Essä

Humanioras roll i 60-talets livaktiga kristna offentlighet

| Respons 3/2020 | 15 min läsning

Kristendomen är ofta förbisedd i den allmänna historieskrivningen om det moderna Sverige, och den roll kristna kunskapsarenor spelade under efterkrigstiden glöms ofta bort. Det 60-tal som vi i dag mest förknippar med vänstervågen uppvisade en vital kristen offentlighet med tidskrifter som var mycket öppna för humaniora och det var en storhetstid för kristna förlag. Centrala gestalter i denna deloffentlighet hade också god tillgång till den allmänna offentligheten och påverkade den.

I mars 1961 samlades en grupp debattörer och författare till konferens på Sigtunastiftelsen för att diskutera ”tomrummet efter kristendomen”. Ämnet låg i tiden. Under 1960-talet var idén om att man var på väg bort från eller kanske redan befann sig ”efter” kristendomen vanligt förekommande. Det antogs ofta tillhöra modernitetens själva kärna att traditionell religion skulle försvinna. Alla deltagare på konferensen var visserligen inte övertygade om kristendomens död och man närmade sig ämnet från olika håll – kunde det kristna symbolspråket ännu spela en roll, borde det uppdateras, eller överges? Författaren och filosofen Lars Gustafsson menade exempelvis att det nu var tid för diktarna att förse samhället med ett nytt språk för ”det inre livets realiteter”. Enligt honom hade kristendomen spelat ut sin historiska roll.

År 1961 befann man sig knappast ’efter’ kristendomen, utan fortfarande mitt uppe i den, även i ett Sverige som präglades av en modernistisk självbild.

I efterhand får vi nog säga att dödförklaringen av religionen var något förhastad. År 1961 befann man sig knappast ”efter” kristendomen, utan fortfarande mitt uppe i den, även i ett Sverige som präglades av en modernistisk självbild. Som historikern Henrik Berggren understryker i sin bok 68 (2018) var det på 1960-talet klart större chans att en ung svensk tillhörde en frikyrka än en vänstergruppering. Och då avgränsar han sig alltså till att exemplifiera med de fria kyrkosamfunden, inte Svenska Kyrkan. Visserligen fanns attacker mot den gamla statskyrkan och visserligen började nu flera frikyrkors medlemssiffror vika, men sammantaget är det uppenbart att det under decenniet fanns en stark svensk kristenhet.

1960-talet var till exempel en storhetstid för kristna förlag. Kristna Bokförläggareföreningen var då som störst och samlade ett tjugotal medlemmar. Tidningar och tidskrifter av olika slag fanns det gott om: frikyrkliga Svensk Veckotidning, Veckoposten och Dagen, svenskkyrkliga Vår Kyrka, Svensk Kyrkotidning och Svensk Pastoraltidskrift samt katolska Credo. Härtill fanns kulturtidskrifter med kristna förtecken som Vår Lösen och Årsbok för Kristen Humanism. Det fanns också många mötesplatser förutom själva kyrkobyggnaderna, i form av kursgårdar, folkhögskolor, återkommande konferenser och kyrkomöten etcetera. 

Så det fanns under efterkrigstiden gott om arenor där kunskap och opinioner kunde röra sig och tillsammans kan man säga att dessa utgjorde ramverket för en stark kristen deloffentlighet, som dock ibland blivit något osynlig. Kristendomen har emellanåt tyckts vara i en död vinkel för den allmänna historieskrivningen om det moderna Sverige. Även om man kan tala om den som en deloffentlighet – det vill säga en avskild sfär med sina egna ämnen, arenor och publiker – var den avgörande för en stor del av den svenska befolkningen. Och det fanns också tillräckligt många överlappningar mellan den kristna och den allmänna offentligheten för att man med fog kan hävda att den förra hade stor påverkan på den senare.

