Sverige måste överge sin naiva människosyn och osunda tillit

Hög tillit har länge kännetecknat det svenska samhället, men är det verkligen fortfarande så när så mycken oro och misstänksamhet tränger sig in i vardagen? Dagligen läser man i medierna om skjutningar och sprängningar, bedrägerier, inte minst mot äldre, och plundring av välfärdssystemen. Minst lika bekymmersamt är rapporterna om att kriminaliteten tränger in i samhällets bärande institutioner. En rapport från Brå förra året, Möjliggörare för kriminella nätverk – Om möjliggörare i kommunal, statlig och privat sektor ville göra oss uppmärksamma på detta. Det finns numera ett betydande antal böcker som den bekymrade medborgaren kan ta del av och jag har botaniserat bland de nyare. En triggervarning kan vara på sin plats: det är ingen läsning man blir lugnad av.

En fördjupad och åskådlig bild av angreppet på samhällets institutioner ger journalisten och författaren Lasse Wierups bok Maffiapakten – När samhällets betrodda säljer sig till gängen (2024), som belyser samspelet mellan det kriminella kraftfältet och övriga samhället. En del av materialet är för all del känt genom medierapporteringen, men det är värdefullt att få en samlad genomgång och Wierup drar sig inte för kontroversiella slutsatser om det svenska samhällets förmåga att hantera problemen. Kriminella nätverk får sin destruktiva förmåga genom att de förfogar över både morötter (pengar) och piskor (hot). (Brå-rapporten talar om »skrämselkapital«.) Släktbaserade lojaliteter kan också vara dem till nytta. Ett stort antal nätverk har värvat möjliggörare inom myndigheter, banker och advokatkontor, revisionsbyråer och andra vitala delar av samhällsapparaten. Det vi kan se i dag är bara toppen på ett isberg, varnar Wierup; vi kan utgå från att denna verksamhet är vida mer omfattande, eftersom kontrollmekanismerna är så bristfälliga. När möjliggörare avslöjas är det ofta som en sidoeffekt av att polisen utreder andra brott. Vi vet att det tvättas brottsvinster på olika sätt, men det kommer få anmälningar från dem som har skyldighet att slå larm. Enligt Finanspolisen utnyttjas banker systematiskt av kriminella nätverk för penningtvätt och möjliggör på detta sätt brottslighetens existens.

Enligt Finanspolisen utnyttjas banker systematiskt av kriminella nätverk för penningtvätt och möjliggör på detta sätt brottslighetens existens.

Möjliggörare påverkar numera också rättsapparatens försök att bekämpa brottsligheten. Advokater har en privilegierad ställning och har i hög grad varit skyddade från insyn, trots misstankar om att de har kopplingar till kriminella nätverk och har läckt sekretessbelagda uppgifter från pågående undersökningar. Den stridbara åklagaren Lisa dos Santos slog redan 2019 larm om detta i en artikel i Aftonbladet, »Gangsterromantik styr gängens advokater« (28/10). Hon redogör i sin mycket lärorika, Augustprisnominerade bok Älskade bror – En rapport från gängvåldets Sverige (2022) utförligt för den debatt som följde, inte minst med Advokatsamfundets representanter, som avfärdade kritiken som onyanserad och insinuant. Men när den franska polisen knäckte krypteringstjänsten Encrochat 2020 framgick att två advokater har varit djupt delaktiga i kriminell verksamhet, inklusive att planera mord. Det har varit svårt att få Advokatsamfundets disciplinnämnd att agera. När advokater faktiskt fälls beror det framför allt på att utomstående slår larm. Att brottsmisstänkta har rätt att välja försvarare gör ett kriminellt nätverk till en tung ekonomisk aktör också i den meningen att de kan styra över statligt finansierade försvarsuppdrag till advokater som är lierade med dem. En erfaren polis hävdar att det vuxit fram en kader av gatans advokater, inriktad på att samarbeta med grovt kriminella. Wierup gissar att den osunda kultur som växt fram inom advokatskrået kommer att ta lång tid att bekämpa, men att den tid när en hel yrkeskår kunde räkna med förtroende från statens sida borde vara förbi.

Infiltrationen har dessutom också nått rättsväsendets egen personal. Till exempel har en anställd på Attunda tingsrätt läckt information till en kriminell. Att den egna personalen kan utgöra ett säkerhetshot tycks ha tagit tingsrätten ifråga på sängen. Även om säkerhetsrutinerna har förbättrats efter avslöjandet visar domar och efterspel att detta systemhot inte riktigt tas på allvar. Domarna är milda och skyldiga har gått vidare till andra viktiga positioner. En polisinspektör, som hade en relation till en kriminell och läckte sekretessbelagt material till denne, gick efter att ha blivit avslöjad vidare till en chefstjänst inom en annan stor myndighet. En annan avslöjad gick vidare till arbete inom annan offentlig verksamhet med tillgång till hemliga registeruppgifter. Har de inte tydligt visat att de är olämpliga för den typen av ansvar?

Att brottsmisstänkta har rätt att välja försvarare gör ett kriminellt nätverk till en tung ekonomisk aktör också i den meningen att de kan styra över statligt finansierade försvarsuppdrag till advokater som är lierade med dem.

Ett betydelsefullt begrepp i Wierups genomgång är osund tillit. Han använder det specifikt när det gäller Arbetsförmedlingens relation till föreningars verksamhet, men det har enligt min mening en mycket större räckvidd. Det är känt vid det här laget att det fuskas flitigt med bidrag till föreningar. De i Järva, som Wierup fokuserar på, lovade att bidra till mobiliseringen av civilsamhället för goda ändamål, men det visade sig att de med hjälp av lönebidrag anställde grovt kriminella som därmed fick en fasad för att dölja en kriminell tillvaro. Kontrollen var obefintlig, naiviteten på gräsen till det komiska. Det behövs ett institutionaliserat ifrågasättande inom vård och välfärdssektorn, är Wierups bistra slutsats.

Det finns många andra exempel på sådan osund tillit. Magasinet Fokus avslöjade nyligen hur enkelt det är att byta namn i Sverige. Man behöver varken svenskt medborgarskap eller ens uppehållstillstånd för att registrera ett namnbyte hos Skatteverket (»Så lätt byter utländska kriminella till svenska namn för att begå brott«, 20/1 2025). Den så kallade »Sopdrottningen« har till exempel bytt namn ett otal gånger. SVT rapporterade nyligen om att ett SiS-hem sparkade en IS-sympatisör, men att han senare blev återanställd på ett annat hem efter att ha bytt namn (SVT Nyheter 20/2 2025). Hur hamnade vi i en situation i vilken myndigheter direkt underlättar kriminell verksamhet? Betraktar man medborgarna som kunder som ska hållas nöjda genom valfrihet? Ytterst tror jag att denna hållning är en överreaktion mot den sociala ingenjörskonstens ibland rätt hårdhänta styrning av människors liv, men det är kanske dags att besinna sig en aning på denna punkt.

Den övervägande delen av de avslöjade möjliggörarna har rötter i andra länder, konstaterar Wierup. Invandrade familjer tenderar att ta med sig uppfattningar från sina hemländer till de länder som de invandrat till, och framför allt i Mellanöstern har man en annan syn på korruption. Det är ju egentligen rätt självklart, men en av de många saker vi länge inte velat se. I Sverige har vi länge förespråkat att invandrare ska behålla sin kultur och inte gärna medgett att detta kan medföra problem. Det är ju en utbredd övertygelse att det egentligen bara är den västerländska kulturen som är destruktiv; alla andra är reaktiva i förhållande till den.

Till problematiska inslag som kan följa med invandringen hör klanen, inte bara genom sitt parallella rättskipningssystem. Den kan också vara en grund för kriminell verksamhet. Klanen möjliggör hög organisering, har förmåga att undvika interna konflikter och har tillgång till internationella nätverk som underlättar smuggling. Ett försök att diskutera detta görs i Klanerna – Den systemhotande brottsligheten (2024) av säkerhetsexperten Jan Persson och journalisten Johannes Wahlström. Det är förtjänstfullt att belysa detta, men ändå förblir bilden av klanernas sätt att arbeta av olika skäl undflyende. Boken förbleknar i jämförelse med Thomas Heises och Claas Meyer-Heuers Die Macht der Clans – Arabische Grossfamilien und ihre kriminellen Imperien, 2020). Inget blir klarare av att Persson och Wahlström betecknar familjen Wallenberg som en av Sveriges mäktigaste finansklaner. Man vet ofta inte under läsningen om det rör sig om klaner eller om annan gängkriminalitet och suddar man ut den gränsen blir det svårt att förstå utvecklingen i Sverige.

Som polisens gängexpert Gunnar Appelgren påpekar i lokalreportern Torbjörn Granströms Kriget om Södertälje – Nätverken, Narkotikan, Polisen, Politiken (2023) har man få gängrelaterade mord i Tyskland, eftersom de kriminella strukturerna är fasta och organiserade, medan vi i Sverige har gäng med impulsstyrda pojkar som bekrigar varandra. Det är inte självklart att klanerna behåller sin makt i nya länder. Granström pekar på att klanbegreppet inte räcker som ram för att förstå vad som händer i Södertälje. Kriminella har alltmer övertagit klanledarnas medlarroll och efterhand har mer löst sammanhållna nätverk växt fram som de centrala aktörerna. Det handlar mer om oorganiserad brottslighet och det är därför det skjuts så mycket.

Den svenska rättstillämpningen vilar på en närmast gränslös förhoppning om att kriminella är beredda att lägga om sin livsstil, om de bara får tillräckligt många chanser. Man utgår från att ingen egentligen vill vara kriminell, skriver Wierup i sin förra bok Gangsterparadiset – Så blev Sverige en arena för gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd (2020). Han har under sin långa karriär som reporter sett för många konkreta brottslingar för att köpa abstrakta resonemang om socioekonomiska orsaker till kriminaliteten och lyfter i stället fram drivkrafter som strävan till makt och ekonomisk vinning, kriminella ideal och spänningssökande. Är strävan efter makt central blir lågaffektiva insatser lågeffektiva, eftersom känslan av makt hos gärningsmännen förstärks när omgivningen viker undan. För unga kriminella utan empati och med kriminella ideal är sociala insatser ett slag i luften.

Det är en utbredd uppfattning att straff inte fungerar. Wierup har i tidigare böcker satt frågetecken inför denna syn och bland annat pekat på hur inkapacitering (inlåsning) försvårar kriminella gängs expansion. I Maffiapakten anför han ett annat viktigt argument för strängare straff: de åtalade har i dag föga att vinna på att samarbeta med myndigheterna, eftersom de som döms för denna typ av kriminalitet ändå kan räkna med en mild behandling. Om straffen var högre skulle de sannolikt vara mer benägna att lägga korten på bordet mot att få mildare straff. Men det finns anledning att fundera över påföljdernas betydelse generellt när nu den svenska utvecklingen sticker ut som den gör. Som en av Granströms sagesmän, en narkotikaförsäljare, säger: »Det är bara ni svennar som tror att straff inte spelar någon roll, enda sättet att komma åt sådant här är att de som gör det åker fast och får långa straff!« Granström redovisar också utan egna kommentarer iakttagelsen att när påföljderna för 18–20-åringar skärptes, blev utförarna i ett slag yngre. Vi har fått en armé av barnsoldater i Sverige, minderåriga som rekryteras för mord och sprängningar. Regeringen har därför förslagit en sänkning av straffmyndighetsåldern till 14 år. Kritiker hävdar att då kommer 13-åringar att rekryteras i stället. Det är möjligt, men genom denna invändning har de bekräftat att påföljderna spelar roll. Den fråga man måste ställa sig är om de föga kännbara konsekvenserna för unga har bidragit till framväxten av en kriminell subkultur.

Sverige har länge dominerats av en positiv människosyn som inte vill se makt och aggression som allestädes närvarande mänskliga motiv och som ett samhälle ständigt måste kontrollera och kanalisera. I sin bok Lag och ordning – En konservativ och liberal kriminalpolitik (2024) pekar Fredrik Kärrholm, före detta polis numera riksdagsledamot för Moderaterna, ut Jean-Jacques Rousseau och postmodernisterna som upphovsmännen till denna hittills dominerande, naiva människosyn. Han är inte helt stadig på handen i sina idéhistoriska resonemang, men har onekligen rätt i att man också måste lyfta fram det vi i detta sammanhang borde kalla de intellektuella möjliggörarna – alla de som sett människan som en ädel vilde som förstörs av samhället. De har talat så mycket om samhällets strukturella våld att det faktiska våldet och dess verkan har hamnat i skymundan. Sympati för gärningsmannen har kännetecknat svensk syn på kriminalitet, påpekar Kärrholm; brottslingen har setts som ett offer. Föreställningen om att samhället är repressivt har fått stor spridning och resulterat i vad jag vill kalla bristande civilisatoriskt självförtroende: man tvekar att genomdriva de normer och sanktioner som är nödvändiga för samhällets ordning.

