Stadens stenar tillåts inte skymma människorna

Teddy Kollek, den legendariske borgmästaren i Jerusalem, lär ha sagt: ”Varje människa har två städer: sin egen och Jerusalem”. Titeln på Anita Goldmans senaste bok Jerusalem och jag återspeglar Kolleks sentens. Efter några sidors läsning förstår läsaren att det inte bara handlar om Jerusalem, det handlar om människor, språk, litteratur, bokstäver och inte minst om författaren själv.

Även undertecknad arbetade under några år i Jerusalem. Med glädje och bävan blir jag förflyttad till Mechane Yehudas myllrande marknad, till Gamla stans gränder, till Ein Kerems dal eller till ämbetskorridorernas Kafkavärld. Med osviklig känsla beskriver Anita Goldman Jerusalem med dess människor, som till exempel den ständigt närvarande grannen, den nyfikna städerskan eller den lokale filosofiske butiksägaren. Jag kan bara nicka igenkännande och dela denna tillgivenhet, fascination och samtidigt motvilja mot Staden – för att låna Goldmans egen benämning – med dess blandning av innerlighet och brutalitet. Fast detta kunde lika väl ha varit förhållandet i en annan världsstad. Vad är det som är speciellt med Jerusalem? Kan det fångas med ord? Det är just det som är Anita Goldmans ämne.

Hennes bok berättar alltså om Jerusalem och några av dess mer eller mindre kända författare, poeter och tänkare. Det är också en personlig berättelse som speglar Jerusalem genom Anita Goldmans eget liv och författarskap. Att välja denna genre är välgörande eftersom det har skrivits väl många skildringar om staden och dess historiska perioder. I dessa försvinner ofta Jerusalems människor ur sikte. Kvar blir monument, heliga platser, ruiner och stenar. Anita Goldmans bok påminner något om Sofie Hamrings bok Om jag glömmer dig Jerusalem från 2009. Hamring är en svensk dominikannunna som beskriver sina erfarenheter under ett studieår i Jerusalem. Här handlar det mest om en kristens möte med judendomen. Gemensamt med Goldmans bok är fokus på en personlig berättelse om Jerusalems människor, i stället för att låta stadens mäktiga förflutna dominera. Jag finner det sympatiskt. Goldmans bok är samtidigt utmanande och utlämnande.

En sak som bidrar till detta är att Goldman inte låter mäns berättelser bli mittpunkten. Det är kvinnornas perspektiv och röster som får ta plats och resultatet blir en levande, bitvis smärtsam och fascinerande läsning. Ett sådant perspektiv passar väl ihop med de många språkliga resonemangen kring hebreiskans olika finesser. Ett exempel: en stads grammatiska genus på hebreiska – och även på grekiska – råkar vara femininum. Staden har erövrats, genomträngts och misshandlats. Parallellt lyfter Goldman fram kvinnors gestalter och berättelser. Genuspoängerna blir tydliga. Här redovisas ett av Bibelns mest motbjudande kapitel, profeten Hesekiels sextonde kapitel, där motivet med en nyfödd flickas kvinnoblivande, projiceras på staden Jerusalem. Goldmans avslutande kapitel skildrar en kvinnlig tysk-judisk konstnär som speglas i samma paradigm. Männen finns med i boken, men de får spela andra roller. Kort skymtar Martin Buber, Gershom Scholem, Shai Agnon, Abraham Heschel, Amos Oz och en del rabbiner förbi.

Goldmans bok är samtidigt utmanande och utlämnande.

Boken har sex huvudkapitel vilka speglar platser i staden, gator och miljöer i allmänhet och några av dess intellektuellt skapande invånare i synnerhet. Ett viktigt utrymme i kapitel två tar poeten Yehuda Amichai (1924–2000), som också var Goldmans lärare. Ett avsnitt i kapitel fyra ägnas den moderna hebreiskans skapare, Eliezer Ben-Yehuda (1858–1922). I kapitel fem möter vi den månglärde forskaren och filosofen Yeshayahu Leibowitz (1903–1994), som kritiserade staten Israels ockupation och styre över palestinierna. I det sista och kanske viktigaste kapitlet presenteras den mindre kända bohemkonstnärer Else Lasker-Schüler (1869–1945). Boken har alltså sex kapitel, lika många som skapandets dagar i Bibelns början.

