Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar

Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms och Pär Frohnerts välskrivna framställning av Sveriges immigrationshistoria är hur radikalt förhållandena förändrats. Sverige har gått från att vara ett ovanligt homogent land till att ha ett av de högsta antalen utlandsfödda i världen procentuellt sett. Men debatten har länge släpat efter denna utveckling. Mycket talar för att vi bara sett början på väldiga folkomflyttningar.

Innan jag går in på rapporten Invandringens historia- från ”folkhemmet” till dagens Sverige av historikerna Mikael Byström och Pär Frohnert, tänker jag uppehålla mig litet vid beställaren av denna rapport, Delmi.

Delmi – eller Delegationen för migrationsstudier – inrättades för fyra år sedan som en följd av den migrationspolitiska överenskommelsen mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet 2011. Uppgörelsen var i sin tur ett svar på att Sverigedemokraterna äntrat riksdagen ett år tidigare. Statsminister Reinfeldt ville hålla partiet utanför allt inflytande på migrationsområdet. Delmi är på så sätt självt en del av svensk migrationspolitisk historia. Ordförande för Delmi är statsvetarprofessorn Joakim Palme, som tidigare bland annat lett Institutet för framtidsstudier. De universitetsbaserade akademikerna är dock i minoritet i Delmis styrelse och verksamheten sköts av ett för ändamålet inrättat kansli. Delmis uppdrag är något diffust: ”att förmedla forskningsresultat som underlag för framtida migrationspolitiska beslut och bidra till samhällsdebatten”.

Delmi sitter i praktiken på regeringens nåder. I somras beslutade Rosenbad att förlänga kommitténs existens med ytterligare tre år till 2020. Graden av oberoende är med andra ord inte alls jämförbar med universitetets. Delmi kan närmast jämföras med Näringslivets forskningstankesmedja Ratio eller, om man vill vara ännu mer generös, med SNS. Policynära forskning är dock aldrig oproblematisk. Den har en tendens att bli bekräftande i relation till uppdragsgivaren. Kritiska perspektiv blir lätt bortsorterade såsom ”onyttiga” eller icke konstruktiva. Även om man anlitar externa forskare finns alltid möjligheten att välja ”de rätta” forskarna, ”de rätta” frågeställningarna och ”de rätta” metoderna. Det är inte sällan ett mer eller mindre outtalat krav från finansiärerna att tänka strategiskt kring sådana saker. Delmis tillkomsthistoria och närhet till makten gör det svårt att bortse från den politiska dimensionen hos verksamheten.

Delmis produktion hitintills har också delvis bekräftat dessa farhågor. I en rapport från slutet av 2016 hävdades det till exempel att invandringen skulle rädda svensk glesbygd, baserat på orimliga antaganden kring tillväxt och demografi. Rapporten kritiserades kraftfullt i Ekonomisk Debatt av professorn i internationell migration Per Lundborg. Delmi har helt enkelt haft en tendens att skönmåla invandringspolitikens ekonomiska effekter, vilket som av en händelse råkar ligga i linje med regeringens intresse. Delmi har också tolkat sitt uppdrag väldigt brett. Delegationen har till exempel låtit kartlägga hur riksdagens näst största oppositionsparti, det invandringskritiska Sverigedemokraterna, beskrivs i medierna. Att en migrationspolitisk forskningskommitté ägnar sig åt något sådant blir fullständigt obegripligt om man inte tar på sig de politiska glasögonen.

Delegationen har också ägnat sig åt att kartlägga hur invandringen beskrivits i medierna generellt och naturligtvis kommit fram till att den beskrivits för negativt. Vetenskapligheten i denna typ av studier är minimal på rent teoretiska grunder. För hur mäter man på ett vetenskapligt sätt att något framställts som ett problem i alltför hög grad? Att försöka kvantifiera vad som i grunden är politiska debattfrågor blir lätt ett slags kvasivetenskap där vetenskaplig prestige lånas till ett politiskt syfte. En meningsfull diskussion kring verklighetsbeskrivning och värderingar låter sig helt enkelt inte kvantifieras i någon förenklad modell. Detta förhållningssätt bör ses som en del i en trend under senare år att avfärda politiken som en egen autonom sfär och låtsas som att den kan ersättas med samhällsvetenskapliga studier, det vill säga expertstyre. Politiska värderingar förvandlas av tjänstvilliga akademiker till ”fakta” och eventuella kritiker kan ettikeras som ”faktaresistenta”. Produktionen av politiska ”fakta” utgör ett skolboksexempel på vad marxisterna kallade borgerlig ideologiproduktion, om än med annorlunda förtecken.

