Slumpen spelade en viktig roll när Sverige räddades från katastrof

Det finns tre årtal i Sveriges historia som är särskilt förbundna med verkliga eller möjliga katastrofer: 1718, 1809 och 1940. Efter tjugo års krig med de flesta av Europas stater stod landet efter Karl XII:s död 1718 inför det möjliga sammanbrottet. Landet var utblottat, utan effektiv ledning och med freden i Nystad 1721 reducerat till sitt kärnland Sverige och Finland – och Svenska Pommern. Vad som räddade kungariket då var kanske att de före detta fienderna också var ganska utmattade och att de hade viss respekt för den armé som visserligen från 1709 mest förlorat, men ändå tidigare i många år framgångsrikt marscherat omkring i Europa. Dessutom trodde sig nog både Ryssland och Danmark kunna utöva ett betydande inflytande i det försvagade landet. Vägen ut de första 25 åren efter 1718 blev en helt ny både in- och utrikespolitik, inte under ledning av någon enväldig monark, utan av riksdagens politiker. När sedan riket hämtat sig någorlunda var det dags för nya äventyr, 1741 års anfall mot Ryssland, deltagandet 1757–1762 i sjuårskriget på Europas kontinent och 1788 ett nytt anfallskrig mot Ryssland.

I april 1940 ockuperade Hitlers Tyskland Danmark och Norge. De skulle dessutom snart etablera sig i Finland. Sverige var omringat och i praktiken prisgivet inför Hitlers nycker. Den minsta – i tyska ögon – svenska provokation kunde, fruktade man, leda till att också Sverige besattes. Försvaret var inte förrän senare under kriget i stånd att bjuda mera än symboliskt motstånd mot eventuella invasionsstyrkor. För livsviktig import av olja, gummi och kol med mera var landet helt beroende av den så kallade lejdtrafiken, som innebar att importen endast kunde äga rum med de krigförandes goda minne.

För att undvika tysk ockupation och för att kunna upprätthålla en nödvändig relation till Berlin kände sig regeringen tvungen att ingå kompromisser som komprometterade landets neutralitetspolitik. Sveriges enda goda förhandlingskort var järnmalmsfyndigheterna i norr. Även om man förberett sprängningar som skulle förhindra ett fientligt utnyttjande av gruvorna, kunde de sannolikt ändå lätt besättas. Sedan operation Barbarossa inletts i juni 1941 fick Tyskland annat att tänka på än att skaffa sig nya fiender. Efterhand lättade trycket.

Men det är nog 1809 som framstår som den största katastrofen i Sveriges historia. Sedan den halsstarrige Gustav IV Adolf vägrat att kompromissa och ansluta sig till den så kallade kontinentalblockaden mot England, anföll Ryssland, efter Tilsit 1807 nu också Napoleons allierade, i februari 1808. Kriget med Ryssland resulterade med svagt svenskt motstånd i en rysk ockupation av större delen av Finland. Fredsslutet i Fredrikshamn i september 1809 förvandlade det som nu är Finland från en del av Sverige till ett ryskt storfurstendöme. I mars 1809 avsattes genom en statskupp Gustaf IV Adolf och ersattes av sin svage, sjuklige och därtill barnlöse farbror Karl XIII. Riket var nere för räkning, men reste sig från 1810 på nio. Några år senare hade landet nästan som en Fågel Fenix rest sig ur askan och deltog 1813–1814 i slutkampen mot Napoleon; den svenske kronprinsen ledde en av de tre arméerna som skulle knäcka kejsaren. Hur kunde detta ske?

Denna märkliga transformationär huvudämnet i Dag Sebastian Ahlanders Sverige vid avgrunden 1808–1814. Men bokens första del handlar om vad han kallar det gustavianska sammanbrottet och valet av den franske marskalken Bernadotte till svensk kronprins. Historien har givetvis berättats förut, av framstående historiker som Sam Clason, Sten Carlsson och framför allt Torvald Höjer. Men detta var mycket länge sedan och eftersom de flesta svenskar i dag knappast har något hum om att landets öde under åren 1808–1810 verkligen hängde på en skör tråd, tål den att återberättas. Detta gör Dag Sebastian Ahlander med samma berättarglädje som han häromåret skildrade en annan nordisk marskalks, Gustaf Mannerheims, liv.

