En gång sade jag till en yngre skribent som efter att ha missat deadline flera gånger äntligen levererade manus, att glädjen över ett bortsprunget får som kommit tillrätta är större än glädjen över de får man har. Hon stelnade till och betraktade mig en kort stund med en kyligt granskande blick för att klura ut om jag sagt något nedsättande. Så beslöt hon sig i alla fall för att låta det passera. Jag anspelade förstås på Jesu liknelse om det förlorade fåret. Bibeln läste jag själv först som vuxen. Min far var ateist, jag är varken döpt eller konfirmerad och har alltid läst Bibeln av icke-religiösa skäl. Den är en fantastisk litteratur i sig och man kan inte förstå den västerländska traditionen om man inte är bekant med Bibeln.
För min generation fanns det fortfarande en överblickbar litterär kanon, ett antal verk som man borde känna till och det var möjligt att göra det om man var en flitig läsare och valde bort annat, framför allt populärkultur. Att vara bildad i dag är mycket svårare eftersom textmängden växer så snabbt. Kanske beror bildningens förlorade status i stor utsträckning på att den ter sig omöjlig att uppnå när böckerna blivit så många.
Men det hänger ju också samman med att själva kanonbegreppet numera förkastas. En sak är att ifrågasätta vilka verk som ska höra till kanon; att debattera det är en av kritikens viktigaste uppgifter. En helt annan sak är att förkasta mekanismen som sådan, detta att man väljer ut och säger till nya generationer att detta bör de läsa. Urvalet behöver hela tiden omprövas, men kanon måste vara begränsad av den anledningen att det enskilda livet och därmed antalet lästimmar också är begränsat.
Självklart finns det mycket snobbism kring detta. Bildning blir i värsta fall grunden för ett slags slang, ett språk som ska visa att man tillhör en viss grupp. Det finns också böcker som tycks skapade mest för att ge en armé av akademiska allusionsletare sysselsättning. Men ett gemensamt kulturellt arv är viktigt både för att förstå oss själva och andra. Den amerikanske psykohistorikern Robert Jay Lifton hävdar i sin bok The Broken Connection (1979) att de kulturella symbolsystemen är fundamentala för vår förmåga att känna på ett differentierat sätt. När de eroderar breder psykisk stumhet ut sig. Känslorna står inte i motsättning till kulturen, utan tar form genom interaktion med den. Utan kulturen är vi hänvisade till basala reaktioner, ungefär som smakens sött, salt, surt och beskt. Det är också i hög grad med hjälp av dessa kollektiva referenser som vi kan kommunicera med andra. Även i ett mångkulturellt samhälle är en gemensam kultur av stor betydelse för sammanhållningen.
Dessa reflektioner är föranledda av de samtal som Lars Grahn och jag har haft med representanter för läromedelsbranschen och som utmynnat i det reportage som inleder temasektionen i detta nummer av Respons. Elever kan numera få helt olika bilder av den svenska litteraturen beroende på vilken skola de har gått i och vilka val som läraren har gjort. En liknande splittrad kunskapsbild gäller nog för många andra områden också. Detta gör det inte bara svårt att förstå gångna tider och få en känsla av att man själv lever i en historisk kontinuitet. Det blir också svårt att förstå sina samtida, som kan ha helt andra referenser. Det finns i dag en stark tendens till att utveckla subkulturer och skolan måste enligt min mening våga var en motvikt till detta, inte minst för att befrämja mobiliteten i samhället.
