Skrivande med skammen som drivkraft

Günter Grass, en av efterkrigstidens främsta tyska författare, har lika ofta mötts av hätska angrepp som av entusiastiska lovord. Den år 2006 Nobelprisbelönade författaren, som är starkt förknippad med den tyska demokratins framväxt, är mycket omskriven i sitt hemland. Där har hans verk flitigt analyserats av forskarna, men i Sverige är han relativt okänd. Hittills har det saknats en övergripande skildring av Grass som diktare och samhällsdebattör. Därför är professor Sture Packaléns noggranna och välskrivna studie högst välkommen. Packalén är också väl lämpad att ta sig an Grass med tanke på att han tidigare har gett ut böckerna Tyska minnesgemenskaper (2010) och Tysk litteratur (2016). I den förstnämnda behandlar han synen på förintelsen i tysk litteratur efter 1945, och i den sistnämnda skildrar han den tyskspråkiga litteraturens utveckling fram till i dag.

Mest känd torde Grass vara för sin debutroman Blecktrumman (1959). Men han var mycket mer än författare. Utöver romaner skrev han dramer, lyrik och essäer. Han var även utbildad konstnär och skulptör och illustrerade gärna själv sina böcker. Utåtriktad och engagerad höll han ofta föredrag, deltog i diskussioner och kritiserade hårt det tyska samhället, särskilt Tredje riket och Adenauer-eran. Han betonade författarens intellektuella roll och ville i Sartres efterföljd vara en röst i den aktuella debatten.

Packaléns bok är kronologiskt upplagd, och vi får följa Grass decennium för decennium alltifrån barn- och ungdomsåren på 1920- och 30-talet och under andra världskriget fram till hans sista bok, publicerad 2015, samma år som han gick bort. En mer tematisk uppläggning, där engagemanget i politiken, debattinlägg och politiska ställningstaganden behandlats för sig, medan det skönlitterära författarskapet, romanernas berättartekniska grepp och symbolik tagits upp separat, hade också varit möjlig. Med en sådan disposition hade vissa upprepningar kunnat undvikas, men man hade onekligen ställts inför svåra gränsdragningar. Grass litterära texter har ju ofta en starkt politisk laddning.

Grass föddes 1927 i en förort till nuvarande Gdansk (då Danzig), där föräldrarna hade en så kallad kolonialaffär. Han växte således upp under enkla förhållanden. De värderingar och den anda som präglade Tredje riket anammade även Grass som i ett efterhandsperspektiv betecknar sig som medlöpare. Han som så många andra lät sig villigt förföras. Efter kriget hamnade han i fångenskap hos de allierade. Att han i krigets slutskede hade tillhört Waffen-SS var något han offentligt erkände först 2006 och hans sena erkännande väckte stor uppståndelse.

Den då nytillträdda förbundskanslern Angela Merkel konstaterade torrt att det hade varit önskvärt om man från början varit informerad om Grass biografi i dess helhet. Var Grass en förljugen moralapostel, frågade man sig, han som ständigt gått till angrepp mot tigandet om sanningen och bortförklaringarna av de verkliga förhållandena. Äktheten i hans politiska engagemang skamfilades betydligt. Samtidigt står det utom tvivel att känslan av skam inför de nazistiska förbrytelserna, som han obestridligen hade del i, följde honom livet ut. Grass författarskap har skammen som förutsättning.

I sitt arbete förenar Packalén skickligt enskilda analyser av Grass romaner och dikter med en bred tidsskildring som fångar efterkrigstidens utveckling i Tyskland och belyser en hel författargenerations svårigheter att brottas med nazisternas illgärningar. Först i och med Auschwitzprocessen som startade 1963 på initiativ av allmänne åklagaren Fritz Bauer började en viss självinsikt växa fram. Packalén tar också upp skapandet av ett nytt land i och med Tysklands enande 1989 och de eldfängda debatterna i samband härmed. Men de vida historiska samhällsperspektiven snävas stundtals in för att ge inblickar i Grass vardagsliv och komplicerade familjeliv. Packalén ger exempel på författarens alltid vakna affärssinne i förhandlingar med förläggare och redaktörer. Grass var omvittnat småsnål och hade sällan pengar på sig, vilket gjorde att andra fick betala för honom. Samtidigt kunde han vara ytterst frikostig och hjälpsam mot sina författarkolleger, vilket det finns många exempel på.