Ett återkommande tema i boken är som sagt det hebreiska språket. Det är ett av världens äldsta kulturspråk och samtidigt ett av de yngsta, tack vare en person, den ovan nämnde Eliezer Ben-Yehuda. Modern hebreiska, eller ivrit, är en av grundpelarna i modern israelisk identitet. Detta var dock av flera skäl ingen självklarhet. De tidiga sionistledarna insåg att valet av antingen tyska, ryska eller polska som gemensamt språk hade gett någon nationell grupp en fördel. Inte ens jiddisch kom i fråga, eftersom det sionistiska projektet ville skapa en ny judisk identitet och inte kopiera den europeisk-judiska kulturen. Något nytt och gränsöverskridande behövdes alltså. Ben-Yehudas envisa soloarbete genom att bland annat författa en modern hebreisk ordbok kom väl till användning. Goldman skriver också om spekulationerna kring hebreiskan som mänsklighetens urspråk och landar i konstaterandet att ivrit blev staten Israels första språk. På detta sätt knyts den moderna judiska identiteten i landet samman med det bibliska arvet.

Anita Goldman behandlar vidare spänningen mellan hebreiskan som det religiösa språket och den moderna hebreiskans ofta krassa uttryckssätt. Hon visar genom vardagliga situationer och lingvistiska utredningar både vilka svårigheter språket erbjuder och samtidigt de fascinerande upptäckter en student kan göra. Hebreiskan ger näring åt både teologi och mystik, men när nybörjaren ska börja tillägna sig språket stockar det sig i munnen. Besvärliga konsonantkombinationer fastnar tillsammans med sexistiska ordvändningar.

Låt mig nu välja bland de tänkare och konstnärer som Goldman generöst serverar läsaren. I kapitel två är det Yehuda Amichai och hans poesi som står i centrum, tillsammans med Anita Goldmans egna berättelser om Yom Kippur (Försoningsdagen), sionismen och hennes eget bröllop i Jerusalem. I Goldmans skildring av bröllopet sätts vi in i de olika judiska traditionernas sätt att betrakta seder och bruk. När hon sedan beskriver äktenskapets upplösning i den patriarkala rabbinska domstolen har en cirkel slutits.

Varför är Yehuda Amichai en god Jerusalempoet? Hans poesi fångar staden med bibehållen respekt för dess förflutna, vilket är närvarande i många dikter, till exempel i den sentens som Goldman refererar till i förordet: i Jerusalem har till och med de döda rösträtt. Amichai syftar förmodligen på att när man vid utgrävningar träffar på gravar, protesterar ultra-ortodoxa judiska grupper, eftersom gravar ska lämnas i fred. Problemet med vad som är arkeologi och vad som är mänskliga kvarlevor måste lösas.

Hos Amichai överskuggar inte historiens monument människorna och deras vardag. Som exempel kan ges dikten om mannen som satt sig för att pusta ut vid ett klassiskt monument. Här ser turistguiden bara valvbågar från ett visst århundrade, medan poeten vill att mannen som just köpt mat till sin familj ska uppmärksammas. Att Jerusalems historiska stenar skymmer deras invånare är ett annat gemensamt motiv hos Goldman och hos Amichai.

Skälet till det myckna talet om sten är naturligt. Sten är byggnadsmaterialet i Jerusalem och det är den lokala dolomitiska kalkstenen som ger byggnaderna en guldskimrande nyans i morgon- och skymningsljus. Enligt en förordning från den brittiska mandattiden ska byggnader i staden byggas av den lokala kalkstenen. Samtidigt som Jerusalemstenen ger stadens hus liv, förskjuter den uppmärksamheten från människorna och deras vardagsliv.

Många besökare upplever att religionerna och deras profilerade anhängare kväver staden.

Goldman återkommer ofta till Jerusalems komplexitet. Många besökare upplever att religionerna och deras profilerade anhängare kväver staden. Jerusalem är staden som judar, kristna och muslimer gör anspråk på. Veckans rytm med den muslimska fredagsbönen och den judiska sabbaten präglar stadens östra respektive västra del. Många stadsdelar i västra Jerusalem präglas helt av en judisk ortodox livsstil. De ultra-ortodoxa judarnas kräver att sabbatens vila respekteras och detta upplevs av moderna israeler som att man vrider klockan tillbaka.

