Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

1/2015

Tema: Framtidens arbetsmarknad. Vem kommer att göra jobbet? Kan prekariatet skapa ett helt nytt samhällskontrakt?
Konstarterna & medier
Svante Nordin
Sven Stolpe
Blåsten av ett temperament
Atlantis | 326 s | Isbn 9789173537407
Recensent: Alf W Johansson
Stolpe formades av religion, sitt äktenskap och Olof Lagercrantz

När Sven Stolpe 1993 tilldelades professors namn av den svenska regeringen var det borgerlighetens tack för att han varit en fyrbåk under vänsterdominansen. Om honom har Svante Nordin skrivit en biografi vars svala distans konstrasterar mot Stolpes eget temperament.

Sven Stolpe stod i rampljuset under sin levnad, men har sedan hamnat i skuggan. Han var känd inte bara som skönlitterär författare, litteraturkritiker och essäist utan också som personlighet. På äldre dar blev han till och med tv-kändis, som med knattrande stämma förväntades säga salta ord om det bedrövliga tillståndet i före detta kulturlandet Sverige.

Om denna virvelvind har Svante Nordin skrivit en biografi. Varför han gjort det blir inte riktigt klart, men uppenbarligen har han attraherats av Stolpe både som temperament och som infallsvinkel för att belysa den svenska kulturutvecklingen från ett outsiderperspektiv. Det är inte en äreräddning. Nordin har gjort djupdykningar i Stolpes jättelika arkiv i universitetsbiblioteket i Uppsala och kommer upp med belysande exempel ur hans korrespondens. Han förhåller sig distanserad, närmast ambivalent, till sitt studieobjekt; hans sammanfattande omdömen kan ibland bli förödande: ”Hans vilja till ödmjukhet var stor och uppriktig, hans förmåga begränsad. Självhävdelsebegäret var desto starkare utvecklat”. Nordin ansluter sig närmast till Erik Hjalmar Linders svala karaktäristik av Stolpes skönlitterära författarskap i det litteraturhistoriska översiktsverket ”Fyra decennier” från 1949. Om Stolpes romaner säger Nordin att de ofta har ”drag av söndagsskoleberättelse”.

Boken är välskriven och kunnig, men ibland väl rapsodisk. Det gäller framför allt Stolpes personliga liv, hans äktenskap, trosliv och ekonomi. Denna ”inre sida” är saker som Stolpe själv föga berör i sina memoarer och skulle förtjänat en mera utförlig behandling.

Sven Stolpe var inte en person som satte sitt ljus under skäppan. Han var utåtriktad, dominerande och kategorisk. Filosoferade gjorde han med hammaren. Linder talar om hans ”yrselgivande superlativer”. Bertil Malmberg, som periodvis var hans vän, skriver lätt ironiskt att Stolpe inte vårdade sig om bisatserna.

Stolpe slog igenom redan med sin första bok Två generationer (1929) som signalerade ett uppbrott från idylldiktningen och angrep både Fredrik Böök och Anders Österling. Snart satt han som redaktör för en egen tidskrift, Fronten, finansierad av Bonniers. Men Stolpe blev aldrig ledare för den nya litteraturen, tvärtom hamnade han ganska snart på kant med många av de nya författarna, särskilt Eyvind Johnson, som skulle ge ett illasinnat, inte särskilt effektivt nidporträtt av Stolpe i en av sina Krilon-böcker (”Dr Tollius”). Stolpes mest kända roman är I dödens väntrum (1930) som utspelas i sanatoriemiljö i Schweiz.

