Vem vill leva i och vem vill dö för Norden?

När jag läser om ukrainska medborgares försvarsvilja vandrar tankarna till min favoritfilm, Starship Troopers från 1997. I en scen från detta politisk-filosofiska epos, förklätt som futuristisk actionfilm, frågar läraren Jean Rasczak sin elev Johny Rico om det finns någon moralisk skillnad mellan invånare och medborgare. Skillnaden, svarar Rico, är att medborgaren tar personligt ansvar för samhällskroppens säkerhet och skyddar den med sitt liv – en invånare gör inte det. Ja, svarar Rasczak, men vad betyder det? Det är också den centrala frågan som kriget i Ukraina reser för oss i dag i Sverige: vilken är skillnaden mellan medborgare och invånare?

Genom invasionen av Ukraina den 24/2 har en rad ödesfrågor åter blivit aktuella i den svenska debatten: Ja eller Nej till Nato, upprustning av eftersatt infrastruktur, återskapande av Totalförsvaret (ett begrepp flertalet riksdagspartier trodde sig ha förpassat till historiens skräphög). Rysslands invasion har även bidragit till narrativ med olika förhållningssätt till sanningen. Den täta krigsdimman över medielandskapet kan skönjas i hur svensk och internationell nyhetsförmedling skiljer sig åt i tolkning av det som nu sker. En följd är att tonläget kring ovan nämnda samtalsämnen hårdnar, och det lär ta tid att finna bred politisk konsensus kring vad som är rätt eller riktigt.

Oavsett dessa försvårande omständigheter finns en fråga som förtjänar uppmärksamhet från oss vanliga svenska medborgare (alltså vi som inte jobbar med försvarsfrågor): påståendet att ukrainska medborgare tar personligt ansvar för att försvara sitt land.

Sedan 2014 har ukrainska staten organiserat sina medborgare i en ny armé – en stödtrupp i händelse av krig och motståndsrörelse under ockupation. När Ryssland nu (åter) invaderade landet var ukrainska myndigheter därför redo att dela ut vapen till medborgare, skicka instruktioner om hur man tillverkar egna brandbomber och uppmana män mellan 18 och 60 år att bidra till försvaret (under krigslagarna tillåts inga män lämna landet). I svensk press har de ukrainska medborgarnas motståndsvilja beskrivits som ett betydande hinder mot den ryska arméns frammarsch. Och man spekulerar i om medborgarnas fortsatta kamp kan förvandla Ukraina till ännu ett ”Afghanistan” (alltså evighetskrig). Budskapet i korthet är att den ukrainska medborgaren är en förlängning av statsmakten och förkroppsligar dess försvar.

En förklaring till svenskarnas fascination för ukrainskt medborgarförsvar är att idén har central betydelse i Sveriges egen historia och självförståelse. Värnplikt för alla (män) utgjorde grunden för hela samhällets mobilisering i händelse av krig. Stay behind-rörelsens breda samhällsförankring – beskriven av statsvetaren Johan Wennström som ”säkerhetspolitisk Saltsjödadsanda” – säkerställde att alltifrån LO-facken till Svenska kyrkan slöt upp i motståndsrörelsen om landet ockuperades. Regelbunden statlig information ”om kriget kommer” inpräntade i varje svenskt hushåll att vår regering under inga omständigheter skulle ge upp. Implikationen är att svenska medborgare fortsätter göra motstånd, oavsett om fler och fler stupar.

Det svenska medborgarförsvaret är ett kondensat av Sveriges tidiga demokratisering, arbetarrörelsens kollektivistiska kultur och senare även geopolitiska avvägningar gentemot Ryssland. Från och med 1909 fick män som tjänstgjort i militären även rätten att rösta i riksdagsval (”en man, en röst, ett gevär”). Inte förrän 1922 – efter införandet av allmän rösträtt, och det första allmänna valen – avskaffades kopplingen mellan militärtjänst och medborgarrätt. Samtidigt hade arbetarrörelsen generellt, och Socialdemokraterna specifikt, ett intresse av att den svenska arbetaren fick militär träning: en armé av arbetare var sannolikt lojal gentemot arbetarna, och dess folkvalda företrädarna (alltså Socialdemokraterna). Under andra världskriget och efterkrigstiden blev detta även en geopolitisk garant för svenskt oberoende i fred och neutralitet i händelse av krig (mot Ryssland). Att vinna över svenskarna borde göra ont – det skulle inte vara värt att angripa Sverige. Och grundplåten för denna politiska och militära strategi var den svenska medborgaren.

