Postmodernismen förblir undflyende i svensk poesi

Postmodernism har blivit ett infekterat namn på en strömning som få egentligen vill bekänna sig till. I en ny litteraturvetenskaplig avhandling gör Victor Malm en gedigen genomlysning av begreppet och visar hur svenska kritiker och litteraturvetare alltför okritiskt talat om en postmodernistisk vändning under 1980-talet. Därtill analyserar han förtjänstfullt delar av Stig Larssons och Katarina Frostensons författarskap. Avhandlingen har vissa svårigheter med att knyta närläsningarna till sin litteraturhistoriska ambition, men lär bli en självklar referens i framtida forskning.

Enligt Googles statistikverktyg Ngram Viewer – som visar grafer över hur ofta ord och fraser förekommer över tid – ökade användningen av ordet ”postmodernism” stadigt ungefär mellan 1985 och 1995, för att sedan börja tappa kring 1998. Kring millennieskiftet började också humanioras intresse för detta nebulösa begrepp svalna betydligt. Men två decennier senare har det återupplivats, främst för att användas som invektiv av kulturdebattörer, twitterkrigare och självhjälpsgurus. Därför finns det kanske också ett nytt behov av en nyktrare genomlysning av begreppet och dess användning i en svensk kontext.

På litteraturområdet har en ny avhandling åtagit sig uppgiften: Victor Malms Är det detta som kallas postmodernism? – En studie i Katarina Frostensons och Stig Larssons diktning. Det är ett omfattande och ambitiöst arbete: boken väger in på 780 gram, eller strax under 500 sidor. ”Ska man tro den svenska litteraturhistorieskrivningen”, inleder Malm, ”är det entydigt: under åttiotalet blev den svenska litteraturen postmodern.” Denna vändning beskrivs rutinmässigt som slutet för sjuttiotalslitteraturens politiska engagemang, som ersattes av en språkfilosofiskt medveten estetik representerad av främst kretsen kring tidskriften Kris– Horace Engdahl och Anders Olsson, men också Frostenson och Larsson. Att ”kritiskt granska” denna historieskrivning är en ”avgörande föresats i undersökningen”.

Vid sidan om (eller rentav över) detta historiografiska ärende ställer Malm ett hermeneutiskt: syftet är ”först och främst att avlämna analyser och tolkningar av Frostensons och Larssons poetiska författarskap”. Detta blygsamt formulerade löfte har Malm förstås inga svårigheter att infria: av de tre stora huvudkapitlen ägnas det första åt ”Postmodernitet, historiografi, postmodernism” och ett vardera åt dessa analyser och tolkningar. De präglas av en sympatins hermeneutik snarare än en misstankens. Malm vill läsa medhårs och ta poeternas självförståelse på allvar. Det är ett lätt otidsenligt drag som bereder plats för Malms kärlek till poesin och därigenom gör läsningen av avhandlingen till en glädje. Av besläktade skäl värjer sig Malm mot tanken att tala om poeterna som ”representativa” för perioden. Målet är inte att reducera dikterna till exempel på en postmodernistisk stil, utan att få deras särdrag att framträda i ljuset av postmoderniteten som kontext.

En del av det historiografiska problemet är att ordet postmodernism används på så olika sätt – dess betydelser har både förskjutits och mångfaldigats sedan det först dök upp i USA kring 1960. Faktiskt förekommer det så tidigt också på svensk mark: 1960 skriver nämligen Göran Printz-Påhlson en debattartikel i vilken Malm, med stöd av den marxistiske litteraturvetaren Fredric Jameson, finner embryot till några centrala drag i begreppet, så som det används i avhandlingen. Printz-Påhlson beskriver en ny situation, i vilken den postmodernistiska litteraturen befinner sig. 1960 har modernismen vunnit sin estetiska strid: den har gått från att vara kämpande till att vara accepterad. Med Jamesons hjälp blir detta till en sorts distinktion mellan modernism och postmodernism. Jameson menar nämligen att modernismen under sin storhetstid aldrig var dominerande: ”when modernism […] finally did come to power, it had already outlived itself, and what resulted from this posthumous victory was called postmodernism”.

