Wägner tog ställning för tysklands sak på 20-talet

Det har varit stort fokus på Elin Wägner i år. Ulrika Knutson har kommit med den uppmärksammade biografin Den besvärliga Elin Wägner som ger en heltäckande skildring av den mångsidiga författaren (se Respons 3/2020). Där behandlas Wägners verksamhet som författare, journalist och filosof samt som stridbar debattör med engagemang för emancipationen, miljön och freden. Wägner har under de senaste decennierna varit central även i den litteraturvetenskapliga forskningen, där man kan se en tendens att mer lägga tonvikten på de ideologiska inslagen i författarskapet än vid de skönlitterära aspekterna. 

Huvudtemat i Per Wirténs intressanta studie Europa, ständigt detta Europa är Wägners betydelse som intellektuell skribent med internationella ambitioner. Efter krigsslutet 1918 engagerade hon sig intensivt i frågan om hur freden skulle kunna garanteras, och hon var en av de första som tog ställning för ett enat Europa. Hennes många utlandsresor, deltagandet i kvinnokongresser och arbetet med Rädda Barnen gjorde henne till en övertygad internationalist och också till pacifist. I och med att hon alltmer fängslades av politisk idédebatt kom hennes roll som skönlitterär författare och journalist i bakgrunden. 

Wirtén begränsar sitt arbete huvudsakligen till 1920-talet, en tid då Europa befann sig i en omvälvande förvandling som pågick under hela decenniet. Den bottnade främst i de konflikter som rörde de stora krigsskadestånd som Tyskland skulle betala samt i segermakternas ockupation av Rhenlandet och det industriellt viktiga Ruhrområdet. Wägner var djupt upprörd över ockupationsmakternas, särskilt Frankrikes, beteende. Versaillesfördraget menade hon tydde mer på hämnd än önskan om försoning. Flera gånger reste hon till Tyskland efter krigsslutet för att studera förhållandena där.

Undertiteln till Wirténs bok Elin Wägners förlorade kärlek är dubbelbottnad. Den syftar som jag ser det dels på Wägners förlorade tro på ett enat, fredligt Europa, dels på hennes komplicerade kärleksrelation till tysken August von Eberlein, rektor för en flickskola, en bildad humanist, men också en nationalist, nazist och under andra världskriget en SS-man. Under 1920-talet pekade fransmännen ut honom som terroristledare och ansvarig för flera attentat. Att Wägner föll för en man av detta slag kan förefalla märkligt. Men i detta fall tycks kärleken ha varit blind och enligt Wirtén var Eberlein kanske Wägners enda lyckliga kärlekshistoria. 

I Wirténs skildring av Wägner framträder bilden av en kvinna vars tillvaro kantas av grusade förhoppningar, en kvinna som aldrig nådde dit hon ville. Wägner siktade högt, men misslyckades i sin strävan att bidra till ett bättre och fredligare Europa. Stormakterna styrdes av idén om nationalstater som grundade sig på tanken att ett folk, en kultur och ett språk skulle utgöra ett enskilt land. Den principen gjorde att minoritetsgrupper hamnade utanför och sågs som ett hot mot den nationella sammanhållningen, en som det visade sig ödesdiger utveckling.

I pressen diskuterades vid denna tid också Die Schwarze Schmach, den svarta skammen, varmed avsågs de franska trupper, ofta färgade från Senegal, som befann sig i Tyskland och anklagades för sitt hänsynslösa uppträdande och för att våldta kvinnor. De senegalesiska soldaterna hade anlänt till Rhenlandet 1919; som mest rörde det sig om 20 000 man. De gav upphov till en form av moralisk panik som skickligt användes i propagandasyfte och utnyttjade latenta rasistiska tendenser. Också Wägner tog i en artikel i Stockholms-Tidningen upp farorna med rasblandning med anledning av ett besök i ett barnhem där det fanns tyska barn med färgade fäder. Här får man dock hålla i minnet att sådana tankar låg i tiden och framfördes även av radikaler som såg rasblandningen som ett hot mot socialismen och arbetarrörelsen.

