På plats

Dags att knyta nya band mellan medier och akademi

| Respons 6/2021 | 11 min läsning

Den 11 november anordnade Centrum för kunskapshistoria vid Lunds universitet och Sydsvenskan samtalskvällen ”Ta plats i medierna, forskare!”. Utgångspunkten var bland annat en undersökning av de starka banden mellan det akademiska Lund och Sydsvenskan på 1960-talet. Denna symbios tycks ha levt kvar fram till 1990-talet, men sedan hände något. Både akademin och medierna har genomgått stora förändringar.

Johan Östling, Daniel Sandström, Victor Malm, Ida Ölmedal och Andreas Ekström i ett samtal om forskarnas roll i offentligheten.

Det finns ett särskilt slags platskänsla förknippad med ljuden i en stad. Om Göteborg har sina accelererande spårvagnar och smattret från horisontellt fallande regn, Stockholm ljuden från utryckningsfordon och surret från avlägsna helikoptrar, måste väl ändå Lund framför allt sägas utmärkas av ett konstant fågelkraxande. Jag föreslår detta i egenskap av andragångsbesökare, men under den tjugo minuter långa promenad som krävs för att förflytta sig mellan Lunds centralstation och universitetets humanistiska fakultet på Helgonavägen hinner jag börja tänka att det måste vara så här Skånes tredje största stad låter. På varje provocerande pittoresk byggnad tycks det gå minst ett träd fullt av svarta skränande fjäderfän. Eller är det månne olyckskorpar utsända just denna novemberkväll?

Detta funderar jag på medan jag rör mig mot en samtalskväll om forskarnas roll i offentligheten. Evenemanget går under rubriken ”Ta plats i medierna, forskare!” och har sin bakgrund i ett par artiklar som publicerades i Sydsvenskan i våras. Med den första texten, som kom i början av maj, ville Johan Östling och David Larsson Heidenblad, föreståndare respektive biträdande föreståndare för Centrum för kunskapshistoria vid Lunds universitet, ge en spegel till samtiden och resa frågor om relationen mellan akademi och allmänhet. Med grund i en undersökning av relationen mellan humaniora och pressen under 1960-talet visar de att universitetets humanistiska fakultet på den tiden utgjorde navet i en regional lärdomskultur och att det akademiska Lund hade starka band till Sydsvenskans kultursida.

Daniel Sandström, som 2005–2008 var kulturchef och 2008–2013 chefredaktör för tidningen, följde en vecka senare upp den påbörjade diskussionen med ett inlägg om de bredare kulturförändringar som ruckat på denna ”harmoniska symbios” mellan de båda miljöerna. Möjligen var verkligheten inte ens då fullt så idyllisk som Lundahistorikerna i sin tillbakablick gav vid handen, menade Sandström, men konstaterade att det är lätt att hålla med om deras slutsats: forskarna behövs på kultursidorna.

Man kan antingen fastna i ett nostalgiskt tillbakablickande, eller bestämma sig för att försöka göra något åt situationen. För att knyta de ”nya band mellan medier och akademiker”, som Östling och Larsson Heidenblad menar att vi behöver, är det senare sannolikt mer konstruktivt. Tillsammans med Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmedal bestämde de sig för att göra det. Och nu sitter jag, tillsammans med bland andra Lunds universitets rektor Erik Renström, Sydsvenskans chefredaktör Jonas Kanje och ett drygt hundratal andra i LUX-husets aula för att ta del av en sådan ansträngning.

Ett inledande samtal om mediernas hantering av coronapandemin tjänar som ett aktuellt exempel på forskares aktiva deltagande i debatten, men det är kvällens andra punkt som lockat mig hit. I fokus står akademikers roll både på kultursidorna och i offentligheten mer generellt, vilket ska diskuteras av en panel bestående av just Östling, Ölmedal och Sandström, i dag litterär chef på Albert Bonniers förlag, och Victor Malm, doktor i litteraturvetenskap och kulturredaktör på Expressen.

’Jag tror nästan inte att jag har hört någon kollega som vill ha ett Augustpris, däremot vill många ha fina anslag.’

Kvällens moderator Andreas Ekström, kulturjournalist på Sydsvenskan, inleder samtalet med att be panelen kommentera själva utgångspunkten för sammankomsten. Stämmer det att akademiker har dragit sig tillbaka från kulturspalterna? Om man tittar på vilka som skriver både i dags- och kvällstidningarna, egentligen inte. Om detta är panelen i varierande grad ense. Som Malm uttrycker det är forskare ”inte en utrotningshotad art” på kultursidorna. Men, föreslår han, en skillnad mot förr kan vara att forskare i dag sällan skriver om det de forskar om: ”De agerar inte som forskare på kultursidan, utan som kulturskribenter eller kritiker.”