Detta skapar ett dilemma, som Printz-Påhlson beskriver som en paradoxal frihetens tyranni och som skall visa sig vara centralt för avhandlingen: hur bryter man med en etablerad tradition som själv förespråkar traditionsbrott? Vidare menar Malm att Printz-Påhlson – liksom Jameson, den franske filosofen Jean-François Lyotard och många andra – inte i första hand beskriver en konstnärlig eller estetisk förändring, utan en sociokulturell. Detta pekar mot den för Malm avgörande distinktionen mellan postmodernitet och postmodernism: det förra betecknar en under det sena 1900-talet alltmer dominant historisk situation och det senare ett litterärt, estetiskt och filosofiskt svar på densamma. En viktig ståndpunkt i avhandlingen är att periodbegreppet och dess sociokulturella kontext är det bättreverktyget. Med dess hjälp vill han förstå Frostensons och Larssons dikter som medvetna, men olika svar på postmodernitetens dilemma.

I diskussionen om postmodernism och postmodernitet spelar Malm ut dessa begrepp mot varandra och kartlägger hur de fungerat i litteraturteori och historieskrivning. Det är en ganska referattung del av avhandlingen, vilket är både dess styrka och dess svaghet. Å ena sidan är det pedagogiskt, noggrant och upplysande, å andra sidan är det ibland svårt att skönja Malms egen röst. När den framträder är det för att kritisera jakten på en uppsättning estetiska eller stilistiska drag som skall definiera essensen i en postmodernistisk litteratur.

I stället förespråkar Malm ett periodiserande begrepp som har utrymme för en stor mängd olika litterära uttryck och inte vill ge bilden av ett enhetligt och avgränsat fenomen. Jameson är den främsta inspirationskällan och läsaren får en detaljerad utläggning av hans förståelse av postmoderniteten. Det moderna, menar han, var en ofullbordad modernisering. Det förutsätter kontrasten mot något omodernt, så att det postmoderna infaller när moderniseringen närmar sig fullbordan. Då kommer världen i allt högre grad att definieras av massmedier och reklam, samtidigt som en global kapitalism blir den allenarådande organisationsformen. Till sist utgör ett utplattat överflöd av bilder den enda gemensamma verkligheten.

I en kort begreppshistoria får läsaren veta att Jamesons analys, tillsammans med Lyotards, är en del av en förändring som sker i samband med att begreppet får sitt stora genomslag. Medan den tidiga amerikanska användningen på 1960-talet betonade en estetik som på olika sätt stod i opposition mot högmodernismen, försköts betydelsen kring 1980 mot ett sociokulturellt tillstånd i linje med hur Jameson och även Lyotard beskrev postmodernismen. Ungefär samtidigt uppstår också en association mellan postmodernism och den franska poststrukturalismens språkfilosofi: Roland Barthes och Jacques Derrida får finna sig i att från och med nu associeras med termen.

Malm riktar också fokus mot hur begreppet behandlats litteraturhistoriskt, både internationellt och i Sverige. I en svensk kontext blir postmodernismen föremål för diskussion på 80-talets kultursidor och i tidskrifter och essäer, samtidigt som begreppets betydelse förblir tämligen oklar. Signifikativt för debatten vid tiden är, skriver Malm, att ”de som menar att det postmoderna tillståndet är en realitet och säger sig skildra det vill inte bli kallade för postmodernister. De som inte håller med om diagnosen vill däremot kritisera dem med ordets hjälp” – med andra ord: ”ingen vill förknippas med ordet ’postmodernism’”. Staffan Bergsten och Ebba Witt-Brattström, menar Malm, ger en förenklad bild av en ”postmodern vändning” kring 1980 (som den förre betraktar som en upprättelse för poesin och den senare som ett manligt maktövertagande för att tysta könspolitiskt engagemang). Slutsatsen blir här att den litterära verkligheten är för komplicerad för att det skall gå att tala om ett tydligt skifte vid en given tidpunkt, särskilt inte ett estetiskt skifte. Enligt Malm vinner postmodernismen inte på att definieras som en ”form- och stilkostym”, eftersom verken då riskerar att reduceras till representativa exempel. De efterföljande närläsningarna av Frostenson och Larsson skall i stället demonstrera hur en periodiserande användning av postmoderniteten som kontext kan skänka mening åt det specifika i deras poesi.

De efterföljande närläsningarna av Frostenson och Larsson skall i stället demonstrera hur en periodiserande användning av postmoderniteten som kontext kan skänka mening åt det specifika i deras poesi.