Stolpe hade tidigt orienterat sig mot Frankrike och gav 1934 och 1936 ut två volymer med titeln Den kristna falangen som analyserade den katolska renässansen i den franska litteraturen. Det var imponerande arbeten men ändå något främmande i sitt ämnesval. Än mer förvånade Stolpe när han 1936 meddelade att han gått med i den så kallade Oxfordgrupprörelsen, som trots namnet var amerikansk väckelserörelse – ledd av en protestantisk predikant, Frank Buchman – som genom absolut ärlighet, renhet och ömsesidiga syndabekännelser ville skapa fred och försoning i världen. Därmed hade Stolpe definitivt distanserat sig från det svenska kulturetablissemanget. Hans omvändelse kan närmast jämföras med Sven Lidmans spektakulära övergång till pingströrelsen i början av tjugotalet. Stolpe skulle ägna Oxfordrörelsen nästan tio år. Det är under denna period som rykten uppstod att han skulle vara nazistinfluerad; det rörde sig om förtal, men Stolpes hållning gav upphov till misstänksamhet eftersom han också var glödande antikommunist i en tid då många intellektuella såg Sovjetunionen som den ledande antifascistiska makten. För Stolpe var både nazism och kommunism antikristliga ideologier inspirerade av djävulen.

Tre saker tycks ha format Stolpes liv. Hans religiösa sökande, hans äktenskap och slutligen Olof Lagercrantz.

Stolpe gifte sig i juli 1931 med Karin von Euler-Chelpin, dotter till nobelpristagaren i kemi, Hans von Euler-Chelpin. Intresset för religiösa frågor hade fört makarna samman. Nordin beskriver äktenskapet som ”stormigt”. Skilsmässa var aktuell vid flera tillfällen. I Stolpes skrifter finns kryptiska hänvisningar till en ”katastrof” som inträffat 1932 och som kastat hans liv över ända. Han nämner inga namn, men Nordin citerar brev som visar att hustrun var förälskad, ja älskade Olof Lagercrantz (som hon träffat på Sigtunastiftelsen), samtidigt som hon väntade det första barnet med Sven. Det hela kom till Svens kännedom och blev uppenbarligen ett trauma som följde honom genom livet.

Han hade svårt att förlåta hustrun och greps av ett livslångt hat gentemot Olof Lagercrantz. Han upplevde det skedda som en fruktansvärd kränkning, som bidrog till att stärka honom i hans religiösa sökande. Genom rastlöst arbete sökte han hålla demonerna under kontroll. Det var med religionens hjälp som makarna lyckades övervinna den spricka som uppstått dem emellan. Hustrun konverterade faktiskt till katolicismen före sin make. Sina eruptiva hämndkänslor gentemot ”förföraren” och ”vedersakaren” lyckades Stolpe dock inte övervinna; de återkommer i olika former i hans skrifter och får ett samlat uttryck i boken Olof Lagercrantz, som han gav ut 1980 vid 75 års ålder. Denna bok är ett försök till karaktärsmord på en gestalt som han ser som en kulturellt destruktiv kraft i svenskt samhällsliv, en normupplösare och kristendomshatare. Den kan inte beskrivas som annat än en böneskrift, om inte till Gud så dock till Sankte-Per: skicka denne man direkt till helvetet. Men boken är samtidigt ett angrepp på den ”halvkommunistiska” kulturradikalism som dominerade under 1970-talet och där Lagercrantz spelat en framträdande roll.

Övergången till katolicismen 1947 skänkte Stolpe ett inre rum av stillhet och eftertanke. Den gav honom en känsla att kunna vara ”den han ville vara”. Han skriver att han fått ”fast grund under fötterna”, att han ”kommit hem”. Han hade aldrig varit en nyansernas älskare; han var till hela sin natur en dogmatiker, något som gav honom handlingskraft. Hans produktivitet hade alltid varit mycket stor; två, tre böcker per år var inte ovanligt. Efter kriget fick han ett välbetalt arbete som litteraturkritiker på Aftonbladet genom sin kontakt med tidningsägaren Torsten Kreuger. På femtiotalet skrev han raskt en avhandling om Drottning Kristinas andliga utveckling ”från stoicism till mystik”, som han hoppades göra akademisk karriär på. Det visade sig dock vara ett dödfött företag. Vilken vetenskaplig institution skulle vilja ha Stolpe härjande i korridorerna? Disputationen fick hållas i stora aulan eftersom över tusen personer hade infunnit sig! Och rabalder blev det. Stolpe försvarade sig med sakkunnig frenesi och ironi och opponenten vägrade gå på disputationsmiddagen.