För den som är intresserad av makt, diskursfrågor och gränslandet mellan forskning och politik utgör Delmi i sig ett värdigt studieobjekt. Är det ens möjligt att bedriva policynära forskning utan att bekräfta uppdragsgivarens intresseståndpunkter? På institutionell nivå och på längre sikt verkar det svårt. Enskilda studier kan dock avvika från mönstret. Forskare kan hålla på sin integritet. Att det finns anledning att se med kritiska ögon på tankesmedjor som försöker använda vetenskapen för att skyla över starka politiska kopplingar, betyder inte att allt som produceras där skulle lida av bias eller låg kvalitet.

Därmed har det blivit dags att ta upp historikerna Mikael Byströms och Pär Frohnerts rapport Invandringens historia. Och de har inte trillat i någon av de fällor jag tagit upp ovan. Rapporten är kortfattat en gedigen, pedagogisk och välskriven framställning av Sveriges migrationspolitik under de senaste 80–90 åren.

Det man kanske framför allt slås av vid en genomläsning av svensk immigrationshistoria från 1930-talet och framåt är hur radikalt förhållandena förändrats, från en ytterst begränsad invandring där de utlandsfödda utgjorde en procent av befolkningen till dagens situation med 18 procent utlandsfödda, en av de högsta siffrorna i världen.

Andra världskriget utgör ett tillfälligt undantag från den tidigare begränsade invandringen, även om inte ens krigets flyktingmottagande kom i närheten av dagens nivåer. Under krigsåren kom sammantaget 200 000 flyktingar, varav den övervägande majoriteten från våra nordiska grannländer – norska flyktingar och motståndsmän, finska krigsbarn och evakuerade. Det stora flertalet av alla dessa återvände hem när freden kom.

Den nordiska dimensionen är här central. Att samma land som så sent som 1938 vägrat ta emot mer än ett fåtal tysk-judiska flyktingar, trots den uppenbara förföljelsen, några år senare välkomnade tusentals danska judar är ett uttryck för hur den svenska solidaritetstanken var geografiskt förankrad. Det var något som knappast särskilde Sverige från andra länder vid denna tid, men som tog sig uttryck i en med dagens ögon slående empatilöshet mot de främmande.

Idén om universella mänskliga rättigheter växer fram långt senare i flyktingpolitiken. Genèvekonventionen från 1951 riktar sig specifikt och avgränsat till behovet av skydd för de människor som tvingats lämna sina hemtrakter till följd av andra världskrigets omritade gränser i Europa.

Det är först under 1960- och 1970-talet som den universalistiska tankefiguren på fullt allvar slår igenom i flyktingpolitiken. Då bestämmer sig Sverige, som en del i Olof Palmes aktiva utrikespolitik, för att bli ett ”föregångsland”. Internationell solidaritet blir nu ett ledord i byggandet av bilden av världens mest framgångsrika socialdemokratiska mönstersamhälle.

Med dagens mått är 1970-talets flyktinginvandring till Sverige minimal. Det kostade oss i stort sett ingenting att hålla oss med höga principer. Den arbetskraftsinvandring som Sverige aktivt uppmuntrat under 1950- och 1960-talet har också bara varit till gagn för landet. Sverige inrättar inte heller något gästarbetarsystem som Tyskland utan ger i praktiken permanent uppehållstillstånd samt full tillgång till välfärdssystemen. Det är delvis en följd av den generella välfärdens princip om likabehandling, delvis en följd av att de rättigheter som tillkommit nordiska medborgare i Sverige får bilda mönster.

1972 stryps på LO:s initiativ i princip arbetskraftsinvandringen till Sverige. Men invandrares rättigheter kommer samtidigt att stärkas under 1970-talet. Institutionerna och regelverken kommer på plats. Det ökande antalet utomeuropeiska flyktingar ges också tillgång till välfärden och permanenta uppehållstillstånd. Sverige antar även unikt generösa regler för anhöriginvandring, en grupp som sedan 1980-talet utgjort majoriteten av de invandrade.

Sedan 1960-talet har den globala migrationen kontinuerligt ökat i omfattning. En viktig orsak till det är faktiskt att människor blir rikare och kunnigare. Fler människor än någonsin har i dag möjligheten att röra sig över gränser och fler människor än någonsin har kunskap om skillnaderna i levnadsförhållanden mellan den rika och den fattiga, ofta politiskt dysfunktionella delen av världen.

