Undersökning av essägenren i essäistisk anda

Emma Eldelin, litteraturvetare vid Linköpings universitet, har utfört ett imponerande arbete med Att slå dank med virtuositet. Hon sätter essägenren under lupp och diskuterar den i förhållande till reträtten och sysslolösheten. Studien ligger rätt i tiden, eftersom essän tycks vara i ropet. Som genre är den dock svår att ringa in – den är varken ren konst eller vetenskap. Essäskrivaren har en viss frihet och behöver inte underordna sig den vetenskapliga arbetsdisciplinen och systematiken. Essän är också en dialogisk text som inbjuder till samtal med läsaren. 

I anslutning till essän är det också befogat att ta upp läsandets, skrivandets och skapandets villkor. Eldelin dröjer vid dessa frågor i bokens inledande kapitel, där hon även diskuterar begreppen reträtt och sysslolöshet samt redogör för sin metod och sina analysredskap. I fyra välmatade kapitel behandlas därefter skilda aspekter på essän med utgångspunkt från essäisterna Michel de Montaigne, Charles Lamb, Virginia Woolf och Jenny Diski. Dessa representerar olika tidsepoker från renässansen på 1500-talet fram till modern tid. De tre sistnämnda är brittiska författare, vilket inte är förvånande med tanke på att essän anses ha en särskild hemortsrätt i Storbritannien. Fransmannen Montaigne var dock den förste som gav ut texter med beteckningen essä. Han använde termen för att beskriva det prövande och reflekterande draget i sin tanke- och skrivmetod.

Eldelin har valt att skriva sin undersökning i essäns anda. Hon är själv i hög grad närvarande i texten och vänder sig gärna direkt till läsaren, som generöst bjuds in att ta del av hennes reflektioner under arbetsprocessen. Vi får inblick i ett idogt brottande med ett gigantiskt material. Eldelin delar även med sig av den tveksamhet som hon ibland känner. Hon hittar ständigt oprövade spår att följa, får nya associationer, tappar ibland tanketråden och blir frustrerad. Ibland tvivlar hon på hela projektet och har svårt att förhålla sig till den omfattande sekundärlitteraturen: ”Sinnet har invaderats av andras tankar, argument och exempel – vad är mitt och vad är ditt, kan vi tala med varandra?” Hon känner sig rentav besatt och tycker att hon tappar sinnet för proportioner. Hur mycket tid bör hon egentligen lägga ned på kringstudier och antecknande? 

Denna tydligt förnimbara författarröst bidrar till att läsningen blir spännande. Annars hade det kunnat bli mödosamt att ta sig igenom den nästan sexhundra sidor digra luntan. Några gånger önskar man att Eldelin gått raskare fram och inte vänt på varenda sten som kommer i hennes väg. Det händer att jag under läsningen längtar efter kortversion på kanske trehundra sidor där arbetets huvudlinjer hade mejslats fram tydligare, men det är samtidigt fascinerande att följa den vindlande vandringen bland essäns alla irrgångar. De upprepningar som finns kan irritera, men man förstår att de är en del av Eldelins associativa skrivsätt. De bör ses främst som en form av repetition, ett led i strävan att övertyga läsaren.

Det händer att jag under läsningen längtar efter kortversion på kanske trehundra sidor där arbetets huvudlinjer hade mejslats fram tydligare, men det är samtidigt fascinerande att följa den vindlande vandringen bland essäns alla irrgångar.

Författaren lämnar inget åt slumpen i sin studie som är mer tematiskt än biografiskt upplagd. De studerade essäisternas levnadsförhållanden berörs endast undantagsvis. Eldelin gör inte heller någon systematisk genomgång av essän och dess genrebeskrivning. Därom har det skrivits åtskilliga hyllmeter och det räcker gott att i olika sammanhang hänvisa till den kontinentala essäteorin och andra forskares definitioner. Den svenska forskningen om essän är däremot inte omfattande och Eldelins arbete fyller en lucka. Göran Hägg gav 1978 ut en avhandling om den svenska essän under åren 1890 – 1930 med titeln Övertalning och underhållning. År 2013 kom antologin Essä, redigerad av Arne Melberg, som dels ger en historik över genrens utveckling, dels presenterar ett rikt urval med exempel på essäkonsten genom tiderna. 

