Scootrar, vinylskivor och stilettklackar skapar stabilitet i nuet

Sankt Eriksbron i Stockholm, den 6 september 2008. Det smattrande ljudet från tvåtaktsmotorer och motorcyklar är bedövande. På ena sidan av bron står en grupp om femtio vespor, på den andra en lika stor samling glänsande hojar av äldre datum. Förarna gasar på allt vad de kan utan att släppa kopplingen och motorröken är så tät att den ligger som en blå dimma över bron. Stockholmspolisen larmas om att det pågår en oanmäld mc-träff och att trafiken mellan Kungsholmen och Vasastan blockeras. Patruller åker till platsen, men konstaterar att fordonen redan hunnit dra vidare ut ur staden. Man ser ingen anledning att agera, men poängterar att det hade varit ”klädsamt” om polisen förvarnats om vad som skulle ske.

Så vad var det egentligen som hände? Det högljudda eventet heter Mods vs Rockers och är en av årets höjdpunkter för aktörerna på den svenska modscenen. På Sankt Eriksbron iscensätter man varje år en symbolisk sammandrabbning mellan mods och rockers som har de uppmärksammade bråken i Brighton 1964 som förlaga. Modsen kommer i snitsiga kostymer, gröna parkas, vita hjälmar och scooters pimpade med backspeglar och targetdekaler, medan rockers kör ”knuttejärn” från 60-talet och klär sig traditionellt i svarta skinnställ, gärna med Marlon Brando i ”Vild ungdom” som role model.

Efter ”duellen” kör man i gemensam kortege genom stan till Nytorget på Södermalm, där man ställer upp sina välputsade fordon och visar upp sig. På kvällen ordnas det klubb där dj:s och band med mod- respektive rockersanknytning turas om på scenen. Det obskyra eventet som från början var småskaligt har med åren vuxit och blivit populärt, inte minst bland stockholmarna som gärna samlas på bron för att titta. Motorcyklarna, avgasröken och de uppklädda förarna är på en och samma gång en subkulturell manifestation och ett publikt spektakel.

Men man kan också se det ur ett antropologiskt perspektiv. Om man anlägger Victor Turners teori om hur övergångsriter genomförs skulle man kunna betrakta Mods vs Rockers som en rite de passage där broduellen utgör den liminala fasen. Deltagarna har genom sitt iscensättande av historien distanserat sig från den verkliga situationen och utträtt ur det vardagliga. Inneslutna av motorvrål och oljerök har de transcenderat nutiden och förflyttat sig till ett laddat och ambivalent tillstånd av lek som framkallar starka känslor av gemenskap, ”communitas”. Communitas överskuggar de skillnader som finns mellan deltagarna och kittar efteråt – i inkorporeringsfasen – gruppen samman. Grundläggande är att riten tar plats i och genom kroppen och inte är en intellektuell händelse.

Så tolkar åtminstone historikern Robin Ekelund vid Malmö högskola det som sker i Mods vs Rockers i sin intressanta avhandling Retrospektiva modernister. Här undersöker han den nutida svenska modscenen från dess upprinnelse på 80-talet fram till i dag ur bland annat ett antropologiskt perspektiv. Ekelund utgår från ett så kallat historiekulturellt perspektiv som i korthet innebär att han intresserar sig för hur de svenska modsen använder sig av det förflutna för att skapa identitet i dag. Han rör sig tvärvetenskapligt över ett brett spektrum av både teori och praktik i form av fältstudier för att bredda synfältet, vilket måste vara ovanligt för en avhandling i historia.

Det är alltid svårt att se sin egen samtid, men jag tycker att Robin Ekelunds avhandling bidrar till att både kasta nytt ljus över den retrospektiva mod-kulturen och samtidigt säga oss något väsentligt om vår egen tid.

I den teoretiska delen hittar vi litet Roland Barthes, litet Dick Hebdige, litet Claude Levi-Strauss och litet Paul Virilio. Kanske egentligen litet för litet av dem alla för att det ska bli riktigt intressant och det är inte förrän den praktiska delen tar vid som det riktigt spännande börjar. Likt en akademins Sherlock Holmes ger sig Robin Ekelund ut på fältstudier med penna och block för att skaffa empiriskt material. Med Bruno Latours uppmaning att omfamna mikroperspektivet framför det till synes överblickande makroperspektivet kastar han sig ut i modscenen iklädd etnografens mantel. Han besöker modevent, scooterträffar och musikklubbar, och följer och observerar de svenska modsen på nära håll, men självklart utan att störa eller interagera i deras aktiviteter. Däremot tolkar och förklarar han saker som inte är självklara i text – är ett skratt ironiskt eller medhållande, är en min avståndstagande eller uppskattande? Ekelund läser också av kropparna han studerar – hur står de, hur rör de sig, vad vill de uttrycka – och skriver parallellt med arbetsprocessen forskningsdagbok. Allt detta bidrar till att avhandlingen blir ovanligt läsvärd och underhållande även för en icke-akademiker.

