Sjukdom som band samman sex och död

För en fransman är det otänkbart att uppnå medelåldern utan att fått syfilis och Hederslegionen.

Det fastslog André Gide och hans uttalande visar vilken spridning syfilis hade under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Sjukdomen förekom allmänt i litterära och konstnärliga kretsar vid denna tid och betraktades vanligen som ett manligt problem. Runt 15 procent av Europas manliga befolkning ansågs då ha syfilis. I Frankrike uppskattades cirka 150 000 personer årligen dö till följd av sjukdomen. Den drabbade människor i alla samhällsgrupper och var förenad med svåra fysiska och psykiska plågor. Ibland kunde den rentav leda till galenskap. 

Litteraturforskaren Agneta Rahikainen presenterar i Smittans rike – Syfilis i konst, kultur och kropp en brett upplagd studie om den mytomspunna sjukdomen, dess medicinska historia och samhällspolitiska betydelse. Hon har tagit del av personliga berättelser, granskat biografier, skönlitterära verk och målningar med syfilis som motiv. Också musiken, särskilt operakonsten, har visat sig vara ett tacksamt studieobjekt. Utgångspunkten för hennes arbete är dock den egna familjehistorien. ”Morfar dog i syfilis” lyder bokens första mening. Då var året 1951 och händelsen var länge en väl bevarad familjehemlighet. Endast glimtvis och i etapper fick Rahikainen klart för sig vad som orsakat morfaderns död. Driven av önskan att bättre förstå sin egen familjehistoria och den tystnad som omgav morfaderns livsöde har hon med stor energi kastat sig över allt som på olika sätt handlar om den fruktade och ofta skambelagda sjukdomen syfilis. 

Till Europa kom syfilis i slutet av 1400-talet med Columbus skepp, och en militärläkare i Venedig var bland de första att beskriva sjukdomen 1495. I Italien kallade man syfilis den franska sjukan eftersom den ansågs spridas genom den franska arméns framfart. Fransmännen benämnde sjukdomen ”la vérole” eller kopporna och engelsmännen använde namnet ”the great pox” till skillnad från ”smallpox”, smittkoppor. Olaus Magnus konstaterar i sin Historia om de nordiska folken (1555) att fransosen var en av de vanligaste sjukdomarna i Norden. 

Rahikainen menar att syfilis i dagens Europa fått något av en ’revival’ på grund av globalisering och sexturism.

När penicillin blev tillgängligt efter andra världskrigets slut kunde man äntligen effektivt bota syfilis. Tidigare hade man huvudsakligen använt kvicksilverpreparat av olika slag, men de flesta behandlingar var plågsamma och ofta resultatlösa. Kampen mot syfilis är dock inte över. Sjukdomen förekommer alltjämt, inte minst i tredje världen, och skördar alltjämt offer. År 2016 beräknades 200 000 barn ha dött av sjukdomen på grund av att de smittats av sina mödrar. Rahikainen menar att syfilis i dagens Europa fått något av en ”revival” på grund av globalisering och sexturism. Det finns också tydliga paralleller till aids, en sjukdom som i likhet med syfilis förknippas med promiskuitet. Syfilis har även vissa likheter med tuberkulos, spetälska, pest och kolera, sjukdomar som ofta mytologiserats i litteratur och konst. 

Fransk kultur får ett relativt stort utrymme i Rahikainens studie. Att så många franska författare tog upp syfilis kopplar Rahikainen till den hetsiga livsföringen i Frankrike under det sena 1800-talet. Sjukdomen blev då både ett slags livsstil och en symbol för det moderna, för sexuell frigörelse och ett allmänt utsvävande liv. Författare som Charles Baudelaire och Guy de Maupassant skröt med att de drabbats av syfilis, vilket var ett steg i deras manliga och konstnärliga utveckling. 

Prostitutionen var likaså utbredd vid denna tid, och i Émile Zolas roman Nana (1880) om en kurtisan och skådespelerska skildras med stark naturalism Nanas dödsscen i smittkoppor. Hela hennes kropp löses upp, och rödaktiga skorpor täcker hennes ansikte. Rahikainen menar att smittkoppor kan ses som ett kodord för syfilis. Att den prostituerade Nana ådragit sig syfilis ter sig högst troligt. Hon har även många systrar i litteraturen och konsten, där kvinnan ofta ansågs vara källan till syfilissmittan. Hos Baudelaire finner man dikter där kvinnan symboliserar döden och betraktas som den som förgör mannen. Kvinnan i Baudelaires poesi blir likt Zolas Nana en vampyr med ett omättligt sexuellt begär och en aldrig stillad längtan efter pengar och lyx. 

Författare som Charles Baudelaire och Guy de Maupassant skröt med att de drabbats av syfilis, vilket var ett steg i deras manliga och konstnärliga utveckling.

Syfilis handlar således om Eros och Thanatos, det vill säga sexualitet och död. Sjukdomen knyter därmed an till centrala teman både inom konsten och litteraturen, och Rahikainen har följaktligen haft ett stort material att ösa ur. Ibland tycks hon nästan ha överväldigats av sitt stoff, och man önskade att hon strukturerat det bättre. Nu blir läsaren bitvis översköljd av namn på författare och konstnärer och deras verk, och det blir emellanåt en del upprepningar. Någon kronologisk eller geografisk ordning följs inte alltid. Och varför finns det inget personregister, när det rör sig om en text så rik på namn som dessutom återkommer i olika sammanhang. Det hade onekligen underlättat läsningen väsentligt. 