Själva platsen för samtalet 1961 om det förmenta tomrummet efter kristendomen står som ett tydligt vittnesmål om kristendomens fortsatta livskraftighet. Sigtunastiftelsen hade grundats knappt femtio år tidigare som en hemvist för ungkyrkorörelsen, en förnyelseströmning inom Svenska Kyrkan. Stiftelsen kom att bli berömd inte minst som en mötes- och arbetsplats för författare. Från 1935 hölls regelbundet så kallade diktarkonferenser och författare kunde bo en period på stiftelsens gästhem antingen som stipendiater eller till förmånligt rabatterade priser. Författarnärvaron känns igen inte minst från Alex Schulmans succébok om sin morfar Sven Stolpe, Bränn alla mina brev (2018), eller för den delen Elisabeth Hjorths roman Nattens regn och dagens möda (2017) om Karin Boye.

Men det var inte bara en plats för författarlogi. 1960-talet var en höjdpunkt för stiftelsens konferensverksamhet. Det rörde sig då inte om ett konferenshotell där vem som helst kunde hyra in sig. Snarare var det en noggrant planerad verksamhet med en rad olika möten, kurser och debatter utifrån vad som upplevdes som dagsrelevanta teman, ledd av stiftelsens direktor Olov Hartman.

Författarkonferensen, september 1963. Olov Hartman med författarna Birgitta Trotzig och Bo Carpelan vid författarkonferensen 1963. Foto: Uppsala-Bild / Sigtunastiftelsens arkiv

Konferensverksamheten vid den kristna stiftelsen var inte bara till för präster, teologiskt skolade och kyrkomän. Det låg snarare i Sigtunastiftelsens anda och självpåtagna uppdrag att stå i dialog med samhället i stort och med det allmänna kulturlivet. Det betydde att man gärna bjöd in personer med tydligt sekulär profil, liksom troende som inte hade teologisk utbildning eller kyrkliga positioner. En blick på deltagargalleriet under konferensen 1961 bekräftar detta. Inledningsanföranden hölls av två representanter för den sekulära sidan: nämnde Lars Gustafsson och den unge litteraturvetaren Lars Lönnroth. På plats fanns också marxisten Arnold Ljungdal, vars licentiatavhandling i filosofi hade varit ett slags uppgörelse med kristendomen. Humanistiska licentiatexamina togs också av Gustafsson och Lönnroth just under 1961. Kristendomen angreps alltså, kan man säga, utifrån humaniora som kunskapsbas. Men den försvarades också på samma vis: filosofen Alf Ahlberg liksom litteraturhistorikerna Kerstin Anér och Erik Hjalmar Linder gjorde inlägg i diskussionen från ett kristet perspektiv.

Sigtunastiftelsen utgjorde alltså en sorts mötesplats eller arena där det utifrån ett kristet fundament fördes breda diskussioner om kultur och där kunskap formades och spreds. Fler sådana arenor fanns, inte minst i tryckt form. Manfred Björkquist, ungkyrklig ledare och visionären bakom Sigtunastiftelsen var viktig här: han hade 1910 grundat tidskriften Vår Lösen och på 30-talet varit med och startat Förbundet för Kristen Humanism, som gav ut den ambitiösa Årsbok för Kristen Humanism. Båda dessa kulturtidskrifter blev också viktiga arenor för mötet mellan kristendom, kultur och bildning.

Båda dessa kulturtidskrifter blev också viktiga arenor för mötet mellan kristendom, kultur och bildning.

Vår Lösen hade starka kopplingar till Sigtunastiftelsen. Redaktören Anne-Marie Thunberg bodde själv i staden och arbetade nära stiftelsens direktor Hartman, som skrev flitigt i tidskriften. Under Thunbergs redaktörskap som inleddes 1961 hade Vår Lösen sin storhetstid. Upplagan nådde sin topp 1968, då man hade runt 3 000 prenumeranter. Under Thunbergs ledning hamnade samhällsfrågor ofta i centrum och det fanns i tidskriften en levande diskussion om specifikt kristna ämnen som gudstjänstliv och bibeltolkning. Men klassiska humanioraämnen var också en grundpelare. Här kunde ges introduktioner till filosofer som Simone Weil eller Martin Heidegger, och stort utrymme gavs åt kritik och analyser av skönlitteratur, inte sällan genomförda av disputerade litteraturvetare.

