Vardagsspråket är inte förfelat, problemen ligger hos oss

Ludwig Wittgenstein (1889–1951) påbörjade skrivandet av sitt första filosofiska verk, Tractatus logico-philosophicus, under sin tid i den österrikiska armén under första världskriget. Efter krigets slut publicerades skriften 1921 på tyska och året därpå i en tysk-engelsk parallellutgåva. Utöver en kortare uppsats om logisk form, är detta det enda filosofiska verk som Wittgenstein lät publicera under sin livstid. När Tractatus färdigställts var Wittgenstein övertygad om att han i det väsentliga hade löst filosofins problem och lämnade därför akademin för att arbeta som bland annat trädgårdsmästare och lärare i trakterna kring Wien.

Efter att han fått tillfälle att diskutera sina idéer med företrädare för den så kallade Wienkretsen, återvände Wittgenstein dock 1929 till Cambridge, där han tidigare studerat, för att återuppta sitt filosofiska arbete. De första åren vid Cambridge genomgick hans tänkande en djup omprövning, som kom ur en uppgörelse med den dogmatism han nu tyckte sig se uttryckt i sin ungdomsskrift. Under 1930- och 1940-talet utvecklade Wittgenstein de idéer som han avsåg att publicera i sin andra bok, Filosofiska undersökningar, som nu föreligger i nyöversättning till svenska (Thales, 2021). Manuskriptet blev emellertid aldrig färdigställt, utan utkom postumt 1953.

Tidigare var det vanligt att indela Wittgensteins tänkande i två distinkta perioder – en tidig period, cirka 1921–1929, och en sen period, cirka 1930–1951. Den tidiga Wittgenstein var logikern och systematikern som menade att alla filosofiska problem kunde lösas genom en logisk analys av språket. Den senare Wittgenstein var anti-systematikern, som förkastade användningen av logik och vände sig till vardagsspråket. Tanken om ett sådant radikalt brott är dock sedan länge starkt ifrågasatt i forskningen, till förmån för ett betonande av såväl den betydande kontinuitet som finns över dessa tidsperioder, som den utveckling och förändring som även den senare perioden rymmer.

En sådan kontinuitet återfinns i själva förståelsen av den filosofiska problematikens natur. I Tractatus menade Wittgenstein att filosofins problem uppkommer genom att vi missförstår vårt språks logiska form. »Språket förkläder tankarna«, skrev han, och all filosofi måste därmed ta formen av en »språkkritik«. Från sina lärare hade Wittgenstein övertagit idén om att utforma ett logiskt symbolspråk, som tydligt uttryckte språkets logiska grammatik och med vilket vardagsspråkets förklädda tankar kunde analyseras. Filosofin var, för Wittgenstein, i grunden inte en lära utan en verksamhet; den har inget sakområde och dess mål är inte kunskap – filosofi består i arbetet att klargöra tänkandet och därmed frigöra oss från missförstånd och förvirring.

När Wittgenstein återvände till filosofin kom han dock snart att se även denna föreställning om språkets allmänna logiska form som ett uttryck för ett sådant missförstånd. Grundidén i hans tidigare tänkande vilade även den på en bristande förståelse för språkets funktion, ett betonande av vissa drag i språket på bekostnad av andra. Han hade närt sitt tänkande med en »ensidig diet« av exempel, som han senare skulle uttrycka det, och denna föreställning om språkets logik blev i Filosofiska undersökningar själv ett exempel på en filosofisk tes som måste överkommas. I förordet till boken skriver han att hans gamla och nya tankar bäst läses tillsammans, eftersom de senare sätts i rätt belysning när de ställs i kontrast till de äldre, och i boken möts läsaren av en återkommande dialog mellan författaren och hans förflutna jag.

Med denna frigörelse från idén om språkets logiska ordning, övergav Wittgenstein även tanken att den filosofiska språkkritiken ska praktiseras genom logisk analys. I Filosofiska undersökningar möts vi därför inte av någon enhetlig metod, utan av en uppsjö av olika metoder och angreppssätt, anpassade efter karaktären hos de specifika filosofiska problem som står i fokus: Wittgenstein arbetar genom att ge analogier, teckna översiktliga framställningar av ords användning, gestalta grunddrag i vår språkanvändning genom fiktiva så kallade »språkspel«, ersätta uttryckssätt som har en tendens att vilseleda oss med andra, och så vidare.

Trots denna förändring i angreppssätt, förblir den grundläggande filosofiska orienteringen dock i många avseenden densamma som tidigare: filosofin är en verksamhet vars mål är klarhet i tänkandet. Denna verksamhet beskrivs nu som en form av filosofisk »terapi« – ett arbete vi utövar på oss själva, på vårt sätt att tänka och våra fördomar. Likt tidigare menar Wittgenstein att grunden till de filosofiska problemen är en bristande insikt i språkets funktion. »Det är en huvudkälla till vår oförståelse att vi inte överblickar användningen av våra ord«, heter det, vilket gör att språket förhäxar vårt tänkande. Inte för att vi inte behärskar det, utan för att det är oss så nära att vi inte ser vad vi gör. Vi behärskar det i handling, men brister i självinsikt.

