Studiegapet mellan inrikes och utrikes födda elever

På senare år har andelen elever i det svenska skolsystemet som är födda i ett annat land vuxit. Mellan 2010 och 2017 mer än fördubblades exempelvis andelen utrikes födda elever i årskurs 9, från 6 till 13 procent. Samtidigt visar studier att utrikes födda elever i genomsnitt klarar sig sämre i skolan jämfört med inrikes födda elever. Vad innebär den förändrade sammansättningen av elever i skolsystemet? Och vad kan tänkas ligga bakom studiegapet?

Det har länge saknats en kartläggning och sammanhållen analys av de frågorna. Det menar i alla fall Hans Grönqvist, docent i nationalekonomi vid Uppsala universitet och Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, och Susan Niknami, fil. dr och forskare i nationalekonomi vid Stockholms universitet, som i den aktuella rapporten Studiegapet mellan inrikes och utrikes födda elever vill fylla de kunskapsluckor som finns när det gäller skillnader i prestationer mellan dessa grupper. Resultatet visar att utrikes födda elever klarar sig sämre i skolan jämfört med elever födda i Sverige, oavsett vilket mått på studieprestationer man fokuserar på. Andelen inrikes födda elever som uppnår gymnasiebehörighet har under hela studieperioden legat på cirka 90 procent, medan motsvarande siffra för utrikes födda elever är strax under 70 procent. Utrikes födda elever har också i genomsnitt lägre medelbetyg.

I det omfattade datamaterial som ligger till grund för rapporten ingår förutom mått på elevernas studieresultat även riklig information om elevernas bakgrund. Det gör att Grönqvist och Niknami i sin analys av elevkullar mellan åren 1990 och 2017 också har kunnat undersöka några av de mekanismer som kan tänkas ligga bakom studiegapets storlek.

Kan man med kategorierna ›utrikes‹ respektive ›inrikes‹ född verkligen fånga det väsentliga?

I samband med att rapporten publicerades 6 mars anordnade SNS ett seminarium med rubriken »Hur kan skolresultaten stärkas för utrikes födda?« där inbjudna talare som på olika sätt är eller har varit aktiva inom området diskuterade frågan med utgångspunkt i Grönqvist och Niknamis rapport. Olika perspektiv lyftes fram under den relativt heta diskussionen, som till slut kokade ner till ett antal frågor om studien i sig: Kan man med kategorierna »utrikes« respektive »inrikes« född verkligen fånga det väsentliga? Och går det att lita på slutsatserna i analysen? Men först något om seminariet i sig.

Det krävs en viss ansträngning för att erinra sig hur samhällsläget såg ut i början av mars. Antalet bekräftade coronafall hade då börjat stiga i Sverige, framför allt i Stockholm, och att vissa evenemang kunde komma att ställas in var inte otänkbart. Men denna fredag när SNS seminarium ägde rum hade Världshälsoorganisationen ännu inte klassat coronautbrottet som en pandemi och planerad verksamhet löpte i stort sett på som planerat. Den ljusa hörsalen i Finlandshuset, där SNS för dagen huserade, var således välfylld. Många i publiken hade visserligen försökt lämna ett mellanrum mellan sig själva och nästa person på stolsraden, men med tanke på att de flesta svenskar ogärna gnuggar lår med okända om det finns några som helst alternativ, är det är svårt att veta om det denna morgon berodde på corona-oro eller vanlig hederlig social(demokratisk) distansering.

I Studiegapet mellan inrikes och utrikes födda elever undersöks studieprestationer i både grundskolan och gymnasiet, men under seminariet fokuserar Grönqvist på grund av tidsbegränsningen på resultaten från grundskolan. Den kartläggande delen av studien förmedlar han med hjälp av grafer, där en första visar hur medelbetygens utveckling i grupperna inrikes och utrikes födda sett ut mellan åren 1988 till 2017 och som Grönqvist kommenterar så här: »Det vi ser är att under egentligen hela perioden så finns det ett stort gap, och gapet tenderar att öka den senare delen av perioden, framför allt ser vi en ökning i gapet från och med 2005–2007 någon gång. Så gapet ökar och vi ser att det framför allt beror på att utrikes födda klarar sig sämre i skolan och inte att inrikes födda klarar sig nämnvärt mycket bättre.«

