Romersk retorik med kulturhistoriskt värde

De antika perioderna påverkar vår samtid på sätt som stundtals passerar obemärkta förbi. Ofta är det först när man bryter ner vetenskapliga traditioner, närläser lagstiftningar eller söker efter ords ursprung som man riktigt förstår epokens genomgripande verkningar. På andra områden är det antika arvet desto mer uppenbart. Retorik är ett sådant exempel. I Medelhavsvärlden var muntliga framställningar navet i all offentlig verksamhet och låg till grund för beslut i domstolar och politiska församlingar. I Grekland började man systematisera de praktiska erfarenheterna av dessa framställningar, och retoriken − studiet av talekonsten − blev en självklar del av tidens utbildningar. När sedan Rom genom sina erövringskrig kom i kontakt med det östra medelhavsområdet fick vältaligheten vidare spridning. Om man i dag, ett par tusen år senare, studerar retorik tränas man i långa stycken att följa det antika regelsystemet med dess upplägg, kategorier och argumentationstekniker.

Med tanke på hur central retoriken var i det antika samhället är det inte konstigt att den också genomsyrar litteraturen. De grekiska och romerska historieskrivarna låter ofta sina huvudpersoner hålla tal, särskilt i laddade situationer såsom vid politiska möten och dramatiska rättegångar, eller inför avgörande fältslag.

Magnus Wistrand, professor emeritus i latin, har samlat och översatt 38 sådana tal hämtade från de romerska författarna Caesar, Sallustius, Livius och Tacitus. Urvalet, skriver Wistrand, grundar sig främst på de tal som han själv finner extra intressanta och välformulerade. Dessa har sedan delats in i olika grupper såsom tal av fältherrar, senatorer eller kvinnor. Wistrand är en skicklig översättare som tidigare har givit sig i kast med både Cicero och Seneca, och som läsare följer man gärna med på hans strövtåg i den latinska litteraturen. Att så pass många tal nu finns översatta i samma språkdräkt är dessutom en viktig insats i sig. Även i framtiden kan svenska studenter öva sig i retorik, såsom deras romerska motsvarigheter gjorde för flera tusen år sedan.

Att så pass många tal nu finns översatta i samma språkdräkt är dessutom en viktig insats i sig.

Magnus Wistrand har alltså uteslutande samlat tal från romerska historiker, och detta faktum väcker frågan om de också kan användas som källor till det romerska samhället? Nja. Livius som skildrar Roms historia från en dimmig forntid till sin egen samtid år 9 f.v.t. var väl medveten om att hans kunskap om stadens äldsta historia vilade på mycket osäker grund. Att läsa Caesar innebär andra utmaningar då han hade för vana att återge sina egna tal i indirekt anföring och skriva om sig själv i tredje person, allt för att skapa en skenbar känsla av trovärdighet. Det är helt enkelt så att om vi värderar de romerska historikerna utifrån vår egen tids tankar om objektivitet och källkritik lämnar de en del i övrigt att önska. Det vore å andra sidan en orättvis jämförelse. Den antika historieskrivningen innehåller alltid ett mått av moraliserande. Syftet var att återberätta Roms historia på ett medryckande sätt och erbjuda läsaren goda exempel på hur man visar mod och upprätthåller ära och heder, men också att ge avskräckande exempel på vad korruption, lögner och ibland ren galenskap kan leda till.

De antika historieskrivarna är heller inte särskilt angelägna om att namnge sina sekundärkällor. Tacitus refererar ofta vagt till scriptores (skrivare) eller quidam (vissa personer). Som nutida historiker är det lätt att bli frustrerad. Man hade ju önskat sig något slags faktaunderlag, en tydlighet med detaljerna och en känsla för vetenskaplighet. Har de tal som Wistrand återger i sin bok ens hållits? Nja, blir återigen svaret. De tal som Livius återger från Roms äldsta tid är rakt igenom uppdiktade, medan de som förekommer i Tacitus skrifter kan ha något större korn av sanning i sig. Han är den yngsta av Wistrands författare (cirka 55–117) och tycks ha fortsatt den grekisk-romerska traditionen att skriva om tal snarare än att referera dem ordagrant. I elfte boken av Annales parafraserar han exempelvis Claudius tal till de galler som har valts in i senaten, ett tal som även finns återgivet i officiella dokument som bevarats för eftervärlden.

Det man å andra sidan kan få ut av talen, förutom den retoriska elegansen, är glimtar av romersk mentalitet och kulturhistoria, hur samhället utvecklades och förändrades.

Talen är dock inte likalydande. Tacitus lyfter förvisso fram samma poänger som i de officiella dokumenten, men han gör det med delvis andra ord, återigen ett bruk som kan verka främmande för sentida historiker. Att förmedla en stämning tycks ha varit viktigare än att så korrekt som möjligt redogöra för vad som har hänt. Det man å andra sidan kan få ut av talen, förutom den retoriska elegansen, är glimtar av romersk mentalitet och kulturhistoria, hur samhället utvecklades och förändrades. Denna dimension förnimmer man även i Wistrands urval. De översatta talen böljar från erövringen av östra medelhavsområdet till moralpaniken som utbryter när den grekiska kulten av Bacchus får fäste i Rom, från ståndsstrider och radikala politiska reformer till republikens slut och kejsartidens början då utrymmet för frispråkiga framträdanden blev mindre, men panegyriken desto viktigare.

