Texternas lågmälda diskussion med varandra

När man redigerar en tidskrift som Respons slås man av hur recensionerna i varje nummer belyser varandra. Det gäller förstås när vi samlar dem till ett tema (s. 12–23) som vi har gjort med Norstedts Sveriges Historia i detta nummer, inramat av två betraktelser om den historiska syntesens villkor. Alf W. Johansson pläderar för behovet av synteser. Lars Magnusson efterlyser tydligare kriterier för vad som är en bra vetenskaplig syntes och menar att historievetenskapen måste anknyta till samhällsvetenskaperna.

Men även när vi inte explicit eftersträvar det tycks många texter i ett tidskriftsnummer föra en dialog med varandra – de kompletterar varandra, de för varandras tanketrådar vidare, ställer kritiska frågor till varandra och tycks ibland nästan vilja undergräva varandra. Om man utgår från temat i detta nummer kan man ta flera olika vägar vidare i tidskriften. Det ligger kanske närmast till hands att gå till recensionerna i historieavdelningen och till exempel fundera över Svante Nordins recension av antologin Historieskrivningen i Sverige (s. 26). Nordin menar att historien numera har förlorat sin substantialitet, sin närvaro i tid och rum. I dag tycks den framför allt handla om historikerna själva och deras moraliska måttstockar. Historien har i den bemärkelsen blivit helt samtida, hävdar Nordin, ett exercisfält för vår känsla av moralisk överlägensenhet gentemot andra epoker. Om detta stämmer, vad innebär det för förmågan att skriva synteser?

Men man kan också följa upp Lars Magnussons plädering för historievetenskapens närmande till samhällsvetenskaperna genom att gå till Mats Benners recension av antologin Kunskapen och makten (s. 50), där han hävdar att allt inte står rätt till med samhällsvetenskaperna i dag. De blir inte rådfrågade inför de stora politiska och ekonomiska förändringar som vi genomgår, beslutsfattarna navigerar i blindo utan kunskapsunderlag. Men som Benner också påpekar är de råd som ges av samhällsvetenskaperna inte alltid så goda. En del av de synsätt som kommer till uttryck i Kunskapen och makten har redan blivit passé genom den ekonomiska krisen. Åtskilliga nationalekonomiska idéer visade sig vara en del av problemet, inte lösningen.

Från denna diskussion om samhällsvetenskaperna kan man sedan gå vidare till Björn Elmbrants temarecension av utländska böcker om eurons kris och globaliseringens nackdelar (s. 44). Även här kan man konstatera att åtskilliga experter inte insåg de grundläggande problemen i eurons konstruktion och att de misstog sig på fördelarna med valutaunionen. Den skyddade till exempel inte alls mot finansiella kriser. Harvardekonomen Dani Rodrik varnar för att vi underskattar nationalstatens betydelse och strävar mot ett globalt styre som sannolikt inte kan fungera som vi föreställer oss. Han rekommenderar i stället att man stärker nationalstatens grepp över ekonomin och begränsar kapitalets rörlighet. Om det nu är så att vi faller tillbaka på nationalstaten, på vilken grund ska samhörigheten byggas? Är en delad historisk berättelse en viktig förutsättning och på vilka sätt kan historievetenskapen bidra till den utan att förlora sin vetenskaplighet? Och därmed är vi tillbaka i historietemat.

Med detta vill jag ha sagt att i en tidskrift som Respons, som inte predikar utan vill ge läsarna redskap att tänka själva, finns det hela tiden spänningar mellan texterna och uppenbara eller underjordiska dialoger som lägger skikt av perspektiv och fakta ovanpå varandra. När man talar om debatt menar man numera oftast kontrahenter som tjongar till varandra, men detta lågmälda samtal mellan texter är också en debatt.

Publicerad i Respons 2012-3