Flera av dem som frekventerade Sigtunastiftelsen och skrev i Vår Lösen var också ledande i Förbundet för kristen humanism. Förbundets humanism-begrepp var brett och inkluderade idéer om människovärde och antitotalitarism, men inkorporerade också höga tankar om bildning och kultur – vad man ville var att förverkliga mänsklighetens ideal. Under 1960-talet var docenten i historia Georg Landberg förbundets ordförande och i styrelsen satt under en lång period de redan nämnda litteraturhistorikerna Anér och Linder, samt ”hela Sveriges filosofilärare” Alf Ahlberg. Således var kunskapsområden som historia, idéhistoria, filosofi och litteratur centrala angelägenheter för förbundet. Det märktes också tydligt i förbundets årsbok.

Sigtunastiftelsens biblioteksbyggnad. Fönsterraden nere t.v., dåvarande Hästskobaren, undervisningslokal för folkhögskolan. Senare Klipparkivets lokal. Foto: F. Svantesson / Sigtunastiftelsens arkiv

De nämnda personerna tillhörde, tillsammans med romanisten Gunnel Vallquist, de flitigaste skribenterna i Årsbok för Kristen Humanism under 1960-talet. Årsboken hade då en höjdpunkt och var en sambandscentral för diskussion av nyutkommen litteratur inom områden som intresserade en bildad kristen publik. Under decenniet recenserades här över 1200 böcker. Därtill kom essäer om aktuella frågor från ett kristet perspektiv. Årsboken var därmed ett viktigt forum för kristen kulturdebatt och kunskapsspridning, där många personer som hade ledande positioner inom den svenska kristenheten deltog. I författarregistret återfinns biskopar, ledare för frikyrkosamfund och nyckelpersoner inom den kristna förlags- och tidningssfären.

Läser man Årsbok för Kristen Humanism och Vår Lösen och undersöker vad som försiggick på Sigtunastiftelsen framträder både ett intresseområde i skärningspunkten mellan kristen världsåskådning och humanistiskt grundad kunskap, och ett nätverk av aktörer som bär upp det intresseområdet. Det gör man genom en flitig publicistik, där man gärna också diskuterar och kommenterar varandras alster. Det intresseområdet och det nätverket var en viktig del av den kristna deloffentligheten, men många av deltagarna gjorde sig också bemärkta utanför de specifikt kristna arenorna.

På Bokens dag i Göteborg satt 1970 de båda tidningsmännen Erik Hjalmar Linder och Bernt Eklundh och diskuterade höstens bokskörd. Gemensamt hade de inte bara att de var centralfigurer på Göteborgs-Postens kulturredaktion, utan även att de båda var grundligt förankrade i Svenska Missionsförbundet, tillsammans med pingströrelsen, då landets största frikyrka. Eklundh var pastorsson och Linder hade ett långt engagemang i samfundet bakom sig, inte minst på frikyrkliga dagstidningen Svenska Morgonbladet. I diskussionen framhävde frikyrkomännen att det fanns en religiös och existentiell tendens i litteraturen även under 1970-talet. 

Och den religiösa tematiken gick igen i de båda skribenternas spalter. Förutom att recensera en enorm mängd ny skönlitteratur och reagera på kulturdebatten i allmänhet, skrev Linder i GP om kristen humanism, om relationen mellan Marx och Jesus, och om varför arvsynden var en hörnsten i en sund människoåskådning. Kulturchefen Eklundh inledde ett av sina karaktäristiska kåserier i början av 1970-talet med att han i läsarbrev blivit uppmanad att sluta att ständigt skriva om religion, men menade sig inte riktigt klara av det – läsarna fick stå ut.

Att det var just missionsförbundare som hade de här positionerna är talande. Teologiprofessorn Gustaf Wingren skrev i sin recension i Sydsvenska Dagbladet Snällposten av Eklundhs roman Bländverket (1974) att nu hade de frikyrkliga tagit över hela kultur-Sverige. Två utbildningsministrar i rad kom från centrala poster inom Missionsförbundet: Bertil Zachrisson (s), minister mellan 1973 och 1976, hade varit chefredaktör på Svensk Veckotidning och Jan-Erik Wikström (FP), minister mellan 1976 och 1982, chef på samfundets förlag Gummessons. Här och var i samhällsdebatten märktes även Erland Sundström, som inte bara var pastor utan också licentiat i filosofi och en av Missionsförbundets ledande intellektuella. Hans dotter Gun-Britt intog aldrig någon motsvarande ställning inom frikyrkligheten, men att hon hade starka rötter i denna framgår i hennes författardagböcker Skrivliv, där hon förutom att kryssa mellan författarkarriär, DN-jobb och humaniorastudier, även hinner besöka gudstjänster och skriva för frikyrkliga studenttidskriften Kristet Forum. Det var en tidskrift som också var viktig i den kristna kulturdebatten och som fostrade flera personer som kom att göra både mediala och akademiska karriärer.

