Svensk-Tyska Föreningen firade 100-årsjubileum förra året och gav ut en skrift med anledning av det. Det bidrag som behandlar föreningens egen historia är i högsta grad problematiskt. Föreningens pronazistiska agerande 1933–1945 bagatelliseras i stället för att kritiskt genomlysas.
Den 28 maj 1913 grundades Svensk-Tyska Föreningen på Hotel Rydberg vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm. Bland initiativtagarna fanns representanter för den svenska bildnings- och kultureliten: Selma Lagerlöf, Carl Larsson, Verner von Heidenstam, Hanna Pauli, Svante Arrhenius och Karolina Widerström är några av dem som undertecknade ett upprop ”för att främja svenskars och tyskars kännedom om varandras land och folk samt andliga och materiella odling äfvensom för att i övrigt, utan några politiska mål, samarbeta för gemensamma kultursyften”.
Tillkomsten är inte någon slump. Sverige och Tyskland kunde blicka tillbaka på sekel av gemensam historia och kulturella förbindelser, men vid 1900-talets början nådde den svensk-tyska valfrändskapen sin höjdpunkt. För Sverige var Tyskland vad USA nu är för dagens svenskar: en förebild och ett föregångsland på vetenskapens och bildningens område. Samtidigt var Sverige inte ointressant för Tyskland, där ett romantiskt svärmeri för Norden vuxit fram under 1800-talet. Norden betraktades som vild och vacker natur och kunde effektfullt kontrasteras mot det framväxande moderna industrisamhället. Drömmen om Norden plockades sedan upp av den kompilerande nationalsocialistiska ideologin, där norden-svärmeriet framför allt kom att handla om en överlägsen ”nordisk ras” som skulle rädda Västerlandet från undergång. Ett uttryck för de ömsesidiga sympatierna var det faktum att samtidigt med Svensk-Tyska Föreningen grundades ett systerförbund i Berlin: Deutsch-Schwedische Vereinigung zu Berlin.
Förutsättningarna för ett svensk-tyskt vänskapsförbund (och för de svensk-tyska förbindelserna generellt) skulle dock förändras drastiskt i och med 1900-talets historiska händelser. Tyskland som aktör i två världskrig, nationalsocialismen och förintelsen med Tysklands delning som konsekvens var den verklighet Svensk-Tyska Föreningen hade att förhålla sig till. Trots detta har föreningen fortsatt sin verksamhet fram till i dag, och enligt föreningsstadgarna är ändamålet detsamma som vid grundandet, nämligen att verka för kulturellt och ideellt utbyte mellan Tyskland och Sverige.
Med anledning av sitt hundraårsfirande 2013 har Svensk-Tyska Föreningen gett ut en jubileumsbok med tjugotalet bidrag som skildrar de svensk-tyska kontakterna ur skiftande perspektiv: Svenskt + tyskt. Tänkt och tyckt vid ett jubileum (Instant Book, 295 s) Journalister, diplomater, lärare, översättare och forskare inom såväl natur- och samhällsvetenskap som humaniora har medverkat i skriften, vilken enligt föreningens nuvarande ordförande Leif H. Sjöström tjänar syftet att ”med ett antal personliga betraktelser i essäform spegla några intressanta aspekter på de svensk-tyska förbindelserna i vid mening”. Det är ett lyckat upplägg som resulterat i en lättillgänglig och underhållande läsning samtidigt som kunskap om Sverige och Tyskland förmedlas. Boken bjuder på ett brett spektrum av teman som sträcker sig från tidig medeltid fram till i dag. Majoriteten av artiklarna reflekterar svensk-tyska kontakter inom en rad skiftande områden som musik, konst, litteratur, vetenskap, företag och politik. Några bidrag fokuserar på tyskan som språk och översättningens betydelse för kulturella kontakter. Vilka bilder tyskar och svenskar har av varandra är ytterligare ett tema som behandlas.
Sett ur det perspektivet hade jubileumsskriften kunnat vara en både mångfacetterad och läsvärd publikation med många tänkbara läsare och användningsområden. Tyvärr finns ett problem med volymen som inte bara grumlar helhetsintrycket utan också ger upphov till funderingar kring Svensk-Tyska Föreningens sätt att hantera sitt förflutna. Det inledande bidraget som behandlar föreningens egen historia och som är författat av den tidigare ordföranden och hedersledamoten S. Gunnar Edlund är nämligen i högsta grad problematiskt. Medan majoriteten av volymens artiklar är välskrivna, gedigna och informativa måste Edlunds bidrag karakteriseras som tendentiöst, fragmentariskt och bristfälligt. I ett försök att teckna föreningens historia beskrivs processen kring grundandet, något om verksamheten, men framför allt är det en uppräkning av personer som haft en ledande roll i föreningen, av deras meriter, stamtavlor och militära titlar.
Direkt uppseendeväckande blir Edlunds historieskrivning när han kommer fram till tiden för nazismen och andra världskriget. Med ett relativiserande språkbruk, där ord som nationalsocialism, nazist eller pronazistisk helt saknas, snuddar han vid att föreningen ska ha klandrats ”för att ha haft politiska program som förespråkat de då i Tyskland härskande idéerna”, men kommenterar föreningens programverksamhet med att ”vad som idag ter sig kontroversiellt och svåracceptabelt inte alltid uppfattades så under den aktuella tidsperioden”. I själva verket beskrivs tiden för Nazityskland som något av en framgångssaga för Svensk-Tyska Föreningen. Evenemangen lockade ofta en storpublik, och även representanter för det officiella Sverige besökte regelbundet föreningens sammankomster. Edlund skildrar en särskilt lyckad kväll, när den tidigare rikskanslern Franz von Papen höll föredrag inför 730 personer på Grand Hotel med efterföljande supé den 16 januari 1939. Att von Papen var utsänd i Führerns tjänst och under kvällen föredrog ett ämne som torde ha legitimerat både judeförföljelser och det kommande krigsutbrottet framgår av det avbildade programbladet, men kommenteras inte av Edlund.
Edlund ger två exempel på händelser, där föreningen utsatts för särskilt stark kritik, nämligen ett föredrag av Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess den 14 maj 1935 och föreningens uppvaktning på Hitlers 50-årsdag 20 april 1939. Det faktum att Hess-föredraget kommenterades övervägande positivt i Stockholmspressen, att nytt publikrekord noterades och att prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla fanns bland gästerna anger Edlund som förmildrande omständigheter. Uppvaktningen på Hitlers födelsedag utgör det enda fall, där Edlund bemödar sig om att söka en förklaring till föreningens uppenbart pronazistiska handlande, nämligen att Tyska legationen sannolikt bekostade en hel del av föreningens evenemang och därför förväntade sig en motprestation.
Det är uppenbart att Svensk-Tyska Föreningens agerande 1933-1945 måste karakteriseras som pronazistiskt och Edlunds historieskrivning framstår därmed som bagatelliserande och relativiserande
Om man tittar lite närmare på hur Svensk-Tyska Föreningen agerade under Tredje riket hade det nog snarast varit underligt om man inte deltagit i uppvaktningen av Nazitysklands ledare. Tidigare forskning av bland andra germanisten Birgitta Almgren har visat att föreningen utgjorde ett viktigt forum för att sprida nationalsocialistiska idéer i Sverige. Deras programblad 1933-1945 kan läsas som ett slags Nazitysklands ”Who’s Who”, och Edlunds entusiastiska skildring av von Papen-evenemanget tycks ge en representativ bild av verksamheten. Men inte bara de inbjudna gästerna vittnar om föreningens pronazistiska inställning. När föreningen firade sitt 25-årsjubileum på Grand Hotel i Stockholm 1938 gav föreningens vice ordförande Sven Hedin uttryck för sin beundran i ett anförande: ”så länge som Tyskland spelar första fiolen i nationernas konsert är världsfreden räddad”. I jubileumsprogrammet kan man läsa att det visserligen inte är föreningens uppgift att ta ställning politiskt, men att ”en sann tyskvän icke kunnat underlåta att glädja sig åt de framgångar, som under nationalsocialismen otvivelaktigt kommit det efter världskriget lamslagna Tyskland till del”. I november 1942 bytte föreningen ut den tyska örnen mot hakkorset som symbol i sina trycksaker, och då om inte förr tog man officiellt ställning för det nationalsocialistiska Tyskland. Efter kriget byttes föreningsloggan ut mot tre små kronor.
Det är uppenbart att Svensk-Tyska Föreningens agerande 1933-1945 måste karakteriseras som pronazistiskt och Edlunds historieskrivning framstår därmed som bagatelliserande och relativiserande. Genom att varken nämna nazismen, dess brott eller offer får Edlund NS-åren att framstå som en period bland andra i föreningens historia som trots allt bjöd på ett antal välbesökta evenemang. Edlunds ovilja att analysera konsekvenserna av föreningens roll under nazismen gör också att beskrivningen av efterkrigstiden blir ofullständig. Till exempel kan uppkomsten av en ny konkurrerande förening – Svensk-tyska sällskapet som grundades 1952 – endast förstås mot bakgrunden av att dess initiativtagare (bland andra Gustav Korlén och Vilhelm Scharp) inte ville ha något med en före detta pronazistisk sammanslutning att göra.
I dag beskrivs förhållandet mellan Tyskland och Sverige ofta som en ”obesvarad kärlek”. Medan Sverige fortfarande i många avseenden är omåttligt populärt i tyska ögon, lyckas tyskarna inte fånga svenskarnas uppmärksamhet. Trots Tysklands politiska och ekonomiska roll i Europa och trots att näringslivet efterlyser tyskspråkig kompetens har tyskans ställning och intresset för vårt grannland kontinuerligt försvagats under det senaste decenniet. Mot den bakgrunden har ett vänskapsförbund en viktig funktion att fylla, och Svensk-Tyska Föreningen är med sina 450 medlemmar och en livaktig verksamhet i samarbete med bland andra Goethe-Institut och Utrikespolitiska institutet definitivt ett forum som kan verka för att öka kunskaperna om Tyskland i Sverige.
Något som enligt min mening borde prägla vår uppfattning av Tyskland i dag är en respekt för att den tyska befolkningen aldrig slutat att göra upp med sina två diktaturer, och som en följd av detta att demokratikonceptet aldrig tas för givet utan gång på gång tas upp och definieras som ett honnörsord i det offentliga samtalet. För mig blir det därför obegripligt varför Svensk-Tyska Föreningen 2013 väljer att skriva sin historia på det här sättet. Varför lät man inte en utomstående (forskare) skriva historiken i stället för en tidigare aktör som uppenbarligen valt att mörka valda delar av föreningens verksamhet? I jubileumskriftens förord nämner föreningens ordförande Leif H. Sjöström visserligen att 1930- och 40-talet inte var någon ”ärorik del” av föreningens historia, men även här relativeras agerandet med att också ”stora delar av det svenska samhället” hade kontakter med den tyska diktaturen. Sveriges roll under andra världskriget och dess hållning i förhållande till nationalsocialismen har debatterats under lång tid, vilket Alf W. Johansson tar upp till ingående granskning i förra numret av Respons. Oavsett vilken position man intar i den diskussionen och även om man snarare intresserar sig för tankeklimatet än till exempel för samlingsregeringens agerande, är Sjöströms yttrande märkligt.
Det faktum att Svensk-Tyska föreningen under Tredje riket regelbundet tog emot gäster ur nazismens absoluta toppskikt, att hakkorset prydde föreningens trycksaker, att styrelsemedlemmar explicit uttryckte beundran för det ”nya” Tyskland hade förtjänat en kritisk genomlysning i en jubileumsskrift som gör anspråk på att redovisa Svensk-Tyska Föreningens verksamhet i ett hundraårsperspektiv. Tysklands sätt att hantera sin historia hade lämpligen kunnat tjäna som förebild.
Charlotta Seiler Brylla är docent i tyska vid Stockholms universitet.