Jag växte upp i en radikal del av arbetarklassen och har alltid betraktat idealiseringen av förbrytare som en akademisk konstruktion, en fascination på trygg distans.

Denna »progressiva« syn på kriminalitet hänger samman med vänsterns gradvisa förändring efter 1968, även om borgerligheten också bidragit. Vänstern blev besviken på arbetarklassen, som inte var intresserad av några revolutionära experiment. Därför fokuserade vänstern på minoriteters revolutionära potential och på normbrytarna, som ju innefattar kriminella. Men detta synsätt är ursprungligen främmande för arbetarrörelsen – vilket Kärrholm också noterar. Den har en tradition av att betona skötsamhet, utifrån insikten att en klass eller grupp som vill förbättra sin situation måste börja med att disciplinera sig själv. Inom arbetarklassen har det varit svårt att idealisera kriminella, eftersom man mött dem i sin vardag och sett hur de saboterar alla försök att bygga upp en solidarisk ordning. Jag växte upp i en radikal del av arbetarklassen och har alltid betraktat idealiseringen av förbrytare som en akademisk konstruktion, en fascination på trygg distans.

Mycket tyder på att de som bor i utsatta områden har en liknande syn på kriminalitet som arbetarrörelsen hade tidigare. Payam Moula, filosof och redaktör för tidskriften Tiden, pekar i Expressen (5/7 2024) på en undersökning i Rosengård om vilka åtgärder de boende önskar. Det handlar om fler övervakningskameror, hundar som går ronder på allmänna utrymmen, böter för den som inte sköter sig. Något liknande noterar Peter Esaiasson i sin bok Förorten (2019); det finns ett starkt skötsamhetsideal bland laglydiga i utsatta områden. De vill helt enkelt ha bättre skydd mot de kriminella de har så nära inpå sig. Det finns tecken på att socialdemokratin i dag återknyter till det äldre synsättet, till exempel genom valet av Teresa Carvalho – som pläderar för en mer repressiv stat för att få bukt med gängkriminaliteten – till rättspolitisk talesperson för Socialdemokraterna (se intervju i Etc, 1/12 2024).

En stat måste ha kontroll över sitt territorium och det låter sig svårligen förenas med sådant som skuggsamhällen, parallella samhällen och organiserad, alltmer globaliserad kriminalitet.

Kriminalpolitiken bör utformas så att den skyddar hederliga medborgare och ger offren upprättelse, hävdar Kärrholm. Det är en förändring från den tidigare inriktningen på vård av kriminella som är högst motiverad med tanke på att Sverige de facto sedan en längre tid befinner sig i en lågintensiv väpnad konflikt, för att tala med den säkerhetspolitiske experten Wilhelm Agrell (SvD 13/9 2019). Att skydda hederliga medborgare är något som rättsväsendet länge tagit lätt på. Ett aktuellt exempel när jag skriver detta är den serievåldtäktsman som kallas »Spökmannen«, som fyra månader efter villkorlig frigivning begick en ny våldtäkt. Ett annat exempel är den så kallande Nytorgsmannen, en av Sveriges värsta sexualförbrytare, som bara dömdes till fem års fängelse. Trots att han misskötte sig i fängelset fick han villkorlig frigivning och misstänks nu för en ny våldtäkt (SVT Nyheter 25/2 2025). Han granskas i Nytorgsmannen av SVT-journalisterna Jimmy Kirvesmäki och Ellen Pan (Mondial, 2024). Framställningen störs av att författarna är närmast besatta av att få en intervju med Nytorgsmannen (de får aldrig det), men vad förväntar de sig egentligen att få ut av en så manipulativ person? De kartlägger emellertid hans liv och låter framför allt en del av hans offer komma till tals, och föga förvånande känner de sig kränkta av hans milda straff. En annan konsekvens är mer rimlig om man ser till medborgarnas säkerhet: den som begår många brott ska inte vara ute i samhället. Regeringen vill nu utreda möjligheten att låsa in brottslingar som utgör en samhällsfara, som gängkriminella och serievåldtäktsmän, på obestämd tid. Det kan säkert vara komplicerat ur rättssäkerhetssynpunkt, men är ett försök att bättre tillfredsställa säkerheten för laglydiga.