Ingen av dessa båda böcker kan sägas vara biografier i vanlig mening. Ahlander själv karaktäriserar – inte alldeles glasklart – den nya boken som en ”resonerande studie, en diplomatisk rapportering av händelseutvecklingen”. Bernadotte kontrasteras mot 1809 års män som i Ahlanders optik kommer mycket illa ut och utmärktes av ”en skrämmande brist på ansvarskänsla, lojalitet och politiskt omdöme”. Förutom Hans Järtas faktiskt progressiva grundlag var det enda de nya styrande kunde åstadkomma att utse en medelålders och därtill barnlös dansk prins till kronprins åt den likaledes (officiellt) barnlöse kungen. Poängen med detta val var att han som ståthållare i Norge av de ledande bakom statskuppen troddes kunna utnyttja missnöjet med det danska styret i detta land och leverera det som ersättning för Finland.

Men det som ändå är mest intressant under detta skede och som också särskilt lockat författaren Ahlander är alltså förvandlingen på några få år av det stympade och demoraliserade Sverige till en respekterad medlem i koalitionen mot Napoleon. Sverige återfick sin status som en ledande stat vid sidan av stormakterna. En sådan förvandling kan egentligen ha berott på två möjliga faktorer – eller en kombination av dessa: antingen hade Sverige mera av en inneboende styrka än man tenderat att tro eller så gjorde Bernadottes inträde på scenen en helt avgörande skillnad. Kontrasten mellan de odugliga männen i det gustavianska Sveriges slutskede och den målinriktade franske marskalken löper som en röd tråd i Ahlanders framställning.

Den första fråga som man måste ställa sig är förstås följande: hur kom det sig att det var just Bernadotte som valdes till kronprins vid en riksdag i Örebro sommaren 1810? Tanken på att välja en fransk marskalk hade funnits i vissa kretsar redan innan den danske Karl August valdes. Den var egentligen inte onaturlig, även om den kan te sig väl enkel. Napoleon var tidens dominant och hans framgångsrika fältherrar hade redan utsetts till furstar och hertigar, och en, Joachim Murat, till kung av Neapel. En segerrik fransk marskalk skulle bli en deus ex machina och med Napoleons välsignelse bistå Sverige att återfå Finland.

Så när Karl August hastigt avled dök tanken ånyo upp att försöka en få en av Napoleons marskalkar till tronföljare. Men hur kom det sig att man kom att vända sig till just Bernadotte, försommaren 1810 endast en av ett tjugotal teoretiskt möjliga kandidater? Och hur kom det sig att Bernadotte inte utan vidare avvisade detta anbud, som märkligt nog och utan uppdrag framfördes av en helt ung löjtnant Mörner, som via en fransk bekant lyckades få en audiens med marskalken?

Men hur kom det sig att man kom att vända sig till just Bernadotte, försommaren 1810 endast en av ett tjugotal teoretiskt möjliga kandidater?

Jean Baptiste Bernadotte var 1810 arbetslös och, trots att han var gift med Napoleons tidigare fästmö, i onåd. Men dessförinnan hade han anfört de franska trupperna i norra Tyskland och som kommendant i Hamburg blivit ett bekant namn också för svenska officerare som varit stationerade i svenska Pommern. Han hade förvärvat ett gott rykte för att behandla både sina egna trupper och fiender väl och för duglighet också utanför slagfältet. Att Mörners franske kontakt ville rekommendera just Bernadotte kan dock te sig slumpmässigt. Enligt Sam Clason fanns också andra namn som diskuterats, André Massena – en av de kanske främsta soldaterna bland dessa marskalkar – Jacques MacDonald – mera okänd och därför kanske undgänglig – och Napoleons styvson Eugène de Beauharnais (vars dotter för övrigt som gemål till Oscar I senare skulle bli Sveriges drottning). Det kan ha varit Napoleon som ville dra en lans för någon annan än Bernadotte, vars självständighet han ogillade. Men hur kom det sig att Bernadotte alls visade intresse för detta anbud? Ett central- eller sydeuropeiskt kungadöme vore självklart, men ett i det avlägsna Norden som dessutom just lidit ett katastrofalt nederlag? Denna fråga lyckas inte heller Ahlander lösa. Karriärlystnad eller lockelsen i en stor utmaning?

