Skattkammare för dem som älskar böcker

Den 28 april 1986, två dagar efter Tjernobylkatastrofen, brann Los Angeles Central Library. En halv miljon böcker förstördes. Händelsen klassades som mordbrand. Kommunens hundratusen anställda fick meddelanden i sina lönekuvert där de ombads uppge om de visste något om brandens orsaker och erbjöds en belöning på trettiotusen dollar om de kunde lämna avgörande information. Snart hade man en huvudmisstänkt: Harry Peak, en tjugosexårig daglönare och notorisk lögnare med Hollywooddrömmar.

Författaren och The New Yorker-reportern Susan Orlean är en sann biblioteksälskare, som trettio år efter branden börjar nysta i oklarheterna kring det som hände. Hennes efterforskningar resulterar inte bara i en rafflande historia utan även en fascinerande folkbibliotekssociologi med framväxten av staden Los Angeles som bakgrund.

Målgruppen för denna bok är lika mångfasetterad som ett folkbibliotek. Den är en bladvändare för den kräsne stilisten; både arkitekten och sociologen kommer att fascineras. För biblioteksforskaren och den brandtekniskt intresserade finns mycket att hämta. För en svensk stadsbibliotekarie finns kanske inte så många lärdomar att dra av denna bok, för hen har fullt upp med att slänga om kappan efter de politiska kastvindarna och hinner knappt rätta till skrynklorna de orsakar, men för bokälskaren och den historiskt intresserade är Biblioteket en skattkammare.

År 1873 var Los Angeles en småstad med apelsin- och citronodlingar inklämda bland låga hus. Redan 1844 hade där funnits en offentlig läsesal, men de större boksamlingarna fanns på de spanska missionsstationerna och var inte öppna för allmänheten. Till en början var inte kvinnor välkomna i läsesalen och medlemskapet kostade fem dollar om året, vilket motsvarade några dagslöner för en genomsnittlig arbetare. Men mot slutet av 1800-talet hade amerikanerna fått upp ögonen för bibliotek. Det hade tillkommit 1700 folkbiblioteksbyggnader i 1400 städer, tack vare donationer av filantropen och affärsmannen Andrew Carnegie, emigrant från Skottland. Los Angeles fick sex nya filialer som inlemmades i huvudsystemet.

Mellan 1880 och 1905 var stadsbibliotekarierna i staden förvånansvärt nog kvinnor. När Mary Jones ledde verksamheten blomstrade den. Antalet utlånade böcker låg initialt på fyrahundratusen om året. År 1904 hade siffran nästan fördubblats. Hon sänkte åldersgränsen för barn och anställde afroamerikanska bibliotekarier till filialer i områden med stor andel svart befolkning. Hon uppmanade dem att bygga upp boksamlingar om “den svarta upplevelsen”. 1905 ville biblioteksstyrelsen likväl avsätta Jones för att ge positionen åt Charles Fletcher Lummis: en äventyrare och vilde, polyamorös poet och hypokondriker – som dessutom fick dubbelt så hög lön som den bibliotekarieutbildade kvinnliga företrädaren. Jones vägrade till en början att lämna sin post, protester hölls och ”Det stora bibliotekskriget” utbröt. Inte ens Los Angeles Times ledarredaktion, där Lummis skrivit krönikor om sina äventyr, ansåg honom lämplig som stadsbibliotekarie.

Biblioteket vimlar av fullständigt fascinerande personporträtt som på olika sätt får mig att förundrad över varje stadsbibliotekaries kärlek till böcker. Det ger perspektiv på dagens mer byråkratiska biblioteksledningar, där få kan redogöra för hur satsningar långsiktigt ska bidra till forskning och efterforskning för allmänheten. I ännu mindre utsträckning tar bibliotekschefer i dag initiativ till specialsamlingar. Los Angeles centralbibliotek innehåller fortfarande den autografsamling som den i allt annat malplacerade Mr Lummis lät bygga upp. När han lämnade biblioteket 1910 hade han samlat in cirka 760 autografer, många med teckningar och texter, från samtidens framstående konstnärer, författare, politiker och forskare. Där finns en samling restaurangmenyer och en enorm privat kartsamling som innehåller kartor från 1500-talet och till exempel en karta från OS i Los Angeles 1932. Denna samling indexerades så sent som när Susan Orlean gjorde sina efterforskningar till denna bok, omkring 2016. Som jämförelse kan nämnas att Stockholms stadsbibliotek i dagsläget inte har kvar några specialsamlingar. Man har med jämna mellanrum gallrat bort allt som inte används frekvent.

Byggnaden hyllades som en humanistisk katedral som firade civilisationens stora intellektuella verk.

Los Angeles hade expanderat enormt i början av förra seklet och var den enda storstaden i USA som inte hade någon egen biblioteksbyggnad, trots att människor fick stå för att få plats i de alltför trånga läsesalarna. 1921 blev byggandet av ett bibliotek en kommunal valfråga. År 1922 anlitades den berömde arkitekten Bertram Goodhue för att rita biblioteksbyggnaden i Los Angeles. 1926 invigdes den, men Goodhue, som ansåg detta vara hans bästa verk, avled 1924, och hans samarbetspartner sedan många år, Carleton Winslow, slutförde projektet. Byggnaden hyllades som en humanistisk katedral som firade civilisationens stora intellektuella verk. Ändå var det nära att den revs under 1960-talets allmänna rivningsvåg, när idealet var att allt skulle vara nytt. Den ansågs nu för liten, för gammal, för dekorativ, för excentrisk. I sista stund utsågs ändå Goodhues bibliotek till “historiskt kulturarvsmonument nr 46”.

