Snön i våra hjärtan

En god bok väcker tankar man aldrig tänkt och får i bästa fall läsaren att minnas sådant som höljts i glömskans dimmor. En sådan bok är Sverker Sörlins Snö − lika personlig, poetisk och vemodig som den är faktaspäckad. Sörlin inleder nästan varje kapitel med att blicka tillbaka på barndomens snörika och kalla vintrar i Västerbotten, och senare på vuxenlivets vådliga skidfärder. Det personliga sätter tonen för en vidare vandring genom vetenskapliga rön, konst, litteratur och filosofi, i en nästan ändlös reflektion över livet med snö, men också utan.

För urbana människor blir snön lätt ett otyg, den slaskar, medför halka med påföljande benbrott och täpper igen trottoarer och parkeringsplatser. Under läsningen känner jag igen mig själv och min förlorade känsla för snöns ljuvlighet och lekfullhet. Sörlins bok har dock lockat fram barndomens snökänsla och med den alla förlorade snöord som skare och det vackra finlandssvenska blida, som betyder töväder. Jag tror inte att jag ens har använt ordet skare sedan jag genade över den snötäckta åkern till min första skola på landsbygden i hopp om att inte ramla genom det spröda istäcket. Efter dessa barndomens äventyr som nästan tyngdlös, förlorade jag skaren eftersom jag inte längre behövde den i min vardag. När jag läser Sörlins bok inser jag att jag drabbats av snöafasi, ett tillstånd många av oss lider av i dag då snön börjar försvinna och med den alla snöord.

Snön har en lång kulturhistoria eftersom den så länge varit ett element som människan på ett eller annat sätt varit beroende av i vardagslivet. För många människor behövs fortfarande en mängd snöord för att beskriva olika tillstånd som har en praktisk betydelse för hur man ska agera eller reagera eller rätt och slätt leva. Det kan handla om snöns djup, konsistens, färg och varaktighet. Vi som lever i storstäder behöver inte längre så många ord för snö då den inte präglar vår vardag på samma sätt som tidigare. Men snön flyttar in i språkbruket på andra sätt. I dagens polariserade debatt om klimatförändringens orsaker och konsekvenser har den fragila snöflingan blivit alltmer »lättkränkt«.

Ett annat begrepp som vi får bekanta hos med i Sörlins bok är solastalgi, det myntades ursprungligen av filosofen Glenn Albrecht. Med detta avses en ångestladdad längtan efter ett tillstånd som rådde innan ens hemmiljö förstördes. Sörlin längtar tillbaka till barndomens snörika härlighet och oroar sig samtidigt djupt för hur livet kommer te sig på en planet med varmare klimat. När det faller allt mindre snö och glaciärerna försvinner förlorar jorden en stor mängd av den vithet som behövs för att reflektera solljuset tillbaka – med ytterligare klimatuppvärmning som följd. Det blir en ond cirkel. Det är alltså inte bara snön som nedkylande faktor som behövs, utan också dess vithet. Men snön har också en djupare mer känslomässig funktion. Till exempel beskriver Sörlin olika ritualer som uppstått kring döende glaciärer och menar att de på så sätt görs närvarande i sin frånvaro. Som den finske miljöteologen Panu Pihakala påpekat för klimatförändringen med sig ett slags kollektiv vintersorg. Tillsammans begråter vi inlandsisar och snölandskap som sakta smälter bort, droppe för droppe. 

När jag läser Sörlins bok inser jag att jag drabbats av snöafasi, ett tillstånd många av oss lider av i dag då snön börjar försvinna och med den alla snöord.

Sörlin går systematiskt igenom forskare, författare och filosofer som på olika sätt undersökt snön och dess betydelse för allt levande på planeten. Det kan handla om snöflingans beståndsdelar eller om snön som hem för många djur- och växtarter, eller om människans relation till snön, på gott och ont. Denna forskningsöversikt skrivs fram via tillbakablickar på hur snöförhållandena sett ut under olika tidsepoker. Den svenske kemisten Svante Arrhenius var den förste som redan 1896 publicerade rön om hur den koldioxid som utsöndras genom bruk av fossila bränslen leder till klimatuppvärmning. Sedan dess har det diskuterats mycket om fossila bränslen, inte minst i dag då principen »drill, baby drill« ska praktiseras i USA, där det för övrigt förefaller vara förbjudet att ens tala om klimatförändring. Sörlins bok är ett mothugg till denna regressiva och aggressiva ideologi. I hans bok blir vi som läsare upplysta om vikten av regelbundna snöfall, inte minst för att vi även i framtiden ska kunna göra snöänglar tillsammans.

Snön handlar om både de stora planetära perspektiven och de små vardagliga sammanhangen, om både makrokosmos och mikrokosmos. Detta blir tydligt i Sörlins bok. Han beskriver hur forskare kommit fram till att alla snöflingor ser olika ut, hur man hittat metoder att studera dem i detalj och fotografera dem eller teckna av dem. Snöflingans former har fascinerat både forskare och konstnärer. Vi får bland annat ta del av historien om prästfrun Frances Chickering som vid mitten av 1800-talet fångade snöflingor på ett mörkt tyg för att sedan med hjälp av förstoringsglas snabbt skära ut flingans form på papper. Resultat blev en bok med snölitografier som utkom 1864. Snö är alltså inte bara kemi och geopolitik, utan den kan också vara konst.

