Ska marknadens osynliga hand avlösas av statens synliga hand?

Det kan vara svårt att erinra sig vilket genomreglerat samhälle Sverige en gång var. När jag växte upp på 60-talet fick man bara ha en telefon per abonnemang. Men pappa var kompis med en man som jobbade på televerket och han installerade illegalt ytterligare en telefon i huset. Det skapade en aura av tung, organiserad kriminalitet över vår familj, litet som Sopranos.

Det finns förstås värre exempel på hur människor kom i kläm när livet skulle läggas tillrätta. Och vi har försökt lära oss våra läxor från 1900-talet. Vårt politiska och kulturella klimat bestäms i hög grad av de negativa erfarenheterna från nationalsocialismen och kommunismen, som kastat djupa skuggor över hela åsiktsspektrat. När den tyske pedagogen Bernhard Bueb för några år sedan hävdade att vi sviker unga människor genom att inte lära dem disciplin fick han föga överraskande höra: disciplin, det var väl just vad nationalsocialisterna ville? På ett liknande sätt har inte bara kommunismens diktatur utan också den reformistiska arbetarrörelsens traditionella uppfostrande ideal hamnat i skamvrån som en suspekt ”disciplinering”.

Kanske har vi varit alltför duktiga plugghästar när det gäller att lära oss historiens läxor. Paternalismen tycks i alla fall vara på väg tillbaka. I detta nummer intervjuar Respons den amerikanska filosofen Sarah Conly, som väckt uppmärksamhet med sin bok Against Autonomy. Hon pläderar för att staten måste använda tvång för att styra medborgarnas beteenden, eftersom vi som individer är för irrationella för att kunna bemästra det moderna livets överflöd. Själva problembeskrivningen vilar på gediget underlag.

Se bara hur dåliga vi är på att handskas med överflödet av mat och dryck. Världens befolkning blir allt fetare och de hälsomässiga konsekvenserna är enorma. Borde inte staten gripa in med lagar och åtgärder, till exempel en särskild skatt på socker? Borde man inte reglera livsmedelsindustrin hårdare och intervenera kraftfullare mot barnfetma, som sannolikt kommer att prägla individen för resten av livet.

Men har staten verkligen rätt att lägga sig i den enskildes val? En nyliberal svarar väl att människor själva måste få bestämma över sina liv. Vill de äta ihjäl sig får de göra det, blir de sjuka av fetma får de betala vården själva. Tycker man däremot att vi har ett gemensamt ansvar för att alla människor får en grundläggande sjukvård kommer saken i ett annat ljus; då är vanskötsel av hälsan inte lika självklart en privatsak. Den tär på gemensamma, begränsade resurser. Till saken hör förstås att staten inte ens i demokratier med fri debatt alltid agerar rationellt. Den ensidiga fokuseringen på fett i kostrådgivningen de senaste decennierna har sannolikt varit kontraproduktiv; det tycks framför allt vara sockret som orsakat viktökningen. Åtgärder fungerar heller inte alltid som man tänkt sig. Om socker blir dyrare kanske folk byter ut läsken mot öl.

Det finns verkligen en risk för förmynderi här, som dessutom kan utnyttja modern teknik till en grundlig genomlysning av individens liv. Men man blir inte kvitt problem bara därför att hittillsvarande lösningsförslag inte är övertygande. Framför allt två faktorer talar för paternalismens återkomst. Vi har nu erfarenhet av en historiskt sett unik valfrihet och kan se att den också har negativa konsekvenser och kan utgöra ett stressmoment i sig. Vidare har avregleringen som patentlösning förlorat sin trovärdighet efter den finansiella härdsmältan 2008. Tvivlet på marknadens osynliga hand har i alla fall något ökat prestigen för statens synliga hand.

Publicerad i Respons 2013-2