Ändå fängslas man av Rahikainens spännande exposé av författar- och konstnärskap, liksom av infallsrika nytolkningar av en del texter. Det är inte alltid som sjukdomen explicit nämns utan framställs i kodad form. Ibland ges emellertid högst ingående beskrivningar av sjukdomens förlopp såsom i Alphonse Daudets självbiografiska anteckningar, utgivna efter författarens död. Daudet, som led av syfilis i fyrtio år, hämtar formuleringar och bildspråk från Bibelns skildringar av Jesu lidande i sin närgångna redogörelse för sjukdomens härjningar. Han ger också ett gripande uttryck både för skräcken inför smärtan och för ångesten över den skam som sjukdomen innebar. 

Syfilis har periodvis varit föremål för en livlig samhällsdebatt, särskilt under 1800-talet. Då utkom även en rad medicinska handböcker av skilda slag, en effekt av den utbredda skräcken för sjukdomen och i syfte att utveckla en god sexualmoral. Många nordiska författare och konstnärer dryftade ämnet under den pågående sedlighetsdebatten, bland andra Victoria Benedictsson. Hon kritiserade hyckleriet gällande prostitutionen och propagerade för att man måste tala öppet om sjukdomen och dess problem. Den rådande dubbelmoralen angrep även Henrik Ibsen i sin pjäs Gengångare (1881), där han inte bara skildrar syfilis utan även andra tabubelagda ämnen som incest och aktiv dödshjälp. Pjäsen som hade urpremiär i London gav upphov till intensiv debatt. Hans landsman Edvard Munch framställde ungefär samtidigt i målningen ”Arv” (1897) som föreställer en mor med sitt syfilissjuka barn på ett sätt som leder tankarna till bilder av jungfru Maria och Jesusbarnet. 

I vår svenska litteratur var 1600-talets visdiktare Lasse Lucidor en tidig syfilisdiktare. Något senare varnar Carl Michael Bellman i dikten ”Solen glimmar blank och trind” sin dryckesbroder Movitz: ”Akta näsan du på dej / För hvar vacker flicka”. Syfilis kunde angripa ansiktet och i värsta fall kunde man tappa näsan. På 1700-talet använde de som hade råd lösnäsor av silver eller porslin för att dölja sjukdomens härjningar. Candide i Voltaires roman med samma namn konstaterar när han möter sin åldrade filosofilärare Pangloss att denne har en bortfrätt nästipp. Därav kan han dra vissa slutsatser om filosofens leverne. Exempel på groteska och morbida skildringar av de kroppsliga förändringar som inte sällan blev följden av en sjukdom som syfilis finner man särskilt i dekadenslitteraturen från senare delen av 1800-talet. 

Det ligger uppenbarligen ett stort insamlingsarbete bakom Agneta Rahikainens informationstäta essäsamling, i vilken syfilissmittan behandlas ur alla tänkbara aspekter. Ämnet får sin belysning både i ett kvinnligt och i ett manligt perspektiv. Vid sidan av skildringarna av hur motivet tas upp i konst och litteratur ges också exempel på vittnesbörd om hur det är att leva nära en syfilissmittad person. Sålunda berättar Rahikainen i ett kapitel med rubriken ”Syfilis som arv” dels om den österrikiske konstnären Egon Schiele, dels om svensken Gunnar Ekelöf, vilka bägge hade fäder som led av syfilis. Schieles fascination för sexualitet, kroppslighet och död kan enligt Rahikainen ses i ljuset av faderns sjukdom. 

En av de teser som Rahikainen driver är att man bättre kan förstå konstnärers verk om man vet att de led av det stigma som syfilis innebar, det må gälla egna erfarenheter av sjukdomen eller upplevelser av den på annat sätt, genom en nära anhörig till exempel. Ibland kanske slutsatserna dras väl långt, och Rahikainen blir stundtals motsägelsefull. Hon slår fast att det är ”uppenbart” att Oscar Wildes Dorian Grays porträtt kan läsas som en allegori på vad syfilis kan leda till, men något tidigare har romanen reducerats till en allegorisk kommentar till sjukdomen och inte någon ”explicit” berättelse om syfilis. Det rör sig om nyanser kanske, men formuleringar som skaver och gör läsaren osäker. 

Kvinnoperspektivet är framträdande i Smittans rike och Rahikainen lyfter förtjänstfullt fram några mindre kända kvinnor såsom författaren och kvinnosakskämpen Sarah Grand. Hon var väl insatt i medicinska frågor och var särskilt intresserad av den inverkan som syfilis hade på äktenskap och familjeliv. I romanen The Heavenly Twins (1893) kritiserar hon den tystnadskultur och dubbelmoral som rådde i det viktorianska England. Det var kvinnorna som i första hand fick ta konsekvenserna av den sexuella frihet som ansågs naturlig för männen. 

Mer känd än Grand är den danska författaren Karen Blixen, som ägnas ett avsnitt i boken. Hon led själv av syfilis och anspelar flera gånger på sjukdomen i sitt författarskap. Syfilisen liksom närheten till lidandet och döden gjorde henne till en bättre berättare, ansåg hon. Det var inte ovanligt att se ett samband mellan syfilis och skaparkraft, något som bland andra författaren Robert Sherard gör i sin biografi över Guy de Maupassant. Troligen är detta en av de många myter som omsvävar sjukdomen och hur som helst blev priset för genialiteten högt. Det är en lärdom man kan dra när man läser Agneta Rahikainens Smittans rike. 

Publicerad i Respons 2021-6