Oavsett hans egna motiv arbetade han snart aktivt för att bli vald. Konkurrenten, Karl Augusts bror, ratades och Bernadotte valdes. Omedelbart efter sin ankomst till Sverige senhösten 1810 tog han befälet och behöll det till kort före sin död 1844. Han etablerade ett mycket behövligt mått av stabilitet i landet, trots att hans utrikespolitik med 1812 års politik och toppmötet med ärkefienden i Åbo samma år givetvis skrämde det svenska etablissemanget. Detta hade ju trott att Bernadotte skulle se till att Finland återerövrades, inte att han skulle bli vän med ärkefienden, den ryske kejsaren Alexander.

Eftersom kronprinsen redan 1813 i slutkampen mot Napoleon kunde bidra med hela 30 000 man kan Sverige, även om England delvis stod för fiolerna, inte ha varit i fullt så dåligt skick som man efter läsningen av Ahlander kan tro. Den svenske kronprinsen var den mest erfarne strategen bland de allierade. Han kände dessutom Napoleon. Samtidigt ville Bernadotte inte använda sina trupper alltför mycket i öppen strid och heller inte agera så att hans möjligheter att spela en roll i ett post-napoleonskt Frankrike beskars i onödan. Han måste också spara sina styrkor för den ockupation av Norge som ingick i hans plan och som stöddes av Alexander. Han var en försiktig strateg.

Eftersom Ahlander tidigare skrivit om Mannerheim, en militär som ju också under avgörande skeden i sitt lands historia spelat en politisk roll, inställer sig frågan om likheter och olikheter dem emellan. Man skulle till och med kunna introducera en tredje general i bilden, nämligen Charles de Gaulle, förra året föremål för en lysande biografi av den brittiske historikern Julian Jackson. Var dessa tre mera politiker än generaler?

Att alla tre hade en utvecklad förmåga att anlägga ett strategiskt perspektiv på sina länders läge är utan vidare klart. Bernadotte förstod inte, och kunde knappast som utlänning förstå, Finlands roll i det gamla Sverige och kallade detta för en ”ultramarin provins”. Men han insåg att även om man lyckades återta den förlorade landsdelen skulle den sannolikt regelbundet ge upphov till nya krig med Ryssland. Norge och Sverige tedde sig däremot i hans ögon som en strategisk enhet. Hans eftergivenhet mot norrmännen vid ingåendet av unionen visade att han inte förstod eller brydde sig om den politiska innebörden av Norges förvandling från dansk provins till ett återuppståndet kungarike. Detta skulle efter något halvsekel blir tydligt nog. Men då var Karl XIV Johan redan död. Unionen hade ju faktiskt gett Sverige ett förmånligt strategiskt läge

Gustaf Mannerheim insåg som gammal rysk general Finlands utsatta strategiska läge vid Rysslands gräns. Denna situation sökte han, när han hade en ledande position i landet, lösa endera genom skapandet av ett strategiskt djup inne i Ryssland (1941) eller någon form av uppgörelse med Moskva (1938–1939, 1944). Men både 1938–1939 och 1941 svek honom den politiska antenn som när Finland sommaren 1944 lösgjorde sig från fortsättningskriget tjänade hans land så väl. Han tänkte liksom Bernadotte mera militärt än politiskt, såg den större bilden, men bortsåg från de politiska komplikationerna.

Charles de Gaulle till slut var säkert den mest politiske av de tre vilket demonstrerades under hans dryga tio år vid makten 1958–1969. Efter andra världskriget, när de Gaulle ledde landets provisoriska regering, drev han tanken på att Rhenlandet borde särskiljas från ett framtida Tyskland. Denna tanke hade redan vädrats av Napoleon, men var politiskt orealistisk, liksom de Gaulles envisa förespråkande av ett Europa under fransk-tysk ledning. Eller var de Gaulle, mot bakgrund av USA:s utrikespolitik under Donald Trump, före sin tid?

Dag Sebastian Ahlander påminner i sin nya bok om slumpens ingrepp i vår historia. Valet av Bernadotte visade sig i det tillstånd Sverige efter Fredrikshamn 1809 befann sig vara ett lyckokast. Ingen av Napoleons till slut 26 marskalkar (av vilka de flesta blev ganska långlivade), utom möjligen Nicolas Jean-de-Dieu Soult, som gjorde en flott politisk karriär under Louis Philippe 1830–1848, visade efter Napoleons fall en bredd liknande Jean Baptiste Bernadottes. Med Karl XIV Johan inleddes de 200 år av fred som vi sedan länge nästan uppfattat som ett naturligt tillstånd. Det var inte fallet före den franske marskalkens ankomst till landet.

Publicerad i Respons 2019-4