Ett annat resultat som han och Niknami lyfter fram i sin rapport är betydelsen av ålder vid invandring: »Vi ser en svagt positiv trend för de elever som har invandrat före ordinarie skolstartsålder«, säger Grönqvist och fortsätter med att beskriva den mer negativa trenden: »…men vi ser en stadig försämring för elever som har invandrat efter skolstart.« Att det hänger ihop med det växande studiegapet kopplar Grönqvist senare ihop med en parallell utveckling: »Under perioden har genomsnittsåldern vid ankomst till Sverige ökat väldigt kraftigt, från att omkring 2005/2006 ha varit omkring 7,5 år till strax under 10 år under senare delen av perioden.«

Den andra delen av Grönqvist och Niknamis studie består i en analys av de mekanismer som kan tänkas ligga bakom studiegapet. I tur och ordning förklarar Grönqvist med hjälp av pedagogiska stapeldiagram vad som händer med »rågapet«, det vill säga studiegapets storlek under hela perioden, när författarna successivt kontrollerat för olika föklaringsfaktorer. Där ingår skola, boendeområde och föräldrarnas socioekonomiska bakgrund. Grönqvist och Niknami kan genom sina statistiska analyser konstatera att den faktor som framför allt korrelerar med studiegapet är föräldrarnas socioekonomiska bakgrund. Elevens boendeområde tycks också spela roll. Men till skillnad från den bild som ofta förmedlas i skoldebatten finner Grönqvist och Niknami att just skola inte tycks vara den viktigaste orsaken till gapets storlek, eller med en alternativ formulering: »det ökade studiegapet [kan] inte förklaras av en skolsegregation«, som författarna uttrycker det i rapporten.

Att denna bild står i kontrast till ett huvudfokus i skoldebatten understryks när seminariets moderator Gabriella Chirico Willstedt kliver upp på scen för att avrunda Grönqvists presentation: »För oss som följer skoldebatten så dominerar ju frågan om skolsegregation minst sagt. Hur ska man förstå det ni säger i rapporten mot det som sägs i debatten?«

Som svar poängterar Grönqvist att de stora skillnader man ser i genomsnittliga studieresultat mellan olika skolor också kan tolkas på ett annat sätt: »Det skulle kunna bero på att segregation i sig försämrar studieresultaten, men det skulle också kunna vara så att det rent mekaniskt följer en sortering av eleverna, det vill säga att om elever som till exempel klarar sig väldigt bra i skolan sorterar till olika skolor så kommer sådana skillnader att uppstå helt enkelt på grund av den sorteringen.«

Grönqvist och Niknami menar följaktligen att insatser för att minska skolsegregationen »troligen inte [är] det bästa sättet att minska studiegapet«. För att minska studiegapet bör man i stället rikta åtgärderna mot föräldrarna, bland annat genom satsningar på arbetsmarknads- och utbildningspolitik för vuxna utrikes födda. För de elever som redan i dag halkar efter föreslås utökad undervisningstid, kompletterande undervisning och läxhjälp.

En av dem som bjudits in för att kommentera rapporten var Jan-Eric Gustafsson, senior professor i pedagogik vid Göteborgs universitet och ordförande för 2015 års skolkommission. Han lyfter fram att han ser styrkor med rapporten, som att den bygger på gedigna data och ett omfattande analysarbete, men poängterar att det är svårt att dra slutsatser om kausala effekter utifrån de data som finns tillgängliga. Särskilt skeptisk är han till författarnas kontrollvariabler: »Ni har tre, fyra, fem tunga variabler och de förklarar allt. Det är nästan för bra för att vara sant, eller för dåligt för att vara sant.«

Gustafsson föreslår i stället en djupare analys, som går in på mer komplexa mekanismer, där frågan om skolsegregation inte avfärdas. För på den punkten håller han inte med Grönqvist och Niknami. Enligt honom finns det effekter som är svåra att se i en nationalekonomisk analys, men som är välbelagda inom annan forskning och som man måste beakta: »Är det något vi […] vet är det att om man inte befinner sig i en språklig miljö där man har chans att lära sig ett språk, till exempel svenska, så kommer man heller inte att göra det. För barn och ungdomar lär av varandra. Och det här är, tycker jag, en indikation på att om man kan åstadkomma mer av språklig integration så är det rimligt att förvänta sig att det också får effekt på skolresultaten.«

Skillnaden mellan att gå in i ett klassrum där det finns fem nyanlända elever och där resten håller en bra nivå, och att gå in i en klass där kanske hälften är nyanlända och resten är ekonomiskt utsatta, den är jättestor som lärare.