Idén om det moderna Sverige bygger i grunden på idén om den svenska medborgaren. Våra politiska rörelser tävlade i att erbjuda lösningar för att fostra, forma, eller värna denna medborgare. En rad politiska arenor kan nämnas: allmän- och lika skolgång, idrotts- och föreningsrörelser, bostadsplanering, och ja, även värnplikten. Utöver den direkta nyttan med dessa specifika satsningar var sidoeffekten att mötesplatser skapades mellan människor från olika samhällsklasser och landsändar. Regionala och kulturella skillnader hyvlades ned – obligatoriskt och ibland brutalt – till förmån för en gemensam nationell identitet. Sveriges invånare blev medborgare tillsammans, något som debattören Thomas Gür pekat på vid åtskilliga tillfällen.

I dag har dessa samhällsfunktioner nedmonterats. Det kan sägas ha skett av goda skäl, med goda avsikter, och av goda människor. Oavsett vilket är vi nu i en situation där idén om det allmänna goda är ojämnt fördelat i Sverige. Flera samhällsgrupper litar inte på varandra eller på myndigheterna. Och staten i sin tur misstror stora segment av Sveriges invånare. Om väpnad eskort krävs i fredstid för att blåljuspersonal ska rycka ut i utanförskapsområden – ett fenomen som motiverat statliga nyord som ”blåljussabotage” – varför skulle andra svenska medborgare lita på att dessa områden deltar i försvarandet av Sverige i krigstid? I klartext: vad krävs för att Sverige (likt Ukraina) ska våga dela ut vapen till sin befolkning?

Fastän Totalförsvaret successivt avskaffats (vem som bär skulden för det lär bli en av valrörelsens käpphästar) finns ännu i dag ett flertal föreningar för samverkan mellan civilt och militärt försvar av Sverige. Tilliten mellan medborgare och stat som dessa initiativ vilar på har ibland beskrivits som ”det nordiska guldet”, nu senast av överstelöjtnant Michael Malm vid Försvarsmaktens pressträff 17/3. Och tidigare i mars visade Novus undersökning att varannan tillfrågad manlig svensk medborgare vill försvara Sverige i händelse av krig.

Svenskarnas ”konstigt” höga försvarsvilja ser statsvetaren Erik Melander som skäl nog att lita till vårt toleranta samhälles värderingar, vad idéhistorikern Carl-Michael Edenborg kallar ”det motsägelsefulla landet,” där nedrustad välfärdsstat varvas med strävan efter minoriteters rättigheter och viljan att vara det modernaste och öppnaste av samhällen. Men här lurar andra, obehagligare, frågor om denna andra hälft av Sveriges män: Är försvarsviljan ojämnt fördelad mellan olika grupper runtom i landet? På klassbasis? Mellan etniciteter?

Den centrala frågan är vem som är, eller kan förväntas bli, medborgare. Det handlar inte egentligen om hur vi upprättar en medborgararmé för ett krig utan om hur vi undviker att utkämpa inbördeskrig mellan medborgargarden. Problemet är inte skiftande lojalitet inom majoritetsbefolkningen, typ huruvida Jörgen Huitfeldt stannar och slåss eller varför Calle Schulman fegar ur. Problemet är inte heller om man som Sven Anders Johansson känner sig är osäker (antagligen det ärligaste av svar) eller om man som Björn Werner hellre passar ungarna (”pappa, vad gjorde du i Det Stora Kriget?”). Det verkliga problemet är varför misstänksamheten mot och mellan etniska minoriteter tillåts jäsa till sig i fredstid, vilket sedan blir omöjligt att bortse från i krigstid.

