Staten är inte en statist när det gäller innovationer

Den dominerande uppfattningen de senaste decennierna har varit att staten är trög och ur stånd att urskilja utvecklingsmöjligheter; det är privata entreprenörer och riskkapitalister som driver den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Utan tvivel är det privata näringslivet snabbt när det gäller att identifiera möjligheter, fast alla är sannerligen inte av godo – tänk på de finansiella innovationer som var nära att välta världsekonomin för några år sedan.

Innovationerna under andra världskriget präglar fortfarande vår tillvaro.

Men när det gäller grundläggande tekniska genombrott är denna syn på staten illa underbyggd. Kriget är alltings fader, sade den försokratiske filosofen Herakleitos. Det tycks i alla fall till stora delar vara sant när det gäller den tekniska utvecklingen. I förberedelserna för krig och under själva krigen tar staten kommandot över ekonomin och forcerar den tekniska utvecklingen. Innovationerna under andra världskriget präglar fortfarande vår tillvaro. Under denna konflikt skapades till exempel jetflygplanet, den reaktionsdrivna raketen och atombomben. Kriget forcerade också utvecklingen av datorn.

Den brittiska ekonomen Mariana Mazzucato, vars bok The Entrepreneurial State recenseras av Björn Elmbrant i detta nummer av Respons, visar att all den teknik som Apple stoppat in i iPhone i grund och botten kommer från offentligt finansierad försvarsforskning. Apple har varit innovativt i sitt sätt att koppla samman dessa komponenter, men tyvärr också innovativt när det gäller att undvika att betala skatt. Riskerna är socialiserade, vinsterna privata.

Att staten inte kan driva teknikutvecklingen framåt är en uppfattning sprungen ur samma paradigm som hävdar att marknaderna korrigerar sig själva. Detta tankemönster behöver tas upp till förnyad diskussion, vilket vi vill bidra till med detta tema om den uppfinningsrika staten. Det är märkligt att försvarsforskningens roll har kunnat bli så pass osynlig i den politiska debatten. I synnerhet USA har talat med kluven tunga här. Den politiska retoriken har handlat om att krympa staten, i praktiken har den amerikanska staten varit mycket aktiv, både genom försvarsforskning och genom att stödja nya företag.

Denna diskussion kan relateras till en fråga som ställts i den amerikanska debatten de senaste åren. Har innovationstempot mattats av och gynnar innovationerna inte produktiviteten på samma sätt som tidigare? Häromåret väckte ekonomen Tyler Cowen stor uppmärksamhet med sin bok The Great Stagnation, i vilken han hävdade att den finansiella krisen skylde över att den ekonomiska och tekniska utvecklingen har nått en platå. Att medianinkomsten för de amerikanska hushållen har stagnerat skulle kunna vara ett tecken på detta. Ett annat tecken är att allt fler är sysselsatta med FoU, men de åstadkommer mindre. En annan amerikansk ekonom, Robert Gordon, menar att det bara finns ett begränsat antal grundläggande innovationer att göra och de är redan gjorda. Riskkapitalisten Peter Thiel säger att dagens tekniska innovationer inte är nyttiga, utan används av folk för att skicka bilder på sina katter till andra sidan jordklotet. Om de senaste innovationerna var viktiga för ekonomin skulle det synas tydligare i den ekonomiska statistiken i de utvecklade länderna.

Denna känsla av att allt egentligen är gjort har funnits förr och kommit på skam genom ny utveckling. Men det kan vara så att verkliga genombrott förutsätter en kollektiv ansträngning och en gemensam målmedvetenhet som vi har allt svårare att mobilisera. En av orsakerna till detta förefaller mig vara en allmän förvirring i synen på vad staten ska och kan göra.

Publicerad i Respons 2013-6