Det är lätt att få intryck av att det enbart var män som höll tal i Rom. När man slår upp Wistrands bok bläddrar man därför gärna fram till kategorin »Kvinnor talar«. Här presenteras fyra tal. Tre av dem – hållna av Tanaquil, Tullia och Lucretia − är hämtade från Livius och hör hemma i den romerska kungatiden, vilket innebär att de är direkt fiktiva. Det fjärde exemplet kommer från Tacitus som återger hur Agrippina, kejsar Neros mor, år 55 försvarade sig mot anklagelsen om att hon hade konspirerat mot sin son. Vi rör oss nu inte alltför långt från Tacitus samtid och vi vet att han som medlem av senaten hade tillgång till dess arkiv. Vi vet dessutom att Agrippina hade låtit skriva sina memoarer, bland annat eftersom Tacitus hänvisar till dem på andra ställen. Det är alltså möjligt att vi kan höra ekot av Agrippinas rappa ordväxling i hans text, även om framställningen av henne som obehärskad och arrogant är i linje med Tacitus ambition att skildra hur makt korrumperar.

Det är svårt att kritisera ett urval som uttalat bygger på vad Wistrand själv anser vara spännande och intressant. Men när det gäller hur kvinnors ställning i Rom beskrivs i boken bryter han dock mot en av sina egna uttalade principer: han tar de romerska historieskrivarna på orden. När han skriver att en kvinna inte hade någon rösträtt i folkförsamlingen, inte kunde ha offentliga uppdrag som ämbetsman eller präst »med undantag som beskyddare av statens hem och härd i egenskap av vestal«, lutar han sig mot ett tal hos Livius som dessutom ingår i bokens urval. »Inga ämbeten, inga prästtjänster, inga triumfer, inga militära förtjänsttecken, belöningar eller krigsbyten kan komma dem till del« låter Livius folktribunen Lucius Valerius säga i ett tal år 195 f.v.t.

Här har dock både Livius, Valerius och Wistrand fel. När det gäller prästämbeten kunde kvinnor, förutom att tjänstgöra som vestaler, inneha flertalet religiösa ämbeten såsom exempelvis de som ägnades Jupiter, Mars och Quirinius (flaminica Dialis, Martialis och Quirinalis) och det prestigefyllda regina sacrorum (drottning över det heliga). Under kejsartiden exploderade dessutom möjligheten att tjäna som prästinna inom ramen för kejsarkulten, både i Rom och runt om i provinserna.

Dock, fortsätter Wistrand, kunde kvinnor delta i offentliga religiösa riter, vittna i rättegångar och bevista offentliga skådespel. Det är rätt och riktigt, men kvinnor kunde dessutom både initiera rättegångar och ställas inför domstol.

Att Wistrand bortser från det sistnämnda är synd, eftersom han därmed förbigår ett av de längre tal som Tacitus återger i sina skrifter, hållet i direkt anföring av en kvinna. Den som talade hette Marcia Servilia Sorana och år 66 ställdes hon inför rätta i senatens domstol i kurian på Forum Romanum. Hon var ung, men redan änka eftersom Nero hade låtit avrätta hennes make och när hennes far Barea Soranus åtalades för högförräderi så ingrep Servilia aktivt för att försöka rädda honom. Både hennes make och hennes far hade tagit aktiv del i en motståndsrörelse mot kejsar Nero, vilket var anledningen till att Soranus nu stod inför rätta. Under tiden hade Servilia sålt sina tillhörigheter för att betala magiker och astrologer. Inte bara för att få veta hur rättegången skulle sluta, tycks det, utan i viss mån även för att försöka påverka utfallet. Hon blev dock påkommen och likt sin far åtalad för majestätsbrott och kallad till rättegång. Väl där höll hon ett tal i vilket hon bedyrade att hon ensam bar ansvar för sina handlingar och att hennes far hade varit ovetandes om dem. Tacitus målar upp en dramatisk scen där Servilia står på ena sidan om tribunalen och Soranus på den andra. De föll varandra i orden, men när de var på väg att också falla i varandras armar ingrep den kejserliga livvakten och skilde dem åt, ett tydligt tecken på hur kejsarmakten i Tacitus ögon splittrade och bröt sönder hederliga familjer.

Det finns fler exempel på kvinnor som talar hos Tacitus. Som avslutning vill jag nämna Boudicca, drottning över de keltiska icenerna, hemmahörandes i dagens Norfolk. Hon ledde år 61 en koalition av britanniska stammar som gjorde uppror mot den romerska ockupationsmakten. De lyckades erövra flera städer och besegra en romersk armé innan deras uppror krossades och Boudicca tog sitt liv. Tacitus återger hennes tal i indirekt anföring och beskriver hur hon, likt en romersk general, körde runt i sin vagn med sina döttrar framför sig, manade till strid och påminde britannerna om att:

Den [romerska] legion som vågat strid hade fallit; de övriga dolde sig i läger eller såg sig om efter möjligheter till flykt. Romarna skulle inte ens uthärda sorlet och ropen från så många tusenden, än mindre deras anfall och kraft. Om de tänkte på sin härs numerär, på orsakerna till kriget – då måste de vinna denna drabbning eller falla (Tacitus, Annales, 14.35.1-2, översättning Bertil Cavallin, 1970).

Om Tacitus hade möjlighet att konsultera senatens arkiv för rättegången mot Servilia och basera sitt tal på de noteringar som han hittade där, så kan vi lugnt räkna med att Boudiccas tal är rakt igenom uppdiktat, inte minst för att hon knappast skulle ha hållit det på latin. Det är dock, liksom andra tal som Tacitus lägger i munnen på någon av Roms »barbariska« grannar, intressant eftersom han här tillåter sig en större frihet i sin framställning genom att låta fienden stå för kritiken. »Att stjäla, mörda, plundra, det kallar romarna att försvara nationen, och där de åstadkommer en ödemark, kallar de det fred«, som Tacitus låter en annan brittisk härskare säga. Se där, ytterligare ett exempel på antik retorik som används än i dag.