Så vad är egentligen ett mod? Modscenen är en liten subkultur med rötter i 50-talets England som genomgått en rad revivals och i dag är en av många stilar och scener som existerar parallellt inom samtida populärkultur. Ordet ”mod” är en förkortning av ”modernist” eller det italienska ”modernista”, och den ursprungliga modrörelsen stod just för framåtskridande och modernitet. Estetiskt hyllade man det välklädda och slimmade modet som bars av svarta jazzartister som Miles David och John Coltrane: skräddarsydda kostymer, Raybans och trilbyhattar. På skivspelaren snurrade jazzplattor som Miles Davis Birth of Cool, men också ska, hardbop och amerikansk R&B. Även den svarta västindiska kulturen som kom till London med 50-talets emigranter var en stor influens och överlag brukar man säga att modkulturen var den första ungdomskultur som överbryggade segregeringen mellan svarta och vita.

Intressant i sammanhanget är att begreppet ”mods” i Sverige kom att betyda något helt annat, vilket gör avhandlingen extra spännande. Till skillnad från modrevivalen i länder som Tyskland, Japan och Finland som bara har haft den brittiska urscenen att blicka tillbaka mot, har svenska nutida mods även tvingats positionera sig mot det modsbegrepp som gestaltas i Stefan Jarls film Dom kallar oss mods (1968). Av oklar anledning adapterade svenska ungdomar på 60- och 70-talet en helt annan förståelse av mod-heten än utomlands. Som Jarls filmer visar handlade det här mer om långhåriga drop-outs i jeans och sandaler, besläktade med hippies, än om välklädda, välanpassade ungdomar med vurm för vespor. I stället för att som de brittiska modsen poppa amfetamin för att vara skarpa, rökte de svenska modsen en holk eller trippade LSD för att bli sköna. Denna avgrundsdjupa klyfta mellan svenska och brittiska mods utgör en stor problematik för nutida svenska mods som har lett till att man gör en stark distinktion mellan mods med s och mod utan s. En medlem av den svenska modscenen i dag är ett mod (eller en modette) – inte ett mods.

Den tyska sociologen Christine Deibel menar i sin avhandling March of the Mods att det inte har existerat någon svensk modkultur förrän med revivalen på 80-talet, vilket också bekräftas av Ekelunds studier. För att lägga distans mellan den egna självbilden och Jarls stigmatiserande gestaltning lägger nutida mods i stället enorm vikt vid en annan film, nämligen Pete Townsends kultförklarade Quadrophenia (1979), som betraktas som den viktigaste guiden till modlivet. Redan vid den svenska premiären kritiserades filmen för att vara en förskönande rekonstruktion i stil med Grease eller Saturday Night Fever, men detta har nutida mods inget problem med.

Alla intervjuobjekt tar självmant upp filmen som referens och berättar hur stor betydelse den har haft för deras uppvaknande som mod – ett uppvaknande som ofta iscensätts som något grundläggande essentiellt. Man blir inte ett mod, man upptäcker att man är ett mod, inte sällan efter att man första gången har sett Quadrophenia.

Inte heller har nutida mods några problem med att filmen handlar om en ung, förvirrad man som lever destruktivt, missbrukar amfetamin och slutligen begår självmord i Brighton på sin vita scooter. De nämner inte över huvud taget det mörka innehållet, utan understryker i stället att filmen visar hur ett mod ska klä sig, dansa och röra sig. Ofta har de sett filmen ”ett hundratal” gånger.