Det Eldelin framför allt försöker ringa in är essäns modus: dess värderingar, hållningar och ämnen. Det hindrar inte att essäns historik och kännetecken emellanåt tas upp och det görs kopplingar till såväl samhällsförhållanden som politik. Eldelin är grundlig och metodisk, och rör sig smidigt mellan antikens tänkare och moderna litteraturvetare och filosofer, som Theodor Adorno, Hannah Arendt och Alastair Fowler. Referenslistan uppgår till nästan tjugo sidor. På ett originellt sätt låter författaren också noterna utgöra en del av den löpande framställningen genom att placera dem i en spalt för sig vid sidan av huvudtexten. Varje sida är således uppdelad i två jämbördiga spalter, vilket ger noterna en större dignitet och inbjuder till dialog med brödtexten.

Bokens titel är hämtad från en av Cora Sandels Alberteböcker, Alberte och friheten. Alberte gör dagdriveriet på Paris gator till konst. Hon söker en reträtt i tillvaron, något som historiskt sett främst varit förbehållet aristokratin. Just reträtten har gärna setts som en nödvändig utgångspunkt för essäförfattaren. Den privilegierade aristokraten Montaigne kunde dra sig undan offentligenen för att på sitt gods utanför Bordeaux kontemplera över tillvaron och det egna jaget. Hans sysslolöshet som var nära förbunden med reträtten var självvald och positivt laddad, såsom hans essäer visar.

Men begreppet sysslolöshet är mångtydigt och bär på en moralisk sprängkraft. Eldelin tar bland annat upp Robert Louis Stevensons An Apology for Idlers, där det betonas att sysslolöshet inte ska jämställas med overksamhet. För Stevenson är den sysslolöse moraliskt överlägsen den flitige. I slutet av 1800-talet skrev också Jerome K. Jerome om Idle Thoughts of an Idle Fellow (1886). Även Friedrich Nietzsche såg sysslolösheten som en tänkbar dygd. De många skrifterna på detta tema menar Eldelin var uttryck för dåtidens allmänna ifrågasättande av arbetsetikens värde för livskvaliteten. 

Montaigne, som vid trettiosju års ålder valde att installera sig på sitt gods på landsbygden, är en frontalgestalt för essäkonsten. I mer än tjugo år ägnade han sig åt att i essäns form föra en dialog med sig själv för att visa läsarna vem han i grunden var sedan han lämnat sin ämbetsmannaroll och nu i sin privata sfär var en åskådare av världen. Han framstod som en vis och tillbakadragen renässansmänniska, inriktad på att finna ro i vardagen och på att konstfullt forma sitt jag och sin tillvaro. Han anknöt även till essäns rötter som finns i antiken, bland annat hos Seneca, samtidigt som essäerna ger prov på värderingar som ter sig högst moderna. Eldelins kapitel om den motsägelsefulle Montaigne rymmer många intressanta iakttagelser. Det gäller inte minst hans förhållande till sysslolösheten, som ofta sammankopplats med den melankoli som är kännetecknande för hans skrivande. Sysslolösheten kan ha många ansikten. Den kan vara slapp och plågsam men botemedlet då, menar Montaigne, är läsning. I böckerna söker han glädje och förströelse, betonar han i essän ”Om böcker”. Och han blev aldrig färdig med sina essäer. Han drevs oavbrutet vidare av driften att dokumentera, samtala och reflektera över livsfrågorna. 

Villkoren för Lambs författarskap skilde sig alltså markant från Montaignes. I Lambs essäer speglas ett samhälle som är med om en snabb urbanisering och han tar genom Elia parti för staden.

Montaigne är välkänd som essäförfattare. Mindre omtalad är Charles Lamb, som var verksam under 1800-talets första decennier och samtida med högromantiska poeter som Samuel Taylor Coleridge. Eldelin tecknar ett livfullt och informativt porträtt av denne ironiskt skämtsamme författare, som i sina essäer, utgivna under signaturen Elia, prövade olika roller, växlade mellan verkligt och fiktivt och lekte med ordens och begreppens motstridiga betydelser. Lambs ironiska tilltal kan för övrigt ledas tillbaka till 1700-talets engelska essätidskrifter, som fick stor betydelse för genrens utveckling. 

Lamb, som kom från en fattig miljö, fick sluta skolan redan vid fjorton års ålder och var fram till det han blev femtio anställd som bokhållare på handelskompaniet East India Company. Skrivandet skedde på kvällar och nätter och en stor del av essäerna publicerades i tidskriften The London Magazine. Villkoren för Lambs författarskap skilde sig alltså markant från Montaignes. I Lambs essäer speglas ett samhälle som är med om en snabb urbanisering och han tar genom Elia parti för staden. Elia rör sig fritt i stadsrummet. Han är en flanör som njuter av stadens skådespel. Utifrån betraktarens position ser han på världen med ett leende. Han är ingalunda någon samhällsomstörtare, eftersom det för honom inte finns en enda sanning utan ett flertal möjligheter. Ambivalensen och tvetydigheten är hans signum. Det framskymtar ofta hos honom även en nostalgisk attityd som får honom att gärna återvända till barndomen och barndomsminnena och till den fantasins vitalitet som han förknippar med barnet. 