Eftersom källan till problemen är bristande överblick, får det filosofiska arbetet en beskrivande karaktär i Filosofiska undersökningar. Wittgenstein försöker gestalta hur vi faktiskt använder våra ord, för att på så vis påminna oss om det vi i handling redan vet, men förbiser när vi filosoferar. Den filosofiska terapin levereras därför i form av korta anmärkningar rörande vårt språks mångfald av uttrycksformer och säregna mönster; små riktade försök att få oss att ändra våra tankevanor och sakta leda oss tillbaka till vår vardagliga språkanvändning.

Likt Lichtenberg och Nietzsche ser Wittgenstein alltså de filosofiska föreställningarna som intimt förbundna med det språk i vilket de tänks. Men medan de förra såg språket som bebott av ett slags »folkfilosofi«, som ligger till grund för filosofins systembyggen och är det mot vilket den filosofiska kritiken bör riktas, menar Wittgenstein att filosofin måste låta språket »vara som det är«. Vardagsspråket är varken förfelat eller bristfälligt. Problemen ligger i stället hos oss: det är ur vår bristande insikt som de föds. Vissa uttrycksformer i vårt språk kan visserligen ha en starkare tendens att leda oss in på filosofiska villovägar – Wittgenstein nämner exempelvis ordet »jag« som en sådan ständig källa till filosofisk förvirring – men det betyder inte att en viss filosofisk föreställning finns inpräglad i språket. Tanken om en sådan nedärvd folkfilosofi är något vi projicerar på språket, medan det är vår benägenhet att låta oss bedras som är den verkliga roten till problemen. Ett reformerat språk skulle inte lösa våra svårigheter.

Tanken om en sådan nedärvd folkfilosofi är något vi projicerar på språket, medan det är vår benägenhet att låta oss bedras som är den verkliga roten till problemen. Ett reformerat språk skulle inte lösa våra svårigheter.

Filosofiska undersökningar har en komplicerad tillkomsthistoria. Även om Wittgenstein hade för avsikt att publicera boken, fick han själv aldrig tillfälle att slutföra arbetet före sin död 1951. Färdigställandet anförtrodde han sina elever Elizabeth Anscombe och Rush Rhees, som redigerade den utgåva som publicerades 1953. Boken utkom första gången på svenska 1978, i en översättning av Anders Wedberg, och sedan i en reviderad översättning av Lars Hertzberg 1992. Den svenska översättningen var dock även fortsättningsvis behäftad med vissa problem och eftersom den tyska originaltexten dessutom på senare år kommit att revideras utifrån den forskning som bedrivits på Wittgensteins kvarlåtenskap, är det hög tid för en ny svensk översättning av detta 1900-talets kanske mest betydelsefulla filosofiska verk.

För den nya svenska språkdräkten står de två Åbofilosoferna Martin Gustafsson och Lars Hertzberg. Översättningen har utgått från den reviderade tyska texten och även anammat vissa förändringar av textens formgivning som den tyska utgåvan innehåller (som att de så kallade randanmärkningarna placeras i texten i stället för vid sidbotten). Detta är värdefullt i sig, men i sitt omtag lyckas översättarna också föra den svenska texten närmare det tyska originalet än tidigare. Det handlar delvis om en stor lyhördhet för vilka ord som bäst uttrycker de filosofiska tankarna, men också om att man lyckas återskapa den karga stil och säregna rytmik som den tyska texten har.

Man kan självfallet läsa Wittgenstein för att man intresseras av eller brottas med samma filosofiska problem som han, rörande språklig betydelse, solipsism, privata språk eller regelföljande. Men även om man inte delar dessa filosofiska grubblerier, som ibland kan kännas väl begränsade, finns det mycket att lära av det sätt på vilket frågorna angrips. Medan Tractatus i regel uppehöll sig på ett generellt plan och avsåg att lösa filosofins problem i allmänhet och principiellt, arbetar Filosofiska undersökningar alltid på golvet. Här står de enskilda filosofiska frågorna alltid i fokus, och metoden anpassas efter problemens karaktär. Samma fråga angrips från flera håll och med olika medel, för att försöka bota våra fördomar. Vad man får följa är ett verkligt tänkande. Det är en bok som tillhandahåller få raka svar, men i stället inbjuder till gemensamt arbete. Som Wittgenstein själv uttrycker det:

Med min skrift vill jag inte bespara andra att tänka. Utan om möjligt inspirera någon till egna tankar. 

Publicerad i Respons 2021-5