Redan från början arbetade Grass omväxlande med att måla, skulptera och skriva. Han engagerade sig i den betydelsefulla litterära grupperingen Gruppe 47 som fungerade som ett slags litterär workshop där författarna diskuterade sina verk i vardande. Författardebuten ägde rum 1956 med en diktsamling och året därpå utkom Grass med en absurdistisk pjäs. Då bodde han med sin hustru i Paris. Med sina tidiga pjäser blev han en del av den studentrevolt som då började segla upp. Det stora genombrottet som författare kom med Blecktrumman, en bok som översatts till mer än 40 språk och nått en upplaga på över fyra miljoner exemplar. Pengarna strömmade in. Författarens lycka var gjord, och Grass flyttade nu med sin familj tillbaka till Västtyskland och Västberlin.

Blecktrumman, en burlesk roman, präglad av magisk realism, bygger delvis på Grass minnen från sina år i födelsestaden Danzig. I det avseendet är det en fiktionaliserad självbiografi som ger ett nytt perspektiv på efterkrigstiden. Grass skriver en desillusionsroman och ifrågasätter synen på den vanlige tyske medborgaren som ett offer för ett diktatoriskt system. Men han ifrågasätter utan att moralisera. I stället uppfordrar han till eftertanke beträffande agerandet under nazisttiden. Samtidigt fogar romanen in sig i en litterär tradition och kan ses mot bakgrund av den tyska bildnings- och konstnärsromanen. Blecktrumman filmatiserades i slutet av 1970-talet och blev en världssuccé, belönad med guldpalmen i Cannes 1979. Ett år senare fick den en Oscar för bästa utländska film. Mottagandet av romanen gav dock prov på högst motstridiga reaktioner, från lysande beröm till okvädingsord som ”avskyvärt” och ”obscent”. I DDR klassades romanen som ”reaktionär dekadenslitteratur”.

Så kom det fortsättningsvis att vara när det gällde Grass författarskap. Vad han än skrev och vad han uttalade sig om lyckades han provocera. Antingen retade eller hänförde han sin publik. Mer och mer kom han också att söka sig till offentliga arenor, inte minst till politiken. Grass ansåg att författarens plats var mitt i samhället, inte ovanför det eller vid sidan om. I och med att han blev socialdemokrat kom han i kontakt med Willy Brandt, då borgmästare i Berlin. Under valrörelsen 1969 stöttade Grass till hundra procent socialdemokraterna och Brandt, som då valdes till förbundskansler. Grass var en entusiastisk idéspruta och ett effektivt bollplank för Brandt, vilket framgår av den 2013 utgivna brevväxlingen dem emellan. Packalén noterar dock ett visst hyckleri i Grass brev, och finner, med tanke på Grass egen bakgrund i Waffen-SS, att det skorrar falskt när denne skarpt fördömer officiella personer med ett nazistförflutet, som förbundskansler Kurt Georg Kiesinger.

Vad han än skrev och vad han uttalade sig om lyckades han provocera. Antingen retade eller hänförde han sin publik. Mer och mer kom han också att söka sig till offentliga arenor, inte minst till politiken.

