en biograf som varit mer inriktad på musik än text hade betonat delvis andra aspekter och kanske i högre grad försökt rekonstruera de musikaliska miljöerna i den tidens Stockholm. Annars gör hon rätt i att påminna oss om att Bellman blev känd genom sina framträdanden, och att dessa var ett slags intermediala händelser, med inslag av såväl text och musik som av skådespelande.

När allt detta vägs samman står det dock klart att vi har att göra med en bok som har goda utsikter att bli ett standardverk. Tendensen att avstå från spekulationer, att redovisa möjligheter, men också förtydliga vad som faktiskt går att slå fast, tycks garantera dess användbarhet för lång tid framöver. Burman talar i slutordet om att detta är ”hennes” Bellman. Så är det naturligtvis alltid, på ett eller annat sätt. Men rättare vore nog att säga att detta är ”vår” Bellman, en Bellman baserad på vad vi faktiskt kan veta och där den rimliga bedömningen ständigt segrar över den ganska svåremotståndliga driften att fantisera.

Publicerad i Respons 2020-2