Och politiken? Här behandlar Anita Goldman en plågsam tudelning i det israeliska samhället. Man kan ibland beskriva den som vänster mot höger, men också som en diskrepans mellan de ideal som staten Israel i början byggdes på och statens ockupationsapparat efter 1967. Här upplever läsaren tvära kast. Goldman skriver om ett besök vid en känd bosättarrabbins by på södra Västbanken. Efter rabbinens död 2013 fortsatte hustrun Hadassah i hans anda. Det viktigaste var inte att styras av Israels regering, utan att bo i landet, vilket i det här fallet var det ockuperade Västbanken. Man hymlade alltså inte med att man var bosättare. Som sådana eftersträvade de även nära och vardagliga relationer med de palestinska grannarna. Det ska också nämnas att rabbi Froman, som han hette, i detta var otypisk för bosättarrörelsen. För de flesta bosättare är Israels styre över Västbanken ett måste.

Med valet av filosofen Yeshayahu Leibowitz som en av bokens centralpersoner speglas också de palestinska invånarnas situation. Goldmans visar sympati för båda och den något kantige, men analytiskt vasse Leibowitz presenteras utförligt. Det är en rättvis bedömning att han var en av ockupationens skarpaste kritiker, men hans kritik fick inte plats i departementen, utan han förblev en profetisk röst utanför dem.

Bokens avslutande kapitel ägnas den tysk-judiska konstnären Else Lasker-Schüler och är illustrerat med Lasker-Schülers egna teckningar, av vilka en också pryder bokens omslag. Jag uppfattar detta kapitel som ett nyckelkapitel i vilket en rebellisk kvinnlig konstnär tar form för läsaren. Goldman känner stor sympati för det upproriska i skapandet. Else Lasker-Schüler tillhörde den litterära och intellektuella gräddan i Berlin före kriget. Efter bokstavlig hem- och landlöshet blev Jerusalem hennes hem efter 1939, men hon levde i det närmaste som en sliten bohem. Goldman skildrar henne med ömhet och sammanväver motivet Sabbatsdrottningen som tas emot av den väntande församlingen med Lasker-Schülers livsbana. Hon går från hyllad poet till utsatt flykting. Lasker-Schüler fortsatte dock att trotsa gränser och konventioner och tog med sig sin skaparkraft till Jerusalem. Även om hennes monument i dag blivit stulet fortsätter hon att utmana.

Den tysk-judiska intellektuella kulturen behandlas på flera håll i Goldmans bok. I denna kultur fanns ett beroende och en aktning för den klassiska tyska litteraturen och dess intellektuella liv. Frukten av till exempel Martin Bubers verk blev inte bara ett närmande till den europeiska kristna kulturen utan också en teologisk dialog, där man från liberalt judiskt håll närmade sig kristendomen och började läsa dess centrala texter. Bubers projekt påbörjades i Tyskland, men kom att bära frukt i Jerusalem.

Kanske är det också med den tysk-judiska bildningen som Anita Goldman identifierar sig mest. På avstånd finns mizrachim, de israeliska marockanerna och irakierna, bärarna av de arabisk-judiska kulturerna med en arabisk poesi, prosa och musik. De är en del av Jerusalem som inte kommer till tals så mycket. Jag saknar också en mer ingående diskussion om just den tysk-judiska kulturens roll i dagens Israel. Som Goldman visar fanns det många framträdande israeliska författare, konstnärer och forskare som hade sina rötter i den tyska bildningen. De blev en ryggrad i den moderna staten, men betraktades också med skepsis, inte minst eftersom det tyska språket skorrade falskt efter nazisternas brott.

Har man en gång släppt in Jerusalem i sitt liv går det inte så lätt att glömma henne, vilket närmast blivit en kliché. Goldman lyckas med sin egen stil fånga det som är speciellt med Jerusalem. Hon beskriver längtan, lidandet och lärdomen i den stad som överflödar av allt detta på en och samma gång. När man läst Anita Goldmans bok kan man heller inte glömma hennes berättelser och de människor som hon skildrar.

Publicerad i Respons 2017-5