Västliga dialoger med omvärlden

Josephine Quinn, professor i antik historia vid Cambridge University, utmanar med sin bok Västvärldens födelse – En fyratusenårig historia (2025) den traditionella bilden av västvärldens uppkomst som direkt sprungen ur antikens Grekland och Rom. I stället framställs den som ett resultat av långvariga och komplexa interaktioner mellan olika kulturer och civilisationer, något som Quinn visar genom att belysa hur idéer, teknologier och traditioner har spridits och omformats genom kontakt och utbyte från bronsåldern fram till 1500-talet. Boken har kallats banbrytande, vilket kanske är en lättare överdrift, men trots att stoffet är känt inom forskningen och från viss popularisering de senaste cirka 50 åren, lever vi alltjämt mycket i skuggan av 1800-talets antiksyn.

Boken omfattar ett stort geografiskt område, från Nordatlanten till Kina och allt däremellan, och åtskilliga epoker. Man galopperar genom århundradena och sicksackar mellan allsköns platser. Det är hisnande på ett bra sätt, men Quinn lyckas ändå ge de olika perioderna och lokaliteterna distinkta och utmärkande drag. Man noterar när och var tamåsnan dyker upp för första gången, likaså mulan och tamkatten (en tabby, daterad till 800 f.v.t har hittats på Iberiska halvön, gissningsvis en skeppskatt). Naturligtvis målas historien med bred pensel, men Quinn levandegör den genom djupdykningar i gravgåvor som möjliggör rekonstruktioner av odling och kosthållning. Läsningen underlättas av de förhållandevis korta kapitlen och Quinns lediga stil, fint översatt av Niclas Hval.

Den riktigt tidiga historien − berättelsen tar sin början ca 2000 f.v.t. − kan bara berättas med arkeologiska fynd, då det är före bokstäver och text. Quinn visar på handel och långväga utbyte genom att beskriva och kontextualisera dessa skatter. En tidig värdesak som återkommer och som i sanning manifesterar fjärran handelsrutter är bärnsten. Baltisk bärnsten har hittats i gravar i Mykene, tidigast 1650 f.v.t., och därefter även i andra gravar på grekiska fastlandet, importerade via de brittiska öarna, och omarbetade i varje led. Mot slutet av 1300-talet f.v.t. fördes bärnsten (tillsammans med mer prosaiska varor som egeisk keramik och tenn) ända bort till Sardinien, men dyrbarheten har även hittats i egyptiska kungagravar och infogad i skulpturer i Syriens inland. Bärnstenens åtråvärda status bekräftas ytterligare genom förekomsten av förfalskningar; i västra Asien skapades imitationer av orangefärgat glas, i vissa fall med barr infogat för att få dem att framstå som äkta. Härskargravar i Rhônedalen från 600-talet f.v.t. rymmer bärnsten, tillsammans med afrikanskt elfenben och atensk keramik, vilket visar på handelns spridning. Den grekiske historieskrivaren Herodotos spekulerade på 400-talet f.v.t. i bärnstenens ursprung, men vågade inte lokalisera den. Vid 300-talet f.v.t. nedtecknas den första kända beskrivningen av Europas Atlantkust, där Pytheas från Massalia omnämner en bärnstenshandlande ö på flera dagars seglats från Britannien. Denna rena lyxvara var så åtråvärd att den färdades och omskrevs i tideräkningens och textens början.

Bärnsten och andra extravaganser är bra indikatorer på långväga handel och kontakter. Det är lätt att förledas att tro det bara var lyxprodukter som färdades stora avstånd, och i viss mån var det så. Dels var de typiskt begränsade i sin volym och enkla att transportera, dels tingade de ett så pass högt pris att de var värda allt det åbäke som det innebär med export till avlägsna platser (under läsningen känner jag hur jag så sakteliga förvandlas till frihandelsivraren Johan Norberg). Vi vet även att födoämnen som säd och olja färdades över hav och land, vilket kan beläggas genom krukskärvor, metaller och andra rester. Men många andra varor lämnade kanske inga bestående spår, som till exempel skinn och pälsar.

Den riktigt tidiga historien − berättelsen tar sin början ca 2000 f.v.t. − kan bara berättas med arkeologiska fynd, då det är före bokstäver och text.

Quinn ser även till att man får sig rätt mycket arkeologihistoria till livs − hur saker hittats och tolkats är lika avgörande som vad man hittat. Några av de mest intressanta fynden har inte efterforskats systematiskt utan är resultatet av exploateringsutgrävning, det vill säga utgrävningar som föranletts av att något ska byggas på platsen. Samtidigt är det många platser just i Levanten och Egypten som inte kunnat grävas ut då de alltjämt är tätt bebyggda. Det märks tydligt att Quinn har extensiv gräverfarenhet, då hon är medveten om både praktiska svårigheter och tolkningsproblem, samt vet att jobba med komplicerade provenienser och tradering. Hon är även väl förtrogen med de senaste arkeologiska rönen som isotopanalys och så kallad ”ancient DNA” (aDNA).