I sina skrifter återvänder Grass enträget till kriget. Novellsamlingen Katt och råtta från 1961 skildrar en generation unga människor som förförts av nazistideologin. Boken prisades för en anarkistisk fantasi, men betraktades av andra som blasfemi och en attack på moral och soldatära. Liksom Blecktrumman tilldrar sig novellerna i trakten av Danzig, vilket också romanen Hundår (1963) gör. Med det senare verket fullbordades det som brukar betecknas som Grass Danzigtrilogi, där han också berättar om kasjuberna, den slaviska folkgrupp som hans egen släkt härstammade från. Trilogins övergripande tema kan sägas vara förträngd skuld och Grass belyser utifrån det tyska efterkrigssamhällets ambivalenta hållning till nazisttiden hur minnet och glömskan kan fungera. Kontinuerligt vrider och vänder han på frågor som rör tystnaden och obenägenheten att ta tag i det oacceptabla och tvivelaktiga som under Tredje riket dagligen utspelade sig i människornas vardag.

Det särpräglade i Grass författarskap visar sig även på det språkliga planet. Han är nyskapande i sin berättarstil, menar Packalén. På samma sätt som en jazzmusiker laborerar han med upprepningar och variationer, angelägen om att finna den rätta klangen och rytmen. Både i skrift och bildkonst är han högst sinnlig och naturalistisk. Det han skriver är jordnära och doftrikt, och den verklighet han gestaltar framträder ibland som verkligare än verkligheten i sig. Han tycks besitta en särskild förmåga att beskriva det motbjudande med stor precision, och han dröjer gärna vid frånstötande detaljer på ett sätt som lockar fram läsarens äckelkänslor. Välkänd i det sammanhanget är den scen i Blecktrumman som skildrar ett ålfiske. Han uppehåller sig gärna vid mat och dryck och är i sitt skapande påfallande kroppslig, inte minst i sina sexuella skildringar.

Liksom sin författarkollega, Nobelpristagaren Heinrich Böll, skriver Grass främst om den lilla människan och hennes liv, om de som var offer för förtryck och förföljelse. Hans önskan var att lyfta fram förlorarna så att deras öde skulle kunna bevaras i litteraturen. Intressant i det sammanhanget är Mitt århundrade (1999), en alternativ historieskrivning underifrån, där många berättarröster bidrar till att ge en bild av århundradets stora konflikter. Huvudpersonen Oskar i Blecktrumman har också han ett underdog-perspektiv på världen och ser bakom kulisserna och maskerna.

Grass roman Ur en snigels dagbok (1972) innebar en vändpunkt i författarskapet. Här blandas det fiktiva med det självbiografiska, och författarens och berättarens jag tenderar att flyta ihop. Grass skildrar dels den nazistiska terrorn mot de judar som före andra världskriget levde i Danzig, dels visar han befolkningens likgiltighet inför diskrimineringen av de judiska medborgarna. Den första roman han skriver som inte utspelar sig under andra världskriget är Flundran (1977) som bygger på en av bröderna Grimms sagor och handlar om mänsklig förhävelse. Samtidigt knyter den an till den tyska kvinnorörelsen. Även om Grass ser kvinnan som det starkare könet lyckades han knappast få kvinnorna på sin sida och utnämndes av kvinnotidskriften Emma till ”Månadens pascha”.

Även den tyska återföreningen var något som upptog Grass intresse. Han var emot en sådan därför att han befarade att den skulle leda till ett starkt och militariserat Tyskland. Kraftförhållandena i Europa skulle förskjutas och enligt Grass skulle en ojämlik tysk enhetsstat uppstå.

Efter succén med Blecktrumman hade Grass vant sig vid att stå i centrum på den litterära scenen. Hans böcker sålde i enorma upplagor, och livet igenom var han en oftast skandalomsusad författare som det alltid talades om. Han reste runt i världen och intog många scener. Hans uppläsningsturnéer blev för det mesta rena triumftåg som lockade åhörare i tusental. Till Sverige kom han 1964 när Gruppe 47 förlagt ett möte till Sigtuna. I det glittrande kölvattnet av sina framgångar var han allas älskling, framhåller författaren Lars Gustafsson, en av arrangörerna av mötet i Sigtuna. Två år senare möttes Gruppe 47 i Princeton i USA, och Grass var där den stora celebriteten som citerades i pressen och bjöds in till en rad olika diskussioner. Hans fantastiska förmåga att lyckas få allt ljus riktat på sin person förnekade sig aldrig.

Den särställning han uppnått var han angelägen om att bevara, vilket medförde att han i Västtyskland blev en alltmer omstridd gestalt. Han drog lätt på sig fiender. Ovänskapen mellan honom och Peter Weiss är välkänd. Det var många som ogillade Grass självförhärligande attityd. Delvis rörde det sig om en viss avundsjuka från yngre författarkolleger, men när Grass också ville framträda som ett slags statsman var måttet rågat. Nu ansågs han alltför pompös och gudfaderlig.

I åtskilligt var Grass före sin tid. Han deltog exempelvis tidigt i kampen mot miljöförstörelsen. Vidare var han engagerad i fredsrörelsen, protesterade mot den militära upprustningen, oroade sig för de främlingsfientliga stämningarna i Tyskland och vände sig med skärpa mot landets asylpolitik på 1990-talet. Han tog också radikalt ställning mot de rådande fördomarna mot romerna och inrättade 1997 en stiftelse för romernas sak. Även den tyska återföreningen var något som upptog Grass intresse. Han var emot en sådan därför att han befarade att den skulle leda till ett starkt och militariserat Tyskland. Kraftförhållandena i Europa skulle förskjutas och enligt Grass skulle en ojämlik tysk enhetsstat uppstå. I den samtidshistoriska En invecklad historia (1995) luftar han sina farhågor och går rakt mot den förhärskande tidsandan i 1990-talets Tyskland. Boken sågades också med besked av de flesta kritiker, och i Dagens Nyheter behandlades den under rubriken ”Lustmord på Grass”.

De olika katastrofer som enligt Grass hotade samhället är temat i verk som Råttinnan (1986) och Räcka ut tungan (1988). I den förstnämnda dystopiska skildringen målar han upp de förödande konsekvenserna av ett tredje världskrig. Historien spänner över en tidsrymd som går från Noaks ark fram till människohistoriens slut. Berättartekniskt utmärks Råttinnan av en drömpoetik som får verkligheten att bli både mångtydig och undanglidande. Romanens mottagande blev en skoningslös, ibland nästan gemen attack från kritikerna. Grass utmålades som en besserwisser som påtagit sig uppgiften att uppfostra människosläktet. Willy Brandt skrev dock ett tröstande brev, men Grass hade blivit trött på det tyska kulturlivet och bestämde sig för att resa till Indien. Om den resan och situationen i utvecklingsländerna handlar Räcka ut tungan, medan miljöförstöringen är ämnet för Totes Holz (1990).

Packalén vill inte kalla sitt arbete en biografi utan säger att hans syfte, förutom att ge en redogörelse för författarskapet, är att visa hur Grass tagits emot av kritiker, läsare och författarkolleger, huvudsakligen i Tyskland. Men han ger åtskillig information om författarens uppväxt och levnadsförhållanden, varför man tveklöst kan hävda att det rör sig om en regelrätt biografi. Men oavsett genrebeteckning måste man konstatera att Packalén skrivit en utmärkt studie över Grass. Det är sannerligen ingen lätt uppgift att skriva om en författare med ett så digert författarskap och med så många järn i elden, alltid politiskt engagerad, alltid obekväm i sina uttalanden och alltid redo att gå i strid för sina åsikter. ”Den mannen besitter energier som skulle räcka för att driva ett helt kraftverk”, har det träffande sagts om Grass. Hans mångsidighet är förvisso imponerande. Han är både en sagoberättare och en lärd föreläsare som med stor kunskap går i dialog med det tyska bildningsarvet. Den särprägel som utmärker hans gärning bottnar ytterst i den konfliktfyllda spänningen mellan å ena sidan medborgaren Grass och å den andra sidan konstnären och författaren Grass.

Publicerad i Respons 2020-6