Jämfört med Montaigne och dennes gentlemannamässiga bildningsideal har Lamb en helt annan hållning och hans essäer en helt annan framtoning. Lambs frihet är kringskuren, ekonomiskt och materiellt. Han bryter med den från början elitorienterade essän. Montaigne och även dennes engelske kollega Francis Bacon var privilegierade när det gäller social position, bildning och handlingskraft. De var moraliska auktoriteter på ett helt annat sätt än Lamb. Den sistnämndes essäer är också präglade av att de tillkom under en tid då utgivningen av tidskrifter och magasin ökade kraftigt, vilket ledde till att den läsande publiken blev allt större. Essän konsumerades av medelklassen som fått alltmer tid för läsning. Vid denna tid fick essän också en litteraturkritisk funktion. 

Utifrån Lambs essäer för Eldelin en diskussion om maskuliniteten och det förändrade mansidealet under det tidiga 1800-talet. Essän var länge en genre för män. Först på 1900-talet började den i större utsträckning erövras av kvinnorna. En av dessa var Virginia Woolf, essäist och kritiker i mer än ett decennium, innan hon debuterade som romanförfattare 1915. Just förhållandet mellan roman och essä var något som upptog Woolf, och särskilt i sina diskussioner om skrivandet som arbete och som konst behandlade hon detta ämne. Fiktionen knöts då till konsten och essän till brödskriveriet. Woolf har många gånger uttalat sig om essäns form, liksom om dess tradition och hon har också karakteriserats som en essäteoretiker. Essäisten Woolf har vanligen associerats med feministen Woolf, och man tänker då främst på den berömda essän A Room of One’s Own. Det var också feminismen som på 1970-talet etablerade intresset för essäisten Woolf. 

I Woolfs essäer återkommer hennes konflikt mellan det personliga och det opersonliga, något som är centralt för författarskapet som helhet. Själv såg hon en möjlighet att korsa essä och roman, och hon förband gärna essän med förströelse och välbehag. Ett exempel härpå är essän ”Street Haunting” som är utpräglat narrativ. Den är också ett slags flanörlitteratur, där strosandet i staden ses som en befrielse från privatlivets krav och striktare roller. I ”The Modern Essay” hävdade dock Woolf att essän blivit mer offentlig, det rörde sig inte längre om småprat i sällskapsrummet. I bokens sista kapitel får vi så möta den nyligen bortgångna Jenny Diski, kanske mest känd för sina reseskildringar. I dessa sker dock ett skoningslöst utforskande av det egna jaget och Diski är därför enligt Eldelin en sann essäist i Montaignes efterföljd. I On Trying to Keep Still uttrycker hon en önskan om att dra sig undan till ensliga platser för att få ro att läsa och tänka över tillvaron. 

Vi får ta del av hennes privata utsiktspunkter, det må vara ett hotellrum i Paris, Cambridges universitetskvarter eller de småländska skogarna.

Vilken blir då Eldelins slutsats om essäskrivandet? Hon ger knappast något entydigt svar på de frågeställningar hon berör. Avslutningsvis vidgar hon perspektivet och funderar över hur dagens teknikutveckling och digitalisering kan inverka på essäskrivandet. Huvudsakligen tycks hon dock se essän som en hållning eller sinnesstämning, ett sätt att tänka och skriva som kan tränga in även i andra genrer. Till exempel anser hon att essän i dag tenderar att bli mer akademisk. Själv visar Eldelin med den äran att det vetenskapliga skrivandet mycket väl kan ske i essäns form. Det personliga blir en integrerad del av själva undersökningen. Vi får ta del av hennes privata utsiktspunkter, det må vara ett hotellrum i Paris, Cambridges universitetskvarter eller de småländska skogarna. Hennes prövande och eftertänksamma skrivmetod bidrar på ett sympatiskt sätt till att belysa den osäkerhet som trots allt präglar vår kunskap både om oss själva och om världen. Framför allt är Att slå dank med virtuositet ett verk som väcker beundran. Man imponeras av Eldelins lärdom och breda beläsenhet.

Publicerad i Respons 2018-4