Quinn skyggar inte heller för att dessa riken runt medelhavet är ekonomier byggda på slaveri. Att skaffa, transportera och behålla slavar var en storindustri, och här spelade handel och upparbetade rutter stor roll. När man tänker sig en mer marmorvit antik är det lätt att man glömmer bort att det var slavarbetet som gjorde den möjlig.

Precis som bärnsten och annan lyxkonsumption är Iliaden och trojanska kriget en röd tråd genom boken. Det länge muntligt traderade eposet berättar inte bara om tidiga kulturer och föreställningar. Genom vad vi vet om platsen för det forna Troja, hur den besöktes av en mängd potentater och hur persongalleriet fått utgöra stamfäder till städer och stammar, skapas en förbindelse mellan myt och verklighet. Quinn kommer även in på hur Trojas nyckelroll leder till att Iliaden (och Odyssén) nedtecknas och vad detta innebär för skriftspråkets utveckling.

Odyssén och Aeneiden, två verk om irrande seglatser, samt andra myter om sjö och äventyr illustrerar sjöfarandets betydelse för spridningen av tankar och impulser. Verken gjorde bestående konstnärliga avtryck. Den romerska myten om det egna rikets grundande rymmer en flyende trojan och deras nationalepos Aeneiden, skriven på 20-talet f.v.t., väver in det mäktiga Kartago med vilket romarna låg i krig under 200- och 100-talet f.v.t. Sålunda utvidgas och förstärks myten.

De viktigaste farlederna gick över vatten, och med båtar sammanbinds Medelhavet och i viss mån röda havet med den afrikanska atlantkusten. Att ta sig fram över vatten var betydligt enklare och snabbare än att färdas över land, och trots väder och pirater, mindre farligt. Framsteg inom båtbyggande och navigation leder till att seglatsernas räckvidd blir allt större i takt med att historien vecklar ut sig över bokens sidor.

Bokstävernas framväxt skildras förtjänstfullt, hur olika skriftsystem växte fram, lärde av varandra, omtolkades och kanoniserades. Handeln var en drivande kraft, inte bara genom att den satte olika kulturer i förbindelse med varandra, utan också för att handel kräver administration. Man bör förteckna vad som finns ombord på ens fraktfartyg. Men även annat krävde dokumentation, tullar och skatter, kontakter med överhögheten. Skriften var också ett verktyg för att reda ut tvistemål mellan säljare och köpare. Ett känt exempel är klagobrevet på kilskrift från cirka 1750 f.v.t. till kopparhandlaren Ea-nāṣir, angående hans undermåliga produkt och otrevliga bemötande, som blivit en spritt meme i sociala medier. Quinn går igenom de ljuvliga historiska fynd av arkiv och proklamationer som berättar om maktstrukturer, skattesatser, religiösa sedvänjor och kulturmöten, och vad man kan utläsa därav.

Mot slutet av boken reder Quinn på liknande vis ut hur de siffror vi använder i dag fick fäste i Europa − det är uppseendeväckande hur länge man höll fast vid det romerska talsystemet, trots dess avsaknad av nolla.

Mot slutet av boken reder Quinn på liknande vis ut hur de siffror vi använder i dag fick fäste i Europa − det är uppseendeväckande hur länge man höll fast vid det romerska talsystemet, trots dess avsaknad av nolla. Matematikern Fibonacci förespråkade de indoarabiska siffrorna i västra Europa, och hämtade sin inspiration från arabiska texter och lärare. År 1202 publicerade han Liber Abaci, som visade hur dessa siffror kunde användas i praktiken, bland annat för vardagliga beräkningar, vikter, mått, valutor och ränta. Det var dock en trög process. Trots belägg som att bjälkarna i katedralen i Salisbury numrerades med indoarabiska siffror år 1224, dominerade de romerska siffrorna i ganska stor utsträckning ännu kring år 1500.

Utöver arkeologihistoria bjuder Quinn även på en lärdomshistoria. Med den i dag relativt okände kungen Mithridates av Pontus, Mithridates VI Eupator(135–63 f.v.t) som exempel visar hon att den tidigmoderna erans bildade skikt rörde sig relativt fritt bland antikens rika persongalleri. Mithridates av Pontus var vid tiden föremål för ett tjog operor, pjäser och libretton, bland annat ungdomsverket Mitridate, re di Ponto av den senare vitt frejdade Mozart. Han var alltså känt stoff så sent som på 1700-talet. Som Quinn påpekar hade man faktiskt tillgång till en rikare litteraturflora innan man senare i tiden började standardisera utbildningspensum och upphöja vissa eror och författare inom antiken. Man intresserade sig för kejsare som Aurelianus, Tacitus och Theodosianus II och slukade verk av Polybios och Arrianos, namn som få känner till i dag. I stället tänker de flesta på Julius Caesar när de tänker på romarriket och Suetonius har en stående plats på engelskspråkiga bästsäljarlistor, visserligen lovvärt båda, men snävt. Mithridates är även ett bra exempel på den roll andra riken spelade i utvecklingen av det romerska riket, både i sig och som förmedlare av andra kulturer, då Pontus, beläget som det var vid Svarta havets sydkust, låg inklämt mellan Rom och Partien.