 

Under rubriken ”Dräpekonst och fröspridning” behandlas Katarina Frostenson. Dessa frostensonska ord anger också riktningen för kapitlets progression, från dräpekonst till fröspridning, eller från det Malm kallar ”negativets funktion” till ”det öppnas funktion” – det förra ett motstånd mot en dystopisk verklighet, det senare ett mer optimistiskt gestikulerande mot utopiska tillstånd. Rörelsen markerar också en förändring eller betoningsförskjutning i Frostensons författarskap, som synliggörs i första hand av läsningar av två längre, programmatiska dikter: ”Negativ, tindra” ur samlingen Joner från 1991 och ”Hornet” ur Karkas från 2004, som båda tillskrivs en central roll i hennes författarskap. Liksom tidigare läsare – särskilt Carin Franzén och Anders Olsson – menar Malm att Frostenson eftersträvar en sorts litterär autonomi: poesin är inte skapad för att avbilda verkligheten, utan framvuxen inifrån språkets ljud och skriftens tecken. Malm följer också Franzén och Olsson i att betrakta negativiteten som en central kategori: autonomin blir till ett motstånd, en invändning, en destruktion av de andra diskurser som genomströmmar verkligheten.

Autonomin och negativiteten är båda modernistiska kardinaltankar, men Malm understryker att de får en annan funktion i postmoderniteten. För att samla några typiska Frostensonuttryck riktas motståndet nu mot en genomlyst värld, fråntagen sin gåta och full av ett blankt, skugglöst språk. Denna avförtrollade värld tolkar Malm som ett uttryck för det postmoderna tillståndet, mot vilket dikten tar spjärn. Frostensons poetiska bilder befinner sig på samma nivå som postmodernitetens bildvärld, men gör motstånd mot den genom att skriva fram alternativa bilder. I linje med detta tillskriver Malm ordet ”negativ”, det konkreta substantivet, rollen som poetologisk nyckelmetafor hos Frostenson: negativet förekommer i båda de långdikter som ägnas mest uppmärksamhet, det är en bild där ljuset faller annorlunda, som är öppet med att det är en bild, som är motsatsen till den hypersynliga, skugglöst genomlysta världen. Malms läsningar är prövande, öppna och generösa i sin dialog med tidigare forskning. Men det innebär också att den rörelse från negativitet till öppenhet som skall strukturera kapitlet inte får någon riktigt klar kontur.

Kapitlet om Stig Larsson heter ”Den sista modernisten”, en etikett han förtjänar genom att i ett postmodernt ögonblick skriva i förhållande till en modernistisk tradition och ideologi. Fokus ligger framför allt på samlingen Natta de minafrån 1997 och dess försök till vad Malm (med stöd hos Larsson själv) kallar för ”den dåliga dikten” – alltså en poesi som medvetet lämnar vad poeten själv anser vara god litteratur. Om Frostenson mobiliserade en form av språkligt motstånd mot samtiden, så är Larssons motstånd knutet till hans person, både den privata och den mediala, och udden snarast riktad mot den litterära offentligheten och dess institutioner. Drivkraften bakom det, menar Malm, är en kombination av epokmedvetande och hängivenhet till modernismens höga anspråk. Larsson skriver med ambitionen att bli en stor diktare. För att göra det finns ett krav, nedärvt från modernismen och omöjligt att göra sig av med, på att skriva annorlunda än alla andra stora diktare.

Men villkoren är andra än för modernisterna; slutet av 1900-talet är en omöjlig period att förnya litteraturen i. Allt är redan gjort. Svaret blir att skriva dålig dikt: dikt vars kvaliteter inte kan förstås av samtiden, men väl av framtidens läsare. Dikterna i Natta de minaär ett försök att direkt och talspråkligt nedteckna tankar och associationer, till exempel samtal med vänner och bekanta, eller småaktiga, ibland rent obehagliga reaktioner på recensioner i dagspressen. Dikterna ställer så att säga både sig själva och sin författare i dålig dager. Deras självbiografiska läggning bryter mot modernismens autonomi- och opersonlighetsideal, men gör det i innovationsideologins namn. Dålighetsprojektet är på sätt och vis dömt att misslyckas: som en effekt av att modernismen institutionaliserats kan nu vad som helst utgöra litteratur, och allt som försöker överskrida litteraturens gränser bara flyttar dem framför sig. Samtidigt resulterar detta i sig, menar Malm, i ett blottande av litteraturens postmoderna tillstånd.