Under sina resor i Tyskland besökte Wägner sjukhus, barnhem och skolor och blev förskräckt över alla undernärda barn. Hon konstaterar i sina reportage att ockupationssoldaterna uppträdde som en ny ”feodalklass” som levde flott på andras bekostnad. År 1922 fanns det 45 000 franska soldater i Ruhrdistriktet. När Frankrike ville få kontroll över produktionen i området inledde tyskarna ett vapenlöst motstånd som under en period såg ut som om det skulle knäcka den franska militarismen. De stora gruvföretagen vägrade leverera kol och järnvägsarbetarna lade ner sitt arbete. Men i längden blev det omöjligt att hålla ut. Livsmedelsbrist uppstod och strejker utbröt. Wägner hyllade i sina artiklar det vapenlösa motståndet, ett agerande som Europa tidigare aldrig hade upplevt. 

Att Wägner föll för en man av detta slag kan förefalla märkligt. Men i detta fall tycks kärleken ha varit blind och enligt Wirtén var Eberlein kanske Wägners enda lyckliga kärlekshistoria.

Man imponeras över Wägners enorma arbetsamhet. Wirtén visar hur hårt hon låg i, läste utländsk litteratur och skrev artiklar i ett rasande tempo. Däremellan gav hon sig titt och tätt iväg utomlands på konferenser. Ofta återvände hon till Tyskland för att följa utvecklingen där, men också för att träffa Eberlein. När hon besökte Berlin förfasade hon sig över stadens nöjesliv med ”dans och erotiska förströelse”, vilket framkommer i en artikel i Dagens Nyheter. Ett sådant leverne kunde bara skada Tysklands sak, menade hon. Hon for även till London för att göra engelsmännen medvetna om det som hände i Tyskland, och lyckades få till stånd en konferens om ockupationen i den brittiska huvudstaden. 

Tanken var att Wägner skulle skriva flera reportage för Dagens Nyheter om situationen i Ruhrområdet, men det blev bara två. Chefredaktören Sten Dehlgren tyckte att artiklarna innehöll alltför många politiska uttalanden som borde uttryckas på ledarsidan och inte i artikelform. Antagligen fann man också Wägners texter alltför tyskvänliga. Och nog var det så att hon kraftfullt propagerade för Tysklands sak och ifrågasatte ockupationen. Hon var över huvud taget negativ till fransk politik och franskt tänkande, och visade ingen förståelse för den franska positionen i konflikten med Tyskland. I slutet av år 1922 tillbringade hon en tid i Paris, men vantrivdes i den franska huvudstaden, som alltjämt präglades av fattigdom efter krigsåren. Mer och mer sjönk hon in i den melankoli och nedslagenhet som hon emellanåt drabbades av och som fick henne att känna sig ensam och övergiven. 

Wirtén avviker ibland från att enbart behandla Wägners agerande under 1920-talet och låter framställningen omfatta även Wägners liv och verksamhet i dess helhet. Det är förståeligt att ramarna kan behöva vidgas, men skildringen tappar i stringens när den ska omfatta även äktenskapsbekymmer, skilsmässa, flyttar, bostadsproblem och omsorger om brodern Haralds son Vanni. Däremot är det fängslande när Wirtén exemplifierar hur Wägner omsätter sina erfarenheter från resorna i Tyskland i fiktiv form. Det gör hon till exempel i romanen Den namnlösa (1922) där hon beskriver hur krigets militarism och våld kunde tränga in även i den svenska idyllen, i en till det yttre rofylld prästgård. Dit kommer romanens huvudperson Rakel, som varit med om en traumatisk våldtäkt. Det europeiska dramat förlägger Wägner i romanen till Småland. Även där kan man finna exempel på manssamhällets våld. 

En sammanhållen syn på situationen i Tyskland och på efterkrigstidens problem gav Wägner i boken Från Seine, Rhen och Ruhr (1923) som laborerar med olika litterära tilltal och till formen förenar reportaget och essän. Bland annat innehåller den funderingar över hur det specifikt kvinnliga ska kunna formuleras. Wägner sökte befria språket från manliga berättarnormer och uttrycksformer. Wirtén ser boken som en kontrast till hennes romaner som han finner stilistiskt gammalmodiga. Skildringen från Seine, Rhen och Ruhr är däremot enligt Wirtén en tidig föregångare till 1900-talets sakprosa, såsom den bland annat utvecklades av Sven Lindqvist i Myten om Wu Tao-tzu. Boken fick dock ett ganska ljumt mottagande. Wägner hade över huvud taget svårt att få gehör för sina skildringar av det europeiska dramat. Troligen berodde det på att hon i sin syn på Europas framtid definitivt var före sin tid. 