Snö är också vackert formgiven av grafikern Lukas Möllersten, med en pärmbild som återger Gustaf Fjæstads målning »Från Dovrefjäll«, ett verk som kan beskådas på Thielska galleriet i Stockholm. Det är ett lyckat val av pärm, bilden förmedlar karakteristiska drag hos snön, inte bara vitheten utan också tystnaden och tyngden. Gustaf Fjæstad kallas inte oförtjänt för rimfrostens mästare. Sörlin går också in på andra snökonstnärer, som finske Pekka Halonen, den oöverträffade skildraren av bulligt snöfluff i nordisk urskog. En annan framstående snökonstnär är den flamländske Pieter Bruegel d.ä. som målade bybornas snöaktiviteter men också bibelberättelser som utspelar sig i snö. Sörlin berättar att 1560-talet, då Bruegel var verksam, var mycket kallt. Men Bruegels avsikt var inte att rapportera om vädret utan att påminna oss om oskulden, hur de svaga i samhället behöver värn och skydd. Han menar att Bruegels snö »var lekfull, allvarlig, mänsklig och politisk«.

I dag förknippar vi inte Nederländerna med snöiga landskap men där lever fortfarande hoppet om att arrangera skridskotävlingen Elvastadsloppet, Elfstedentocht, ett tvåhundra kilometer långt skridskolopp på kanaler och sjöar som förbinder elva städer i Friesland i norra Nederländerna – just de platser som Bruegel återgav i sina snömålningar. Sedan 1909 har man kunnat arrangera loppet endast femton gånger, senast 1997. Förutsättningar för att ordna det fanns 2021 men då stoppades loppet av den nederländska regeringen på grund av pandemin. Så än lever hoppet i dessa numera nästan helt snöbefriade trakter.

Sörlin lyfter fram att snö och is rent historiskt är förknippade med manliga berättelser om bragder och katastrofer. Allt från vådlig bergsklättring under utmanade väderförhållanden i oländig snöterräng, till olika expeditioner som handlar om att bemästra iskalla förhållanden och sätta sin fot där människan aldrig förut varit. Ibland har det resulterat i döden, något som skedde med deltagarna i ingenjör Andrées vansinniga luftfärd eller under Robert Scotts upptäcktsresa till Arktis. Sörlin skriver att dessa dödsföraktande expeditioner förvisso utgör en manlig historia, men påpekar också att det inte var snön som var orsaken till de äventyrliga männens död utan deras övertro på vad som är möjligt.

Snöväder har också starkt manliga, rent krigshistoriskt och militära konnotationer − jämför Väinö Linna och finska Vinterkriget eller alla dessa århundraden av skogsavverkning i Norden som traditionellt utfördes av sammanbitna män med hjälp av häst och släde. Samtidigt som de här aktiviteterna är manligt kodade är snön som element kvinnligt. Snön är mjuk och passiv, den beskyddar, täcker, tröstar, döljer och smeker, och snöstormen är hysterisk, som i Laura Fitinghoffs bok Barnen från Frostmofjället från 1907.

Snön har också, liksom havet, varit viktig som underlag för hemgjorda fortskaffningsmedel som skidor, skridskor och slädar. En aspekt som Sörlin missat i sin historik är hur viktig snön egentligen varit för kvinnlig emancipation då också kvinnor kunnat ta till skidorna för att röra sig fritt längs oupptrampade spår. Poeten Edith Södergrans fotografisamling är full av skidande kvinnor på väg någonstans, ibland iklädda praktiska skidbyxor, skjorta och slips inspirerade av 1910-talets moderevolution.

För Sverker Sörlin är snön mänsklig. Den faller sakta, i normal gånghastighet.

För Sverker Sörlin är snön mänsklig. Den faller sakta, i normal gånghastighet. Från att ha funnits i tusentals år på en planet utan människor har den blivit en viktig del av mänskligt liv, framför allt på norra halvklotet. För människan kan den bland annat representera hopp – snö ses som förnyelse, den ersätter fjolårets snö. Den förknippas också med tystnad, vithet och renhet. Snön täcker in allt det fula och smutsiga med sina vita bulliga drivor (fast det som göms i snö kommer upp i tö). Också skönlitterära författare har fascinerats av snöns makt och värdighet. Flera gånger hänvisar Sörlin till Tarjei Vesaas märkliga och skrämmande roman Isslottet men också till snöskildringen i Thomas Manns sanatorieroman Bergtagen. I båda verken får snön på olika vis symbolisera instängdhet, sjukdom och kanske också dödens vithet och intighet.

Utöver sitt författarskap arbetar Sörlin även som professor i miljöhistoria vid Kunglig Tekniska högskolan i Stockholm. Han har skrivit över fyrtio böcker varav essäsamlingen Snö −en historia är den senaste. Hans kunskapsbredd är imponerande och som finlandssvensk läsare och skribent värms mitt hjärta av att denna pursvenska bok också regelbundet vinkar till Finland, som varit och är lika präglat av snön som Sverige i sin konst, kultur och vetenskap. Endast en liten kritik vill jag framföra och den handlar om att boken hade mått bra av att komprimeras något för att undvika en del upprepande resonemang.