Quinn visar också hur titlar, styrelseskick, teknik och infrastruktur färdades, kopierades och förbättrades. Bland annat lät sig romarna inspireras av persernas vägnät, och effektiva kurirsystem med väntande mulor. United States Postal Service har sedan gammalt ett inofficiellt credo: “Neither snow nor rain nor heat nor gloom of night stays these couriers from the swift completion of their appointed rounds” − en engelsk översättning av de rader med vilka den grekiska historikern Herodotos beskrev just detta system. Sålunda en mytbildning och idé som sträcker sig från det forntida Persien, via romerskt återbruk och kanoniserade historiker till Trumpadministrationens hot om nedrustning av det amerikanska postväsendet.

Det sätt på vilket Quinn vrider på perspektiven, att hon inte centrerar våra förmenta förfäder i Rom och Aten, skakar om i huvudet. Till exempel var kontakterna mellan Kina och Rom mestadels indirekta, via andra riken såsom ovannämnda Partien och Persien, och begränsade. Men det är onekligen spännande att se vad som kan utläsas i kinesiska administrativa dokument från gränsområdena. Trots Augustus önskan om att hans undersåtar skulle klä sig i ylle var lyxprodukten siden som producerades i Kina intressant för romarna, även om man var osäker på hur det tillkom. Skalden Vergilius skriver till exempel tvärsäkert att siden växer på träd. I latinska källor kallas det som i dag är norra Kina dessutom för Seres eller Serica, det vill säga just siden, vilket kan ses på bland annat Tabula Peutingeriana, en tidig romersk vägbeskrivning som traderats i många led och är en personlig favorit bland de obskyra källor som Quinn skickligt använder. Den mest detaljerade kinesiska redogörelsen för Rom återfinns i Hou Hanshu, ”Historia över senare handynastin”, nedtecknad de första två århundradena e.v.t., sammanställd på fyrahundratalet e.v.t. Där får vi veta att ”alla rakar sina huvuden men bär broderade kläder” och att Roms kungar inte är permanenta utan väljs efter förtjänst och kan avsättas. Den första officiellt dokumenterade kontakten mellan Rom och Kina skedde år 166 e.v.t. genom en delegation utsänd av Marcus Aurelius. Samme kejsare avled i en tidig variant av smittkoppor som härjade ungefär samtidigt i Rom och Kina, en indikation så god som någon på relationer rikena emellan.

Jag har knappt fångat upp en bråkdel av allt spännande som berättas i denna bok. Till exempel har jag inte fördjupat mig här i Quinns argumentation om civilisation och civilisationer som begrepp. Som hon visar är det dock genom det ständiga mötet med den andre, i olika tider och på olika platser, som föreställningen om civilisationer och nationer uppstår.  Hennes poäng är inte att romarna och grekerna ”stal” andras uppfinningar och innovationer, utan att historien är vansinnigt komplex och att vi lever i en ständig växelverkan mellan olika riken, kulturer och regioner, både framåt och bakåt i tiden. Just nu lyckas Quinn bättre än någon annan med att åskådliggöra detta på svenska.

Jag vill verkligen rekommendera denna bok till alla, men avskräcks tyvärr av det svenska förlagets slarviga hantering av utgivningen. De ack så nödvändiga kartorna är fult reproducerade, den svenska texten har klumpigt lagts på förlagan. En annan försumlighet är att man flera gånger träffar på den spanska eller salladsdressingsvanliga stavningsvarianten Ceasar i stället för Caesar. Slarvet omfattar också, såsom Rasmus Fleischer redan påpekat i sin utmärkta recension av Quinn (Aftonbladet 25/4 2025), innehållsförteckningen, där kapitlen är felnumrerade, eftersom ett fallit bort. Likaså, återigen redan nämnt av Fleischer, har Bonniers kapat den engelska originalutgåvans sakregister, samt de över 1500 slutnoterna som ger källor till alla uppgifter och tillför ytterligare kunskaper. Detta är visserligen akademikerns ständiga klagan, men jag tror att även en lekman kan vara intresserad av varifrån påståenden och berättelser hämtats och av fördjupade resonemang. Vidare står ingenstans i den svenska upplagan att denna amputation gjorts. Det är närapå lurendrejeri att förlaget i och med denna stympning berövat den svenske läsaren en försvarlig del av originalet. Quinn har förtjänstfullt visat hur lån och tradering berikar kulturen, och att det är fruktsamt att bevara det som fungerar väl, varför då kapa det?