Att saker och ting förändrats under de senaste årtiondena är dock tydligt. Det 1960-tal som Östling och Larsson Heidenblad undersökt utgör i denna diskussion en given period att jämföra med. Under samtalet återger Östling vad de fann i sin undersökning, lyfter fram de starka sociala band som fanns mellan stadens universitet och Sydsvenskan, och påpekar att klassisk humaniora då var mer företrätt i tidningens spalter. Exempelvis var det en självklarhet att nya avhandlingar skulle recenseras, vilket inte är fallet i dag.

Denna symbios tycks på många sätt ha levt kvar ända in på 1990-talet. Sandström, som då var doktorand vid litteraturvetenskapliga institutionen i Lund, beskriver en tillvaro i vilken många, vid sidan av sina akademiska karriärer, tog – och fick – en plats i offentligheten. Inte minst påverkade det synen på den egna verksamhet bland dem som gick forskarutbildningen: ”Vi som var doktorander på 1990-talet, som växte upp i den här miljön, där fanns det liksom en litet naiv och fåfäng förväntan att vi skulle skriva avhandlingar som skulle kunna publiceras, till exempel på Bonniers. […] Det var inte bara så att det råkade bli så, det fanns en överenskommelse i offentligheten att det här var bra för alla parter och den överenskommelsen har ju egentligen fallit bort.”

Tham-reformen bör i sammanhanget ses som en viktig brytpunkt, menar Sandström. Reformen från 1997 förändrade förutsättningarna för forskarutbildningen och markerade ”början på slutet på den fria rörligheten mellan akademin och tidningarna”, som han uttryckte det i ovan nämnda artikel i Sydsvenskan. Under samtalet beskriver han det, till publikens förtjusning, litet friare: folk skulle inte längre ”hålla på med böcker som blir 900 sidor” eller ”gräva ner sig i ett hål och aldrig komma upp igen”. Syftet var naturligtvis inte att separera de båda miljöerna från varandra, men sådan blev konsekvensen. För många doktorander hade skrivandet varit ett sätt att finanseria en begynnande forskartillvaro, med följd att en del helt enkelt bytte bana: ”Många av våra ledande kritiker kom in den vägen. De blev aldrig disputerade, men de mådde nog bra ändå. Så det var den stora förändringen, och den reformen är ju en del av en ökad meriteringskult inom akademin, där det du gör för tredje uppgiften – att skriva artiklar, debattera – inte räknas.” 

’Många av våra ledande kritiker kom in den vägen. De blev aldrig disputerade, men de mådde nog bra ändå.’

Hade relationen mellan tidningarna och forskare kunnat stärkas bara av att gå tillbaka till den ordning som gällde innan Tham-reformens genomförande? Nja, så enkelt är det trots allt inte.

Under de senaste decennierna har universiteten dessutom expanderat kraftigt, samtidigt som forskningen blivit alltmer internationellt inriktad. Östling poängterar att många av hans yngre kollegor i dag lär sig att skriva för en global krets av humanister, snarare än att sikta mot att delta i den nationella offentligheten. Han lyfter fram ett belysande exempel: ”Jag tror nästan inte att jag har hört någon kollega som vill ha ett Augustpris, däremot vill många ha fina anslag.”

Denna utveckling kan ses i ljuset av en bredare kulturförändring, driven av olika typer av moderniseringsprocesser, som enligt Sandström på ett grundläggande sätt omdanat förutsättningarna för både dagstidningarna och universiteten. Om den senare sfären utmärks av ett fokus på bibliometri, stavas tidningarnas motsvarighet mätningar: av antal klick, av artiklars genomslagskraft, av vilka texter som leder till ”konverteringar”, det vill säga får läsare att prenumerera och så vidare.