Frågan om skolsegregation kommer på olika sätt upp även i den del av seminariet när personer verksamma inom skolans värld bjöds upp på scen för att kommentera rapporten och dess resultat.

En av dem var Lina Axelsson Kihlblom som är förvaltningschef för barn- och utbildningsförvaltningen i Nynäshamns kommun och före detta rektor vid Ronnaskolan i Södertälje. I likhet med Gustafsson menar hon att sammansättningen av elever sannolikt spelar stor roll för studieresultaten, inte minst genom att det påverkar lärarens möjligheter att bedriva undervisning: »Skillnaden mellan att gå in i ett klassrum där det finns fem nyanlända elever och där resten håller en bra nivå, och att gå in i en klass där kanske hälften är nyanlända och resten är ekonomiskt utsatta, den är jättestor som lärare. Att tro att man ska kunna lyfta elever på samma sätt, det är omöjligt.«, säger Axelsson Kihlblom, som samtidigt poängterar att svårigheten att verka som lärare i en sådan miljö inte handlar om att det finns en skillnad mellan utrikes och inrikes födda elever.

Vidare frågar hon om studien inte borde ha ramats in annorlunda: »Varför är svensk skola så dålig på fattiga barn? Varför är svensk skola så dålig på föräldrar som har låg utbildningsbakgrund?«, föreslår Axelsson Kihlblom som alternativa ingångar och finner det därutöver problematiskt att författarna inte tagit hänsyn till om eleverna i statistiken är nyanlända eller inte: »SCB lägger tydligt fram att inom sex år i svensk skola så finns det ingen skillnad mellan utrikes och inrikes födda elever, så det här bygger på en myt om att om du är utrikes född så får du sämre resultat. […] Så den här rapporten – nu ska jag vara riktigt elak – kan bli litet fördomsfull.«

Erik Nilsson, statssekreterare hos utbildningsminister Anna Ekström, är inne på samma spår: »Om ni skulle kunna vända på det i rapportens rubrik och säga ›det går lika bra för utrikes födda elever som för svenskfödda om de har fått gå hela sin skolgång i Sverige‹«, föreslår Nilsson och riktar sig mot rapportförfattarna som vid det laget började se alltmer besvärade ut. När Helya Riazat, rektor vid Järvaskolan, i ett avslutande inlägg insinuerar att det finns en koppling mellan rapporten och »den rasistiska mediala debatten« och tar upp den svåra situation som många nyanlända befinner sig i, »särskilt de som kommit från 2015 och framåt, särskilt de med bakgrund i Afghanistan«, varav i alla fall den förstnämnda gruppen inte ens ingår i Grönqvist och Niknamis studie, ser författarna ut att ha stängt av.

Är det fruktbart att undersöka studieresultat utifrån kategorierna utrikes respektive inrikes född? Eller är det andra variabler som borde lyftas fram? Vid ett tillfälle grep samtalets moderator Gabriella Chirico Willstedt in med ett försvar för rapportens fokus: »När vi talar om utrikes födda är det, som jag tolkar det, litet i brist på att vi inte har bättre mått på språk till exempel och det här blir som en proxy för någonting annat egentligen.«

Enligt Grönqvist är just språkaspekten något som begränsar studien, där problemet främst uttrycks vara att sådana data sällan finns tillgängliga. En annan begränsning som lyfts fram är att de elever som anlände i samband med flyktingvågen 2015 inte ingår i studien. Hur studieresultaten kommer att se ut när den gruppen gått ut skolan är – som rapportförfattarna poängterar – en angelägen fråga för framtida forskning. Oavsett om de i just det här fallet lyckats ringa in problemet på det mest relevanta sättet, kan man fråga sig om vi verkligen har råd att skrämma bort forskare från att åtminstone försöka.

Publicerad i Respons 2020-2