Tysthetsnormen i samhället

Lagom till att många bibliotek stängde för sommaren, i den kyligaste av junimånader, hettade det till i biblioteksvänners debattlystnad. Tysthetsnormen på biblioteken kan väl inte ifrågasättas? Både Jenny Lindh (DN) och Malte Persson (Fokus och Expressen) skriver ovanligt irriterat om att hyschande hyschas och de undrar var man ska gå om man vill läsa en bok i tysthet. Persson skriver att KB är en sådan plats, men ger samtidigt en känga åt politikerna om att man ska ha tur om man kommer dit då nationalbiblioteket har råd att hålla öppet. Många Responsläsare hör väl till dem som hittar till specialbiblioteken där tysthetsnormen fortfarande har en stark ställning. Och dessa låntagare (eller användare som pk-uttrycket heter internt i biblioteksvärlden eftersom vi inte bara ska tänka lånade böcker utan även internet- och kopiatoranvändande), lider troligen inte nämnvärt av att deras tysta bibliotek håller sommarstängt då de ändå befinner sig långt från betongen välförsedda med låneböcker, Amazon- eller antikvariatfynd.

Ändå har jag under mina tio år som bibliotekarie på öppna specialbibliotek i Stockholms innerstad haft att göra med störande inslag. Det handlar inte sällan om udda typer, kanske med specialbegåvning eller någon funktionsnedsättning som uppträder på sätt som föranleder andra besökare att säga personalen att köra ut vederbörande. Varje situation är unik och delikat, och en eventuell ökning av den här typen av ”besvärliga människor” har framför allt att göra med att politiken inte tar ansvar för andra psykiska behov som individer har. Biblioteken kan göra mycket: tipsa om självhjälpsböcker och surrealistiska lindrande romaner, skylta om avstängda mobiler och ha uppmuntrande personalmöten om bemötande där det blir självklart att alla hjälps åt att marginalisera den som stör men också inkludera de som alltför lättvindigt beskrivs som störande. Men vi behöver hjälp av andra professioner som lärare och psykologer. Än ingår inte psykologi i bibliotekarieutbildningen.

När samhällets sociala resurser är ansträngda ökar trycket på biblioteken. Hur ska unga, ofta unga invandrare, finna läsro på stökiga folkbibliotek? Jo, genom att tysthetsnormen försvaras av bibliotekschefen. Här kan man undra över Svensk biblioteksförenings vilja att göra upp med tysthetsnormen. Bibliotek som naturliga mötesplatser behöver stöd från politiker och medvetna chefer som främjar att ”möten” ska vara med kunskap och skönlitteratur och inte bli ungdomsgårdsverksamhet.

För högskole- och universitetsbiblioteken är tysthetsnormen sedan länge ifrågasatt men också stöttad. Flera har kompromissat, däribland Carolina Rediviva vid UU, som har tysta platser och samtal tillåtet-platser. Grupprum är en annan lösning. De olika typerna av bibliotek: universitetsbibliotek och specialbibliotek – mellan arkiv (KB) och folkbibliotek – behöver få fortsätta att utveckla sina specialiteter, och där kommer mycket an på politiken.

En annan aspekt på tysthetsdebatten är om inte situationen på biblioteken speglar samhällets generella utveckling. Folk pratar i mobilen framför kassörskan på ICA, framför bibliotekarien när de lånar en bok. Hur många av oss har inte suttit i väntrum och på bibliotek och distraherats av andras mobilprat så att färre boksidor än tänkt blev lästa? På en tågresa mellan Göteborg och Stockholm tvingades en vän höra hur en kostymklädd man avskedade en person under ett långt och ljudligt samtal. Behöver jag säga att hon inte fick ro att läsa sin bok? Det finns en påtaglig nonchalans och brist på respekt för människans behov av kontemplation. Problemet är en konstant teknologidistraktion som gör läsning av kodexar obsolet. När såg du senast fyra passagerare av fyra på ett allmänt kommunikationsmedel läsa en bok? Själv gjorde jag det i en av Europas huvudstäder våren 2015. Och jag syftar då INTE på Stockholm. För att ordningen på biblioteken ska kunna återställas måste hela attityden till läsning och biblioteksbesök återfå en förlorad status.

Publicerad i Respons 2015-4