Det var en tidskrift som också var viktig i den kristna kulturdebatten och som fostrade flera personer som kom att göra både mediala och akademiska karriärer.

Wingrens klagan över att det var frikyrkliga och inte svenskkyrkliga som gjorde sig bemärkta i kulturlivet var nog ändå något överdriven. Han som själv ansåg sig företräda den ännu statsbundna folkkyrkan hade trots allt tillgång till Sydsvenska Dagbladet Snällpostens kultursida, och andra hade liknande roller, som Sigtunastiftelsens Olov Hartman som regelbundet skrev i Aftonbladet.

Men även om Wingren här underströk skillnaden mellan frikyrkliga och statskyrkliga så var i det här tecknade nätverket inte skiljelinjerna mellan olika kristna samfund avgörande. Snarare var den här delen av den kristna offentligheten en viktig plats för ekumeniskt samarbete. Den berömde konvertiten Sven Stolpe deltog visserligen endast sporadiskt under 60- och 70-talet, men andra katoliker fanns: de blivande akademiledamöterna Gunnel Vallquist och Birgitta Trotzig skrev då för Vår Lösen, Årsbok för Kristen Humanism och Kristet Forum. De frikyrkliga tog alltså också plats. Liksom förstås, en mängd skribenter med olika kopplingar till Svenska Kyrkan: Wingren själv, den blivande hovpredikanten Ludvig Jönsson och Margit Sahlin, som inte bara var en av de tre första kvinnliga prästerna i Sverige, utan också hade disputerat i romanska språk.

Snarare fanns det murar mellan detta – i någon eller några betydelser av ordet – mer liberala nätverk och andra kretsar inom olika samfund. I ett brev till Erik Hjalmar Linder skrev Kerstin Anér 1966 att den kristna kulturdebatten som de bedrev var viktig gentemot såväl ”hedningar” som den i vissa andra delar ”något väl konservativa” kristna opinionen. Något liknande menade Alf Ahlberg i ett brev till samme man samma år: med sin nyutkomna bok Troende utan tro (som Linder recenserat) ville han visa alternativ till såväl ateismen som Kyrklig Samling, ett samarbetsorgan grundat av dem som varit emot 1958 års beslut att tillåta kvinnliga präster i Svenska Kyrkan. 

Fil. dr Alf Ahlberg hösten 1960. Foto: Sigtunastiftelsen / Sigtunastiftelsens arkiv

Ett specifikt fokus på kultur och klassisk humaniora var inte allt; mycket inom den här tecknade sfären handlade under 1960- och 70-talet om ett social-etiskt eller politiskt engagemang. Som idéhistorikern Johan Sundeen pekat ut i sin bok 68-kyrkan (2017) blev dessa tidskrifter och mötesplatser arenor för den vänsterpolitiska vändning som skedde inom den svenska kristenheten under 60-talet. Men man var här inte heller enhetligt vänster, det fanns exempelvis också ett starkt engagemang för liberalismen.

Ett exempel på detta är den redan nämnda Kerstin Anér. Den mångsidiga Anér disputerade i litteraturhistoria 1948 på en avhandling om 1700-talets litterära- och pressoffentlighet. Och hon kom själv att figurera i 1900-talets diton. Hon arbetade länge som producent inom Sveriges Radio, samtidigt som hon var en flitig skribent och framträdande deltagare i den kristna deloffentligheten. För kristna kulturtidskrifter skrev hon om blandade ämnen: såväl klassiskt litteraturhistoriska teman som Dante och Selma Lagerlöf som etiska och teologiska spörsmål. Men Anér gjorde också politisk karriär inom Folkpartiet, som riksdagsledamot och partiets andra vice ordförande. Hon var också aktuell som möjlig ny biskop i Stockholms stift 1979, trots att hon varken var prästvigd eller teologiskt utbildad. Anér är på så vis ett exempel på att utbildning i humaniora var gångbar inom både politiska och kyrkliga sfärer.