När det gäller Sveriges förmåga att urskilja och reagera på hot är det frestande att anföra den amerikanske sociologen och ekonomen Thorstein Veblens begrepp »inlärd oförmåga«. Vi är inskolade i konfliktundvikande och kvasi-terapeutisk förståelse och tenderar att sortera bort det som inte passar in, oavsett hur påträngande det är. De här diskuterade böckerna visar på olika sätt att en förändring är på gång, men det är hittills ett oförlöst paradigmskifte. Men sådan förändring borde drivas på av de dramatiska förändringarna i den globala situationen, som skapar helt nya villkor för europeisk säkerhetspolitik. Vi går från en period som har haft frigörelse och öppenhet som ledstjärnor till en som säkert kommer att domineras av inriktning på gränser och ordning. Vi måste rusta upp försvarsmakten inför hotet från Ryssland och skapa ett samhälle som kan bemöta hybridkrigföring och olika slag av påverkan från främmande makter (läs Ryssland och Kina). Vi måste satsa mycket mer på säkerhet, både inre och yttre.

Allt detta föranleder en snabbare och grundligare förändring även av kriminalpolitiken. Det är hög tid att besinna sig när det gäller vad en nationalstat egentligen är, vad vi kan kräva av den och den av oss. En stat måste ha kontroll över sitt territorium och det låter sig svårligen förenas med sådant som skuggsamhällen, parallella samhällen och organiserad, alltmer globaliserad kriminalitet. De kriminella nätverken kan ju användas av utländska aktörer och nyligen har man funnit kopplingar mellan gäng och terrorism i den så kallade Granängsringen i Tyresö. (Dagens Nyheter, 17/2 2025). Det innebär att vi som medborgare måste acceptera mer övervakning och kontroll från myndigheter – sådant som samkörning av register, bakgrundskontroller, fler övervakningskameror. Kärrholm pläderar för en friare ekonomi, men eftersom kriminaliteten alltmer äter sig in i näringslivet krävs mer övervakning även av det. Vi behöver också ha mycket bättre kontroll över utländska – läs framför allt kinesiska – aktörers ägande i Sverige.

Jag vet inte om folkrörelser fortfarande är möjliga i vår individualiserade och distraherade tid, men vi skulle behöva en sådan kring normer, ett slags nykterhetsrörelse mot normlöshet.

Vi måste nu ta ett djupt andetag och fundera på vad vi verkligen menar med integritet och vad som i detta avseende är viktigt för den skötsamme medborgaren. Den amerikanske statsvetaren och psykoanalytikern Arnold A. Rogow sade en gång att det enda alternativet till överjaget, det vill säga internaliserade normer, är överstaten. När vi nu har en utbredd normkris, måste vi förlika oss med mer av överstat. En osund tillit behöver ersättas av en sund misstänksamhet. En mer långsiktig strategi är förstås att förstärka internaliseringen av normer genom fostran och social kontroll. Jag vet inte om folkrörelser fortfarande är möjliga i vår individualiserade och distraherade tid, men vi skulle behöva en sådan kring normer, ett slags nykterhetsrörelse mot normlöshet.

Nyligen antog riksdagen den så kallade biometrilagen som ger polisen möjlighet att samla alla möjliga individuella kännetecken i ett centralt register och till exempel använda sig av dna-baserad släktforskning. Samtidigt som han medger att polisen har anledning att vara belåten över dessa nya verktyg, varnar Oisín Cantwell i Aftonbladet (26/2 2025) för en erodering av den personliga integriteten, »individens rätt att bli lämnad ifred från en snokande överhet«. Han ser också risker för att denna information kan missbrukas i framtiden. Men politiskt sett är det mycket farligare om medborgarna i en demokrati upplever att ordningsmakten har förlorat kontrollen. Det kan verkligen bana väg för auktoritära rörelser.