Trampar vatten

Den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann fick betydande genomslag häromåret med boken Stå fast!, en kritik av det positiva tänkande och föreställning om ständig utveckling som präglar många av dagens självhjälpsböcker. (Se recension i Respons 1/2016.) I en tillvaro med accelererande förändring behöver vi sätta oss till motvärn genom att vägra förändras, hävdade Brinkmann. Han varnade också för att blicka inåt för att finna sig själv; det inre är tomt, vägledning får vi genom att relatera till samhället och kulturen. Brinkmann anknöt till de antika stoikerna, men boken kan också ses som ett uttryck för en rätt traditionell konservatism – gör inte dig själv till tillvarons centrum, lär dig respektera plikter och bevara din värdighet.

Nu kommer Brinkmann med en uppföljare, Våga ta ställning för ett meningsfullt liv, med vilken han vill ta sig an de frågor som den förra boken lämnade obesvarade, såsom vad som är värt att stå fast vid och vad plikten består i. Boken utgörs av betraktelser utifrån tio centrala formuleringar av filosofer från skilda tider, alltifrån Aristoteles till Jacques Derrida. Anknytning till stoikernas tankevärld höll samman resonemangen i Stå fast!, men en motsvarande kontext saknas i detta filosofiska husapotek. Framställningen är ofta elementär i enskilda partier men svåröverskådlig som helhet. Liksom Stå fast! påminde om en självhjälpsbok, så bär den nya boken prägel av den tendens i samtiden som den vill kritisera, nämligen oförmågan att hålla fast något i fokus.

Även för undertecknad, som har en viss sympati för sådana idéer, låter det ibland präktigt som kärnmjölk ur stånka.

Det utesluter inte att det sägs en del tänkvärda saker – och en del betänkliga. Brinkmann är mest övertygande när han kritiserar tendensen att göra jaget till fokus och bara intressera sig för det som gynnar det. Det meningsfulla tar form i vårt gemensamma liv, heter det och att bara följa våra impulser gör oss till slavar under våra lustar. Men Brinkmann driver sin tes för långt när han definierar frihet som ”ett begrundande av vad man är en del av och var man kommer ifrån”. Nja, frihet är väl också att kunna förhålla sig självständigt till de sammanhang man ingår i.

Brinkmann vill besvara frågan om vad som ger tillvaron mening med en ganska traditionell plikt- och dygdetik. Vi ska inte sätta oss själva i centrum, för mening kommer av att vara inlemmad i något större. Vi ska tala sanningsenligt, vara pålitliga och hålla våra löften, tänka på vår värdighet och skydda andra människors värdighet. Vi ska också komma ihåg att kärlek är att glömma sig själv och i stället vara uppmärksam på andra. Även för undertecknad, som har en viss sympati för sådana idéer, låter det ibland präktigt som kärnmjölk ur stånka.

I förhållande till den föregående boken står Brinkmann kanske fast, men samtidigt trampar han vatten.

Publicerad i Respons 2018-1