I dödsrunan över Bernt Eklundh i Dagens Nyheter framhölls att dennes inställning till skönlitteratur, som var att analysera ”livshållningar”, under 80-talet blev förbisprungen av teoretiska, ofta kontinentalfilosofiska, ingångar till ämnet. Han var en kulturredaktör som hörde hemma i Nässjö och inte i Paris. Eklundhs och hans kristet-humanistiska fränders förhållningssätt till litteratur bottnade inte i någon dogmatiskt uttolkad kristendom, utan i en utforskande, kristen hållning som tog sig uttryck i ett intresse för livsåskådningar, världsbilder och existentiella frågor. Det gällde också Erik Hjalmar Linder. Hans sista bok, På jakt efter verkligheten (1985) andades klart mer av den tidiga efterkrigstidens existentialism och 60-talets diskussioner om ”de två kulturerna” än av den teorityngda senare litteraturvetenskapen. 

1985 var Linder inte sista skriket. Men att hans litteraturhistoriska gärning var central under efterkrigstiden står utom allt tvivel. Det var han som fick uppdraget att uppdatera det klassiska litteraturhistoriska översiktsverket ”Schück-Warburg” med en avslutande del om 1900-talet. 1965 kom en uppdaterad version som då hette Fem decennier av 1900-talet. Verket, som omfattade över 1 000 sidor, har kallats ”en av 1900-talets viktigaste fackböcker” och användes på litteraturhistoriska utbildningar. Författaren fick således ett genomslag vid svenska universitet, trots att han själv aldrig var anställd vid något sådant. Genomslag hade han också på kultursidorna; litteraturvetaren Tomas Forser har i sin Kritik av kritiken (2002) lyft fram honom som en av seklets främsta kritiker.

Teologisk fakultet och teologiska ämnen var självklart avgörande för kristen offentlighet, men det var även humaniora.

Kerstin Anér och Erik Hjalmar Linder var två personer som, rotade i sin skolning inom humaniora, spelade stor roll för både inomkristen debatt och för kristna perspektiv i det bredare kulturlivet. Som påvisats var de inte ensamma, det fanns många fler. Teologisk fakultet och teologiska ämnen var självklart avgörande för kristen offentlighet, men det var även humaniora. Den kristna deloffentligheten var en viktig plats för utbildade humanister och för kunskapscirkulation inom filosofi, litteraturhistoria, idéhistoria, historia, språk. Dessa kunskapsområden bidrog till att forma den kristna debatten och många humanister hade ledande roller inom de kristna samfunden.

Religionen dog inte ut under 1900-talet, det är tydligt i dag. Men nog skedde en förändring för kristendomens roll i samhället, där den i Sverige tappade sin tidigare självklara integration med stat, samhälle och kulturliv. I stället utkristalliserade sig en egen deloffentlighet. Hur det kristna etablissemanget reagerade på förändringarna varierade. Delar av kristenheten slöt sig, men andra verkade febrilt för brobyggande och dialog med ”världen”. För detta brobyggande mellan den kristna deloffentligheten och den allmänna kulturella och samhälleliga offentligheten var humaniora en viktig förutsättning. 

Publ. i Respons 3/2020 679
TEMA | Kinas inflytande i Väst
Relaterat
Tema

Ateismen har blivit en flykt från en gudlös värld

I det sekulära samhället ställs ofta religion och ateism mot varandra i ett konfliktförhållande. Den brittiske filosofen John Gray menar att detta ger en felaktig bild av hur ateismen har...


Anton Jansson

Anton Jansson är fil. dr i idé- och lärdomshistoria och forskare i kunskapshistoria vid Lunds universitet. Där deltar han i ett projekt som studerar humanioras roll i offentligheten under efterkrigstiden. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  4. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...