Tankeväckande är också Wirténs resonemang om hur Wägners politiska tänkande liksom hennes feminism fortsättningsvis förändrades. På 1920-talet var hon en förgrundsgestalt, men sedan hände något, menar Wirtén, som argumenterar för att Wägner under senare delen av sitt liv hamnade i opposition till den framväxande moderniteten och den individualistiska liberalismen. Att Wägner hamnade i bakvattnet och uppfattades som gammaldags hänger samman med den religiositet som kom att prägla hennes tankevärld, hävdar Wirtén. För henne fanns utöver det sociala samhället ett vidare och mer tidlöst universum där religionen hade en given plats. Denna uppfattning fick henne att försöka omforma en gammaldags typ av fromhet till radikal politik, en ekvation som var svår att lösa. Hon hade inspirerats av Søren Kierkegaards kristna existentialism och betonade gärna den enskilda människans ansvar. Någon kulturradikal av modernt snitt blev hon aldrig, utan en intellektuell, präglad av vad Wirtén benämner ”fromhetsradikalism”. Inte sällan intog hon extrema positioner, som när hon mitt under brinnande krig förordade total avrustning. 

Parallellt med sitt engagemang för Tyskland hade Wägner hela tiden också sin förankring i Fogelstadgruppen som bildades 1921. Dess organ, veckotidningen Tidevarvet, var ett viktigt forum för henne. Här kunde hon presentera sina idéer och sina utländska inspiratörer och här publicerade hon långa, genomarbetade artiklar om samhällsfrågor och om krigshotet som började torna upp sig. Wägner ville vara en oberoende skribent, trogen sig själv och sin egen övertygelse. Det hade hon svårt att vara i Dagens Nyheter, men i Tidevarvet blev hon en framträdande feminin röst.

Någon kulturradikal av modernt snitt blev hon aldrig, utan en intellektuell, präglad av vad Wirtén benämner ’fromhetsradikalism’. Inte sällan intog hon extrema positioner, som när hon mitt under brinnande krig förordade total avrustning.

I en epilog skriver Wirtén om Wägners sista levnadsår som hon tillbringade på Lilla Björka, den bostad hon lät bygga åt sig i Småland. Wirtén karakteriserar henne visserligen som en stridsberedd misantrop, men lyfter fram hennes förändrade inställning bland annat i fråga om feminismen. Där ser Wägner nu de lokala gemenskaper som kvinnorna byggt upp i jordbrukssamhället som ett föredöme. Detta utvecklar hon i debattboken Väckarklocka (1941). Men något hade slocknat i hennes skrivande. Framsyntheten var borta, anser Wirtén, och det var många som inte förstod henne. Men, frågar jag mig, glömmer inte Wirtén att Wägner också framförde ett civilisationskritiskt budskap om konsumtionssamhällets resursslöseri och utplundringen av jordens energikällor? Här var hon sannerligen inte i bakvattnet, tvärtom.

Det är omöjligt att inte jämföra Wirténs bok med Knutsons, eftersom de ligger så nära varandra i tiden. Författarna förenas däri att de bägge är drivna skribenter med gedigna kunskaper om Wägner och hennes tid. Man slås också av att båda har en bitvis kritisk hållning till Elin Wägner. Deras böcker är inga reservationslösa lovsånger. Knutson tycks irriteras över den motsägelsefullhet hon finner hos Wägner, medan Wirtén beklagar att hennes modernitet med åren bleknar bort. Böckerna kompletterar dock varandra. Knutson ger ett perspektivrikt porträtt av Wägner i helfigur. Wirtén ger en fördjupad skildring av en viktig fas i författarens liv och skrivande: 1920-talet, en period då Wägner var en centralgestalt i debatten om Europas framtid.

Publicerad i Respons 2020-4