Sedan följer ett egendomligt inslag i Stolpes karriär. Eftersom hans livsstil uppenbarligen krävde större inkomster än hans penna kunde ge, blev han – när anställningen på Aftonbladet upphörde – lektor i svenska på gymnasiet i Mjölby och granne med gamla kommunistledaren Hilding Hagberg i Malexander, där han bosatt sig. Han var av allt att döma en uppskattad lärare. Han har beskrivit sin lärartid ömsom som ”en sinekur”, ömsom som en ”daglig förödmjukelse”. Det var som om Apollon satts för plogen. Han blev en hård kritiker av den svenska skolan. Hans kritik är lika aktuell i dag som då; dåligt utbildande lärare gav dålig undervisning. ”Totalt inkompetenta, skrytsamma och naiva politiker har på få år lyckats underminera det dyrbaraste vi äger – den svenska bildningen och kulturen”, var han slutsats.

Efter pensioneringen kom han tillbaka som författare. Sjuttiotalet blev hans mest framgångsrika decennium. Hans böcker om den heliga Birgitta och Jeanne D’Arc såldes i stora upplagor. Han inledde också ett stort projekt om det svenska folkets litteraturhistoria, som dock förblev oavslutat. Selma Lagerlöf blev den sista behandlade författaren. Strindberg ägnade han ett helt band, som kan ses som en förövning till Lagercrantz-boken. Strindberg beskrivs som en sällsynt obehaglig personlighet och Stolpe citerar med välbehag Viktor Svanbergs yttrande att Strindberg representerade det som var barbariskt i den svenska kulturen. Som brevskrivare anser han Strindberg ”obetydlig”, men han måste erkänna hans storhet som författare, även om det moraliska innehållet är ruttet. Om slutmonologen i Stora landsvägen, där Strindberg ber ”den evige” om välsignelse eftersom han ”lidit mest”, skriver Stolpe: ”Inför sådant skryt i själva ödmjukhetens stund blir man förstummad.”

Stolpe var en lysande muntlig berättare, rikt utrustad med denna genres tendens till våldsamma överdrifter. Nordin anser att han bäst kom till sin rätt i de anekdotiska böcker, ”skrönor”, som hans skrev mot slutet av sin karriär. Genom sina offentliga framträdanden blev han nästan folkkär. I ett konformistiskt opinionsklimat blev han en kejsarens kanariefågel som kunde sjunga efter egen näbb utan att bli halshuggen. På vänsterhåll sågs han som en reaktionär, närmast som en clown, som man inte behövde ta hänsyn till, medan den förtryckta svenska borgerligheten i mjugg gladdes åt hans råsopar mot ”rödskäggen”.

Stolpe var en europeisk intellektuell av ovanligt slag i Sverige. ”Tundran”, som han kallade Sverige, var en hårdplöjd mark för en intellektuell av hans typ. Han hade kunnat bli en svensk Ernst Robert Curtius om han inte genom ”katastrofen”, som Marsyas, fått skinnet avslitet och hamnat i smärta. Den omvändelseproblematik som står i centrum i många av hans romaner upplevdes i Sverige som exotisk. Religionen var något Sverige lämnat bakom sig. Den ledande filosofen Ingemar Hedenius menade, att sådana frågor skulle man genast slå bort, om man ansattes av dem. Katoliker sågs ännu med misstänksamhet och förbands med Fältskärns berättelser och dess intrigerande jesuiter.

Med sin obändiga vitalitet skapade sig Stolpe ändå ett namn i svensk offentlighet. I tjugoårsåldern hade han trott sig vara döende i tbc med bara en fungerande lunga, men han skulle leva till 91 års ålder och skriva över nittio böcker. 1993, vid 88 års ålder, tilldelades han professors namn av den svenska regeringen. Det var den svenska borgerlighetens halvt förstulna tack för att han varit en fyrbåk under en tid då den själv inte vågat öppna munnen. Ulf Linde skriver i Från kart till fallfrukt (2010): ”Hade borgarna hävdat sitt kulturarv 1968 – bildning, beläsenhet, takt, allt som fanns i den borgerliga etiketten skulle jag ha försvarat dem. Men ingen högerröst försvarade de hävdvunna kulturvärdena. Det var tyst.”

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia vid Södertörns högskola och senior editor på Respons.

– Publ. i Respons 1/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet