Trollar fram förbisedda aspekter av historien

Det är inte så många trollkarlar på tv som det brukade vara. Jag minns hur det under min uppväxt, gärna kring julhelgerna och speciellt – inbillar jag mig – på dansk tv, sändes storslagna föreställningar med allt från David Copperfield och Siegfried och Roy till Joe Labero och Johnny Lonn. Men de storslagna magiföreställningarnas tid tycks vara förbi. Vad kan det bero på? Har vi genomskådat något? När man i dag tittar på gamla klipp av när David Copperfield trollar bort Frihetsgudinnan eller Siegfried och Roy trollar bort sina tigrar är det tydligt att denna typ av underhållning tillhör en svunnen tid. Även om det alltid kommer att finnas Las Vegas-föreställningar i Las Vegas har det allmänna intresset för storslaget trolleri falnat något.

Men trollerikonsten är en märkligt livskraftig kultur som flera gånger visat en förmåga att anpassa sig till sin tid, och jag tror att den är på frammarsch igen i ny skepnad. På 90- och 00-talet var det inne att i postmodern anda dekonstruera trollerishowen genom att avslöja gamla tricks eller att med humor låtsas misslyckas med sina tricks, som när den amerikanska duon Penn & Teller faktiskt såg ut att såga en dam mitt itu – med blodigt resultat. Att sticka hål på trollerikonsten med humor kan spåras tillbaka åtminstone till Tommy Cooper. Numera tycks trolleri som underhållning oftast presenteras på ett avskalat sätt, i form av det som kallas ”street magic”, där trollkonstnären framför sina tricks inför förundrade åskådare på stan. Därmed har trolleriet nästan återgått till den gatuunderhållning som det en gång i historien var.

Men boken innehåller också förvånande många inslag som belyser hur trollerikonsten på samma gång spelat en viktig roll i kulturhistorien och varit ständigt stigmatiserad.

Trollerikonsten tycks vara en av mänsklighetens äldsta konstformer och sätten som den har använts på och betraktats är särdeles belysande för olika epokers föreställningar. Ur ett historiskt perspektiv är det särskilt relationen mellan trolleri och magi som är intressant. Den pekar på komplexa förhållanden mellan dem som trodde på magi och dem som utnyttjade denna tro genom att utföra trollerikonster under förevändningen att det var ”riktig” magi. Den medeltida filosofen Roger Bacon nämner i en berömd passage ”män som skapar illusioner genom fingerfärdighet” och visar genom sin kritik att illusionister vid tiden var vanliga både på marknader och vid hoven.

Huruvida trolleri explicit använts för att få folk att tro på magi eller till och med en religion kan diskuteras. De mest berömda exemplen kommer kanske från antikens Grekland, där dolda mekanismer användes i templen för att skapa illusioner av dörrar som öppnade sig själva och buktalare som framkallade röster som tycktes komma från gudarna. I sitt monumentalverk om trolleriets historia utforskar Per Eklund försiktigt det konfliktfyllda förhållandet mellan trolleri och religion och visar i ett intressant kapitel hur gycklarens marginella status i det medeltida och tidigmoderna samhället var kopplad till den katolska kyrkans syn på gycklarnas trollkonster som ett slags magi och därmed ett förbund med djävulen.

Eklund är pedagog och trollerikonstnär, tillika ”ständig sekreterare” i Svenska Magiska Akademien. Det gör honom väldigt lämplig att ge ut vad som förmodligen är den första seriösa historiska översikten av trollerikonsten på svenska. Det är en underhållande bok som i grunden är en kronologisk genomgång med nedslag i fascinerande individer och trollkonster som författaren är väl förtrogen med. Men boken innehåller också förvånande många inslag som belyser hur trollerikonsten på samma gång spelat en viktig roll i kulturhistorien och varit ständigt stigmatiserad. Eklund förefaller ha dammsugit de historiska källorna efter minsta referens till personer som kan ha varit trollkonstnärer och har hittat en hel del spännande, såsom ett antal ”lekare” och gycklare som dyker upp som vittnen och bifigurer i Stockholms stads tänkeböcker från 1500- och 1600-talet.

De mest givande inslagen är dock de där Eklund gör bruk av sina kunskaper i trolleri för att göra historiska observationer. Tack vare sin förtrogenhet med kända trollerikonster kan han till exempel identifiera tricks i äldre källor som fortfarande förekommer i trollkonstnärernas repertoarer. En magiker som omtalas i en papyrusrulle från det gamla Egypten påstås ha huggit huvudet av en gås och sedan satt tillbaka huvudet och återgett gåsen dess liv. Samma illusion dyker upp i föreställningar både under 1700-talet och i modern tid framförd av David Copperfield, som bytte huvud på en gås och en höna.

Genom att uppmärksamma sådana saker som kringresande underhållare utförde i det tidigmoderna Sverige och varietéföreställningar under 1800-talet, berör Eklund ämnen som få svenska historiker tar upp. I andra länder har akademiska historiker för länge sedan bejakat populärkulturens och de marginaliserade gruppernas betydelse i det förflutna, men i Sverige är dessa perspektiv fortfarande relativt ovanliga. Det är synd, eftersom en kombination av Eklunds populärvetenskapliga framställning och en mer akademiskt präglad reflektion över en del av innehållet hade kunnat ge spännande resultat. I nuläget lämnas läsaren att fundera vidare på egen hand över de många fascinerande exempel som tas upp. Bokens framställningssätt domineras av korthuggna avsnitt som kastar sig mellan ganska vitt skilda ämnen.

Det här är en uppfriskande stil som hindrar boken från att bli långtråkig, men den tenderar också att förvirra och skapa en känsla av att saker som hade kunnat utvecklas mer presenteras litet väl snuttifierat. En del korta stycken om kända trollkonstnärer eller tricks verkar ha tagits med mest för att inget viktigt ska missas i uppräkningen. Flera av dessa hade kunnat offras för att ge utrymme för en fördjupning av de ämnen som det finns mer uppgifter om. Till exempel hade man kunnat tänka sig en reflektion kring moderna trollkonstnärers sätt att knyta an till det förflutna och framställa sina tricks som uråldriga (vilket de bevisligen ofta är), eller djupare tankar kring den mystik och gåtfullhet som trollerikonsten omger sig med och vårt ständiga behov av mystik och antydningar om det övernaturliga. Ämnet öppnar förstås också upp för tankar kring Max Webers tes om den moderna världens ”avförtrollning”.

Kärnan av boken utgör de kapitel som behandlar det som Eklund kallar trollerikonstens blomstringstid under 1800- och tidigt 1900-tal. Han identifierar en uppgång kring mitten av 1800-talet då dels kortkonster började bli alltmer populära, dels illusioner med rekvisita började bli vanliga inom scentrolleri. Det utgjorde också den period då trolleriet flyttade från gatan in i salongerna och teatrarna. Österrikaren Hofzinser blev kortkonstens fader och introducerade sådana grundläggande färdigheter som att göra en solfjäder av kortleken med en hand. Klassiska konster som att trolla fram en kanin ur en hatt och ”det indiska reptricket” blev också populära vid den här tiden, och ursprunget till dessa tricks granskas nyanserat och källkritiskt av Eklund.

Dessa utläggningar målar upp en mångfasetterad bild av 1800-talets underhållningsvärld och visar hur teknisk utveckling och sociala förändringar skapade goda förutsättningar för en alltmer utbredd och avancerad trollerikonst. Medieutvecklingen gjorde att trollerikonstnärerna nu också kunde bli berömdheter på ett annat sätt än tidigare. Namn som John Henry Anderson och Jean Eugène Robert-Houdin spreds över världen. En särskild insikt i tidens trollerikultur och vad som lockade publiken ger Eklunds beskrivningar av de konster som enligt program och affischer ingick i dessa storheters föreställningar. Visst hade man velat se Robert-Houdins berömda automater, som bland annat avbildade ”ett bageri i miniatyr där det uppenbarade sig en liten konditor i dörren och hämtade vilket bakverk som helst som önskades av åskådarna.”

Sprängfylld som boken är av intressanta exempel finns det dessvärre inte utrymme på dess drygt fyrahundra sidor att teckna utvecklingen efter mitten av 1900-talet. Detta är beklagansvärt, eftersom det hade gett Eklund en chans att vädra sin syn på trollerikonstens ställning i dag. Hans hyllning av ”guldåldern” som nådde sitt slut någon gång på 1940- eller 1950-talet framstår dock som skamlöst nostalgisk och för den som är intresserad av ämnet är det bara att vältra sig i uppsjön av beskrivningar och gamla illustrationer. Eklund är inte någon stor stilist, och de historiska utvecklingslinjer som utgör bakgrund till framställningen är emellanåt litet väl schablonartade, men det här är en bok som bygger på ren entusiasm och de specialkunskaper som bara en erfaren trollkonstnär kan bära med sig till ett sådant projekt.

Den huvudsakliga prestationen ligger i att uppmärksamma denna kulturform, som belyser fascinerande och förbisedda aspekter av social- och kulturhistorisk relevans. Man önskar att litet mer ansträngning hade lagts på att försöka fundera över dess roll och betydelse och hur utvecklingen från Hector El Neco – illusionist i Ernst Rolfs revyer på 30-talet – fram till i dag speglar den kulturella utvecklingen i Sverige. Men kanske är det stoff för nästa bok? I vilket fall som helst ska Per Eklund ha en stor eloge för att han skrivit denna bok och uppmärksammat alla de fascinerande historiska exempel som han tar upp. Sveriges historikersamfund borde skämmas för att de inte hann före.

Publicerad i Respons 2017-2