Biblioteket är ett personligt och imponerande reportage, som borde bli förebild för många fler sociologiska biblioteksporträtt. Vem skriver Stockholms huvudbiblioteks historia? Den byggnad som Gunnar Asplund ritade stod färdig 1928, bara två år efter Goodhues biblioteksbyggnad i Los Angeles. Vilka stadsbibliotekarier i Stockholm var som bokmalen Althea Warren, som lät alla barn som kunde skriva sitt namn få lånekort, som tog biblioteket genom depressionen och andra världskriget, som såg till att leverera sex miljoner böcker till soldater i USA och utomlands? När Warren slutade 1947 hyllades hennes insatser med hundratals brev från biblioteksbesökare, däribland Aldous Huxley, som skrev: ”[Jag] måste ta tillfället i akt att berätta för dig hur bra jag tycker att servicen på biblioteket är och vilken ordentlig boksamling du har byggt upp.”

En annan biblioteksbesökare under Althea Warrens tid var författaren Ray Bradbury. Han kom från en familj som inte hade råd att skicka honom till college, men han såg Los Angeles Central Library som sitt universitet. Här började han skriva på den historia som senare skulle bli klassikern Fahrenheit 451. Märkligt nog – med tanke på att biblioteket nästan femtio år senare skulle brinna – hette Bradburys första och kortare version av boken The Fireman. Orlean avslutar anekdoten med att berätta att Bradbury ändrade titeln efter att ha frågat brandchefen i Los Angeles vid vilken temperatur papper brinner.

Journalisten Susan Orlean framstår i sina essäer som en nyfrälst och outbränd bibliotekarie. Hon åker till nationella och internationella bibliotekskonferenser, bland andra Next Library i Århus. Däremellan ger hon en passionerat intresserad inblick i Los Angeles-bibliotekens historia. Hon hoppar tidsmässigt i historien och nämner i förbifarten protestlistor mot dålig arbetsmiljö, av ett slag som undertecknad, som arbetat i en biblioteksbyggnad från 20-talet, känner igen, men hon gräver inte ner sig – som varje enskild bokälskande bibliotekarie tenderar att göra – inför bokförstörelse. Att ordet ”gallra” inte förekommer är fascinerande. Alla folkbibliotek kämpar med utrymmesbrist; det är en realitet. Hon refererar till Libricide – The Regime-sponsored Destruction of Books and Libraries in the Twentieth Century av Rebecca Knuth, men nämner inte hennes namn. Den källhänvisningsbefriade stilen är både bokens styrka och svaghet. Den kan läsas som nervkittlande underhållning med många bildande anekdoter, men det är inte alltid klart vem som står för siffrorna.

Sammantaget kan jag ändå inte annat än fascineras av Biblioteket. Det är en uppslagsrik, faktastinn berättelse som får huvudbiblioteket i Los Angeles att framstå som en novell av Thomas Mann, rafflande om enskilda karaktärer och fascinerande om vilka typer och värden som överlever decennier av skiftande social påverkan. Hon har letat i mängder av arkivmaterial och anför exempelvis referensfrågor till bibliotekarierna som tjänstgjorde på den heta linje (!) som drevs från Centralbiblioteket 1973–1977 klockan 21:00–01:00. Det är tydligt att detta är före Googles tid: ”Användare ringde. Ville veta hur man säger ’Slipsen ligger i badkaret’ på svenska. Han höll på med ett filmmanus.” Eller: ”Användare ringde och frågade efter en bok om leverskador till sin man som dricker för mycket.” Det är dokumentationsiver när den är som bäst.

Engagemanget för folkbiblioteket bland Los Angeles invånare framstår som otroligt; efter den stora branden 1986 startade insamlingar i staden, för att reparera det som återstod. En ny byggnad diskuterades givetvis, men man var samtidigt mån om Goodhues unika biblioteksbyggnad. Privata företag erbjöd sig ta hand om de brandskadade böckerna; över en halv miljon volymer frystes ned. Orlean beskriver hur två konkurrerande metoder av upptiningsprocess gick till ett par år senare, när nya hyllor fanns i den renoverade byggnaden. Bokbindare anlitades, men en fjärdedel av de omhändertagna böckerna gick inte att rädda.

Men obehaget det innebär att behöva säga till någon som luktar illa, att stanken stör och skrämmer bort andra besökare, är en delikat uppgift som tyvärr måste utföras och där Stockholms stadsbibliotek gärna kunde titta på de riktlinjer för detta som finns vid Los Angeles Central Library.

Bland dagens besökare finns inte bara de ambitiösa och kunskapshungriga, det finns även många hemlösa. Varenda en tycks för Orlean bidra till den myllrande rika värld som är biblioteket. Jag känner ofta igen mig. Tack och lov har ingen anställd vid Stockholms stadsbibliotek blivit hiv-smittad av att besökare stuckit använd spruta i personal. Men obehaget det innebär att behöva säga till någon som luktar illa, att stanken stör och skrämmer bort andra besökare, är en delikat uppgift som tyvärr måste utföras och där Stockholms stadsbibliotek gärna kunde titta på de riktlinjer för detta som finns vid Los Angeles Central Library.

Utan ett sådant här uppslagsrikt och informativt reportage kan inte en enskild biblioteksmedarbetare omfatta så mycket om sitt eget biblioteks historia eller ha kunskap om allt som försiggår under en dag på ett stort folkbibliotek. Desto roligare att någon som Susan Orlean, vars mamma var hemmafru men drömde om att bli bibliotekarie, ger ett så enormt ambitiöst och lyckat försök att porträttera det.

Publicerad i Respons 2020-2