Så präglas också modscenen liksom så många andra subkulturella scener av en ständig upptagenhet vid ting och materialiteter: kragar och knappar på skjortor, sömmar på klänningar, stilettklackar, eyeliners, vinylskivor…

Och här kommer vi till avhandlingens egentliga ärende – att undersöka hur skapandet, eller som Ekelund föredrar att kalla det, ”görandet”, av modscenen egentligen går till. Genom intervjuerna och fältstudierna visar han hur praktiker, ting, ritualer och referenser används för att binda samman relationen mellan olika tidsskikt och skapa ett subkulturellt kapital som legitimerar aktörerna och som gör dem till mods. Till stora delar handlar det om att iscensätta och upprepa en historisk grundkärna bestående av musik, scootrar och klädstil för att skapa en stabilitet som håller samman scenen. Detta iscensättande måste ske kontinuerligt för att ges varaktighet och görandet är starkt knutet till föreställningen om det autentiska. Att framstå som ett äkta mod både för sig själv och andra är centralt, men som vi har sett så handlar autenticitet inte alls om att återskapa eller knyta an till den faktiska historien. En upplevelse av äkthet kan likaväl utvinnas ur en rekonstruktion som Quadrophenia, bara man iscensätter den tillräckligt noggrant. Men det kan få oanade konsekvenser. Revivalprocessen har medfört att modscenen förändrats i grunden. Från att ursprungligen ha varit modernistiskt framåtblickande har den blivit konservativt tillbakablickande, ett dilemma som kallas för den retro-moderna paradoxen och som genomsyrar många samtida subkulturer. Väl medveten om att man förskönar tillskriver man historien utopiska kvaliteter i syfte att fly det man uppfattar som negativt i samtiden, till exempel känslan av att det går fort eller att saker är fula och massproducerade. Eskapismen kan, som Ekelund föreslår, handla om en längtan efter en starkare närvarokänsla som tillfredsställs när man rör sig i ett avgränsat och påtagligt sammanhang, som i en tydligt formulerad subkultur. Men närvaro är inte gratis och aktörerna betalar ett högt pris för att få sin längtan uppfylld.

En av avhandlingens finaste iakttagelser är när man i Malmö 2013 för första gången försökte arrangera ett eget Mods vs Rockers. Eventet avslutades med att man ordnar en prisutdelning och en klubbkväll i restaurang Debasers lokaler, men inget blir som man tänkt. Endast ett tiotal mods har samlats på den allmänna uteserveringen, vilket gör att stämningen uteblir, och än värre är det när man går in. Få av vinnarna i prisutdelningen behagar dyka upp och fiaskot toppas av att dj:n inte heller kommer, så man står utan musik. Känslan i restaurangen, skriver Ekelund, präglades av att så få personer slutit upp. ”Efter prisutdelningen stannade de flesta av modsen inne i lokalen och tog plats vid ett bord placerat i en hörna i närheten av det tomma dj-båset. Det var i stort sett helt tyst i lokalen, och folk pratade dessutom med låga röster. Som om tystnaden förlamade. Eftersom det inte fanns några lediga platser runt det bord där modsen satt, och då jag inte kände dem som satt där tog jag plats några meter bort i en fåtölj. Det kändes konstigt och minst sagt lite spänt.”

Scenen är sorglig och vittnar om de risker en subkultur alltid tar och vilket pris aktörerna måste betala i form av lojalitet och påpasslighet för att scenen ska kunna hållas vid liv.

Det är som synes verkligt underhållande läsning Robin Ekelund bjuder på i sin djärva och nydanande avhandling, och min enda kritiska invändning är egentligen att det Latourska mikroperspektivet ibland kan bli lite för myopiskt. Man frågar sig hur den klassmässiga och åldersmässiga spridningen inom gruppen ser ut. Är det fortfarande ett medelklassfenomen eller har revivalprocesserna breddad klasstillhörigheten, hur förhåller man sig till amfetamin, finns det samkönade mods, vad hände med de multikulturella ambitionerna och är gruppen politiskt orienterad åt höger eller vänster, eller kanske både och?

Jag saknar dessa mer besvärliga frågor, som inte bara stryker scenens aktörer medhårs, utan också problematiserar och gräver litet djupare i de uttalade eller outtalade ideologiska och värdemässiga grunder som modrörelsen vilar på. Inte minst för att avhandlingen kan ses som en pusselbit i en större kartläggning av de retrospektiva fenomen som grasserar i dag, och som omfattar allt från medeltidsbyar, Waterloo-reenactments till sextioåringar som klär upp sig som synthare och går på konsert med D.A.F för att återuppleva tonårens frihetskänsla.

Man kan ju fundera över om längtan efter närvaro och självförglömmelse är central för 2000-talet? Eller om de skilda retrospektiva fenomenen har några gemensamma nämnare i klass, kön, ålder och värdegrund? Det är alltid svårt att se sin egen samtid, men jag tycker att Robin Ekelunds avhandling bidrar till att både kasta nytt ljus över den retrospektiva modkulturen och samtidigt säga oss något väsentligt om vår egen tid.

Publicerad i Respons 2017-3