Utanförskapet hos Sveriges minoriteter – mätt i såväl arbetslöshet som brottslighet – är en krutdurk. Den kortsiktiga lösningen har under flera år varit att både majoritetsbefolkningen och minoriteter självsegregerat sig. Den aggregerade effekten av alla dessa individuella val är att gemensamma kontaktytor begränsats. Du slipper se den andre, och du slipper möta din egen ovana, eller obehag, i att hantera det mötet. Talande nog är den svenska allmänheten okunnig om utanförskapets omfattning. Men i krig synliggörs vilka vi ser som medborgare, och vilka som anses vara blott invånare boende inom vårt territorium.

Att stora delar av svenska samhället nu hejar på ukrainarnas självförsvar och digitalt viftar deras blågula fanorna, är i sig inget uppvaknande till eller erkännande av att vår egen medborgarskapsidé åter behöver lyftas fram. Vår iver för Ukraina förstås bättre som ett exempel på vad författaren George Orwell (1945) kallade överförd nationalism, alltså att man känslomässigt går igång på andra länders nationella identitet och säregenskaper, men vars sanna källa och hemvist är den egna nationen.

Orwell såg den engelska medelklassens varma känslor för nationalism overseas som ett sätt att särskilja sig från arbetarklassen, och därmed motivera sin högre status i relation till landsmännen. Att erkänna liknande varma känslor för det egna landet ansågs fjantigt, vulgärt och farligt. Därför behövde medelklassen en projektionsyta, ett annat land, ett annat folk, för den nationalism som de trots allt närde vid sitt bröst! Enligt Orwell är det bristen på kunskap om dessa främmande kulturer som gör att vi så gärna – som avlägsna välgörare – låter våra känslor svalla över av nationalism å deras vägnar. Men när vi kommer nära varann och de egalitära fjällen faller från våra ögon kan vi inte längre dölja vår egen bekväma känsla av överlägsenhet och ofta arrogans.

När solen skiner kan, som sociologen Göran Adamson skriver, den svenska medelklassen förhålla sig likgiltig till spänningar mellan favoriserade minoriteter. Men i sämre tider, när verkligheten tränger på, synliggörs okunskapen och föraktet mot seder och vanor vi inte förstår eller vill acceptera. Sympatikänslorna förutsätter nämligen att minoriteterna förblir den andre. Man betvivlar, för att återkoppla till citatet från Starship Troopers, att invandrade invånare inom territoriet egentligen är eller kan bli medborgare som kan avkrävas lika ansvar att försvara landet.

Och här är svenskarna med Ukraina i dag – en överförd nationalism, önskvärd utomlands men tvivelaktig på hemmaplan. I stället för att trycka undan denna nationalism, så att den projicerats på andra ytor, är frågan vi bör ställa oss hur medlemskapet i nationen kan göras så inkluderande som möjligt.

En ledtråd, och startpunkt för fortsatt dialog, står att finna i att yngre svenskar har något lägre försvarsvilja än äldre generationer, vilket kan bero på att kravet om värnplikt avskaffades för dessa. Är då lösning att återinföra allmän värnplikt, återupprätta totalförsvaret, eller bilda en ny ”stay behind”-rörelse? Kanske, åtminstone ter det sig intuitivt rimligt att testa. Men dessa är och förblir gamla lösningar – ett gammalt språk från en gammal tid. Dagens Sverige (från sent 1900-tal framåt) saknar ännu redskapen för att skapa den nya svenska medborgaren – en medborgare som vi förväntar oss saker av, och som i sin tur förtjänar vår respekt.

Sveriges moderna medborgarskap, som nyligen firade hundra år, uppkom först när vi kunde leka, plugga, och bo tillsammans – och även lära oss bråka med varann. Det skedde genom byggandet av gemensamma bostadsområden och skolor, i staden och på landsbygden, dit bussarna gick ofta. Vad medborgarskap kan vara för de kommande hundra år är ännu inte givet – och historien är inte skriven i förhand – men frågorna måste ställas nu, under det tidiga 2020-talet.

De ukrainska medborgarnas självförsvar tvingar oss att se med klarvakna ögon på det svenska medborgarskapet innan det är för sent. Vad gör att en invånare tar personligt ansvar för samhällskroppens säkerhet och skyddar den med sitt liv? Hur blir en invånare en medborgare? Eller för att parafrasera en bekant visa, vem vill leva, vill dö, för Norden?

Publicerad i Respons 2022-2