Malm är som sagt tydlig med att ta avstånd på tanken om Frostenson och Larsson som ”representativa” för postmodernismen. Däremot diskuteras inte huruvida de valda dikterna är representativa för poeterna. I Frostensons fall antyds en utveckling från ett tidigt till ett sent författarskap främst genom två dikter. Här finns också roten till vad jag uppfattar som avhandlingens svaghet. En avgörande föresats är som sagt att granska litteraturhistorieskrivningen som hävdar en vändning kring 1980. Den omperiodisering Malm antydningsvis förespråkar sätter inte något entydigt startdatum, men tydligt är att litteraturen från 1960- och 1970-talet också måste finnas med på postmodernismens karta. I ljuset av detta förvånar det att dikterna som närstuderas är från 1990- respektive 2000-talet. Till exempel finns inga av Frostensons fem samlingar från 1980-talet ens upptagna bland referenserna.

Jag har svårt att se detta som annat än ett glapp mellan historieskrivning och närläsning som klyver avhandlingen i två delar. Motståndet mot representativitet hänger också ihop med oviljan att definiera postmodernismen på estetiska grunder. Ofta pekar Malm på att ett visst grepp inte kan definiera postmodernismen därför att det också förekommer i modernismen: ”Talar man exempelvis om metafiktion som ett postmodernistiskt drag bör detta […] leda till att det är lika postmodernistiskt närhelst det uppträder”. Men så är det ju bara om man ger det enskilda stildraget ansvaret för att bära upp helabegreppet, och dessutom tänker sig estetiska och periodbaserade definitioner som ömsesidigt uteslutande. Vad är det som hindrar att man talar om en konstellationav drag, som när de uppträder tillsammans under det sena 1900-talet kan användas som en inringning av postmodernismen?

I stället väljer Malm till sist att helt utesluta estetisk-stilistiska aspekter ur definitionen och föreslår ”att litteraturen som skrivs inom tidsrummet som begreppet ’postmodernitet’ pekar ut kallas för ’postmodernistisk’”. Detta innebär alltså att det perspektiv som anlagts på Frostenson och Larsson ”kan anläggas på allaförfattare som verkar inom tidsrummet som postmoderniteten gäller”. Konsekvensen blir ett utraderande av Jamesons distinktion mellan den sociokulturella situationen och litteraturens estetiska svar, som avhandlingen byggt sitt resonemang på. Begreppet ”postmodernism” reduceras till ett bihang till begreppet ”postmodernitet”, där det sitter i skälvande väntan på Ockhams rakkniv.

Malm visar också med smärtsam tydlighet hur svenska kritiker och litteraturvetare famlat och svept för att hitta en kärna i postmodernismen som inte finns, och hur tanken på en postmodernistisk vändning under 80-talet alltför okritiskt har traderats.

Dessa problem till trots förtjänar Är det detta som kallas postmodernism?att både läsas och uppmärksammas. Förståelsen av 1960-talets neoavantgardism och 1970-talets politiska realism som en del av postmodernismen är betydligt ovanligare i Sverige än i den angloamerikanska världen. Såtillvida gör Malm den svenska litteraturvetenskapen en stor tjänst när han öppnar för detta perspektiv. Vidare är det en utomordentligt användbar bok; de uttömmande presentationerna av begreppen postmodernism och postmodernitet gör att både lärare, studenter, doktorander och forskare kommer att kunna dra nytta av avhandlingen närhelst begreppen skall diskuteras. Malm visar också med smärtsam tydlighet hur svenska kritiker och litteraturvetare famlat och svept för att hitta en kärna i postmodernismen som inte finns, och hur tanken på en postmodernistisk vändning under 80-talet alltför okritiskt har traderats. Framför allt övertygar den om att de studerade dikterna verkligen vinner på att läsas som vitt skilda svar på det postmoderna tillståndet. Därmed har avhandlingen säkrat sin plats som en självklar referens i framtida forskning. Ingen litteraturvetare som vill yttra sig om dessa poeter eller om den svenska postmodernismen kommer att kunna gå runt den.