Givet dagens teknik är det kanske oundvikligt att ägna sig åt att göra mätningar, och som Ölmedal påpekar tenderar kritiken mot ”klickhets” att vara slentrianmässig och bortse från att det också gör att tidningarna kan bli bättre på att attrahera läsare från grupper som man tidigare inte varit lika bra på att nå ut till, inte minst kvinnor. Samtidigt är det, som Sandström framhåller i en replik till Ölmedal, knappast brist på rationalitet i systemet som är problemet. ”Ibland kommer det fram bra saker, men det bidrar också till att, om du får en viss typ av utveckling som säger att du borde göra mer av detta, för att detta genererar mer… Det är samma sak när vi ger ut böcker, ska vi bara gå på det så blir svaret på vilka böcker vi ska ge ut till slut ganska entydigt. Men det finns ju väldigt många andra värden i det här systemet som vi måste upprätthålla”, säger Sandström och menar att det behövs en kritisk diskussion om vad mätningarna ger: ”Till exempel som vid universitetet så kan vi ju bevisligen se att det har ändrat synen på vad som är viktigt i förmedlingen. Och det är den diskussionen jag är ute efter.”

Att panelen är överens om att en sådan diskussion behövs är väl, givet att de sitter här denna kväll, snarast överflödigt att påpeka. Men varför egentligen? Argumenten som kommer upp visar att det handlar om ett ömsesidigt behov: offentligheten behöver forskarna, men forskarna behöver också offentligheten, och i detta ekosystem utgör kultursidorna en viktig del.

Som Ölmedal lyfter fram kan forskare bidra med något som är mer svårfångat än att avgöra vad som är ”ämnet för dagen”: ”Som kulturredaktör har man inte bara forskarna till att ge rätt svar, utan att ställa rätt frågor. Det är ju ofta så att man vid akademin vet ungefär var man befinner sig i kunskapsutvecklingen.”

’Några måste hålla på med specialforskning, det är helt uppenbart, men några behöver vara institutionens röst. De behöver visa för en bred publik att humaniora är en nödvändighet, för att det kan skapa just det jag skriver nu.’

För forskarnas del handlar det om att hävda sin egen, och i förlängningen universitetens, legitimitet. Malm framhåller att detta är viktigt inte minst i en tid när många humanister, och för den delen åtskilliga samhällsvetare, oroar sig för att missgynnas av politiska prioriteringar och ser ett sjunkande intresse från studenthåll: ”Några måste hålla på med specialforskning, det är helt uppenbart, men några behöver vara institutionens röst. De behöver visa för en bred publik att humaniora är en nödvändighet, för att det kan skapa just det jag skriver nu. Utan mig finns inte den här kunskapen. Jag säger inte att det förändrar den politiska process som på riktigt hotar finansieringen för humaniora […] men jag tror att det är en ytterst klok och strategisk väg för universiteten att ta om de på riktigt vill bemöta den här förändringen som vi alla ser pågår.”

Även om Östlings bild inte är lika dyster som den Malm målar upp, håller han med om slutsatsen. Det gör också Sandström, som förutom legitimitetsfrågan vill framhålla att läsarna, i egenskap av att ha varit med och finansierat forskningen, faktiskt har rätt att få något tillbaka. Dessutom verkar samtalsklimatet som sådant behöva det: ”Att det finns en sådan osäkerhet kring vad som är giltigt och inte i den intellektuella debatten kommer av att universiteten inte har varit tillräckligt tydliga och skickliga i att driva den debatten gentemot allmänheten. Vill man ha duktiga studenter som kommer in och kan föra det samtalet, måste man vara med och utbilda dem innan de kommer in i klassrummen.”

Hur skapar man incitament för forskare att delta i offentligheten, utan att sådana ansträngningar i sig blir en stum kugge i meriteringsmaskineriet? Vi har redan i dag en alltför teknokratisk inställning till den uppgift som vi med en kvardröjande vokabulär kallar ”den tredje”, menar Sandström: ”Jag tror att det här är en del av hur universitetet måste omdefiniera vad som är viktigt. […] Det här är ju lika mycket en kulturfråga som att skapa modeller för hur det här ska fungera. Det här handlar om att maskinen också måste ha en själ.”

Vad kan väl vara ett bättre sätt att börja än med en samtalskväll som denna? Kanske var det inte olyckskorpar jag hörde på vägen hit, utan bara de helt vanliga råkorna i Lund. De är ganska många.

Publ. i Respons 6/2021 748
I FOKUS | Akademiska prestationister
Relaterat
I Fokus

Min väg till utmattning

Historikern My Hellsing blev sjukskriven för utmattningssyndrom i december 2020, men i efterhand kan hon se att de första tecknen kom redan två år tidigare. Med hjälp av aktuell bokutgivning...


Jenni Sandström

Jenni Sandström är redaktionschef på Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  2. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...