Debatten om den svenska invandringspolitiken har länge släpat efter utvecklingen ’på marken’. Diskursen har antingen präglats av ett ointresse att alls belysa dessa frågor eller en moraliskt färgad polarisering där frågan reducerats till en kamp mot rasism.

Den svenska flyktingpolitiken har under tiden präglats av ryckighet. En underliggande trend mot ökad invandring har reglerats av tillfälliga skärpningar. Eftersom de flesta flyktingar inte är flyktingar i snäv konventionsbemärkelse, utan ges uppehållstillstånd av humanitära skäl, har politikerna haft en viss handlingsfrihet. Luciabeslutet 1989 innebar en återgång till en snäv tolkning av Genèvekonventionen, i praktiken en kraftig skärpning av politiken. Det återinförda visumkravet för bosnier 1993 och regeländringarna hösten 2015 är andra exempel på när regeringen dragit i nödbromsen.

Framför allt under 2000-talet har immigrationen till Sverige ökat kraftigt. Den förda politiken har förändrat det svenska samhället i grunden. Det är därmed inte så konstigt att migrations- och integrationsfrågor seglat upp som ett av de politikområden som väljarna sätter högst, inte heller att frågor kring kultur och identitet fått ett allt större utrymme i den allmänna debatten i ett läge när gamla invanda, och ofta oartikulerade, föreställningar om ”svenskhet” utmanas.

Debatten om den svenska invandringspolitiken har länge släpat efter utvecklingen ”på marken”. Diskursen har antingen präglats av ett ointresse att alls belysa dessa frågor eller en moraliskt färgad polarisering där frågan reducerats till en kamp mot rasism. Denna oförmåga att diskutera svåra frågor om kultur, identitet, segregation och integration får sägas hänga samman med att Sverige fram till nyligen varit ett mycket homogent land, ovant vid denna typ av frågeställningar, samt att Sverige har en teknokratiskt färgad elit som värderat konsensus högre än intellektuell spänst och obekväma perspektiv.

Det är tveksamt om rapporten Invandringens historia kommer kunna bidra till en mer ”rationell” flyktingpolitik. Den kan dock, lik all god historieskrivning, bidra till nödvändig reflektion kring de avvägningar vi står inför. Det är inte bara immigranterna som ser annorlunda ut i dag än tidigare. Sverige är också ett helt annat land: kulturellt mer öppet och heterogent än för 70 år sedan, men också mer segregerat och med betydligt högre trösklar in på arbetsmarknaden. De enkla jobben i industri, skog och jordbruk är i hög grad bortrationaliserade – ersatta av en tjänstesektor med krav på språklig och kulturell kompetens.

En av rapportförfattarna – Mikael Byström – menade i en artikel på Dagens Nyheters kultursidor, publicerad strax efter att regeringen stramat åt mottagandet hösten 2015, att svenska staten klarat ett stort flyktingmottagande tidigare, det vill säga i samband med andra världskriget, och därmed underförstått skulle kunna klara det igen. Det är dock knappast en given slutsats man kan dra av historien. Förutom de radikalt annorlunda omständigheterna var antalet flyktingar som kom till Sverige bara under 2015 nästan lika många som det sammanlagda antalet under världskrigets sex år, i synnerhet om man bortser från den tillfälligt evakuerade finska befolkningen.

De norska och danska krigsflyktingarna vände också hem så snart de kunde. Dagens flyktingar och migranter söker sig ett nytt liv permanent. Väldigt litet talar i dag för att de globala flykting- och migrantströmmarna kommer att avta. Inte minst Afrika står inför en kraftig befolkningsökning, samtidigt som allt fler får möjlighet att röra på sig. Mycket talar för att vi bara sett början på väldiga folkförflyttningar, där det i praktiken knappast går att skilja på flyktingar och migranter. Detta kommer att ställa den rika världen, i synnerhet Europa, inför svåra politiska och moraliska avväganden under 2000-talet. Hur hjälper man på bästa sätt? Hur motverkar man politiska och sociala reaktioner i immigrationens spår? Hur skapar man institutioner för en reglerad invandring med humana förtecken när allt fler människor är beredda att offra sina liv för att ta sig till Europa?

Det är inte minst för att finna svar på frågor som dessa som det krävs en både initierad och frimodig diskussion, fri från både politiska låsningar och invanda tankemönster. Vi behöver studera historien inte minst för att förstå när vi står inför en radikalt annorlunda utmaning.