Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist

»Jag skulle tillägga fler anmärkningar, om dessa svenska pundhuvuden var förmögna att begripa dem«. 

Med de orden gjorde den tyske historikern Johan Henrik Boeclerus tvärt avslut på sin föreläsning om den romerske hävdatecknaren Tacitus i Uppsala år 1649. De förbannade studenterna hann ifatt professorn på väg ut genom förstugan och tog farväl med sparkar och slag. Under det kommande året följde alla möjliga trakasserier till dess att Boeclerus avsvor sig den lärostol till vilken han kallats av drottning Kristina. Det sägs att han av andra orsaker gjort sig förtjänt av denna behandling, men han uppfattade nog situationen i auditoriet rätt. Det var inget lätt ämne.

Publius eller Gaius Cornelius Tacitus (cirka 55–120) var en sann manierist. Med honom kulminerar den epok inom den latinska litteraturhistorien som varar ett drygt århundrade från och med kejsar Augustus död år 14 efter vår tideräknings början. Den så kallade silverålderns prosaister avstod från den för Cicero och Livius betecknande satskonstruktionens längd, från deras logiska tankeföljd, balanserade led och överallt lika nyktra som välljudande ordalag. Man föredrog Sallustius korta, löst sammanfogade meningar och att flitigt gäcka örats begär efter förväntade mönster. Uråldriga ord, former och konstruktioner fick åter liv. Man tillgrep fraser och metaforer som diktare nätt och jämt tolererat. Publiken skulle inte bländas med symmetri, klarhet och elegans. Angelägnare var det att väcka koncentration och beundran. Även i detta sammanhang utmärker sig Tacitus historieskrivning genom sin påtagliga strävan efter asymmetri, kompakthet och konstlade uttryckssätt. 

Han debuterade i fyrtioårsåldern med Agricola, en etnografisk levnadsteckning om sin egen svärfar och dennes fälttåg i Britannien. Strax därpå följde den historiska etnografin Germania. Därefter skrevs förmodligen Dialogus de Oratoribus, en kort dialog om talekonsten. Återstoden av sitt liv ägnade Tacitus åt att nydana årsboksgenren, först i Historiae (›Efterforskningar‹) som skildrar fyrkejsaråret och den flaviska dynastin (åren 69–96), därefter i Annales (›Årsböcker‹), som behandlar den julisk-claudiska dynastin efter Augustus (åren 14–68). 

Publiken skulle inte bländas med symmetri, klarhet och elegans. Angelägnare var det att väcka koncentration och beundran.

Från debuten till avskedsverket möter vi en allt starkare beredvillighet att tänja på grammatikens gränser, kompromissa med begriplighet och ta sällsynta ord och former i bruk. Den i talspråk utdöende dativen används på nya sätt; den halsbrytande stilfiguren zeugma blir vanligare; det heter inte längre claritas utan claritudo; inte propter utan ob; inte homines utan mortales. 

Även ämnet skiljer sig från vad vi finner hos guldåldershistoriografins främsta namn. Tacitus berättar ingen storslagen saga: inga elefanter bestiger Alperna, inga blodiga inbördeskrig avgörs, inga bitterljuva triumfer firas. Han skildrar en värld där enmansväldet cementerats, frihet avskaffats och republiken glömts bort. Situationen är mörk, men ingen frälsare är att vänta. Emellanåt betraktas den frihetstörst och det motstånd som fortfarande påträffas bland Romarrikets fiender med ömhet och beundran, men sådana drömmar bottnar i en oskuldsfull enfald som principatets undersåtar aldrig kommer att återvinna. Barbarerna »förstår icke oss«, anmärker Tacitus, »som värderar den sanna makten, obekymrade om dess tomma former« (15.21). 

Vi har alltså att handskas med en tröstlös pessimist. Det är ofrånkomligt att Rom – där inbördes strider och tävlan mellan de främsta alltid varit framgångens motor – ska härska över världen. Ofrånkomligt att all makt i ett sådant samhälle förr eller senare hamnar i en enskild människas händer. Ofrånkomligt att ondska och skamligt kryperi i så fall börjar gro som ogräs på alla håll och kanter. Med det inte sagt att Tacitus är cyniker eller nihilist. När allt kommer omkring är tyranner mer eller mindre grymma, och undersåtar kan söka den smala vägen mellan »fördärvbringande trots och vanärande underdånighet« (4.20). 

Tacitus är på sitt vis en inbiten moralist. Värderingen är ofta implicit men omisskännlig. Han beskriver hur Nero har börjat umgås med festfixaren Tigellinus och

efter några dagars festande under de högtidligaste ceremonier förmält sig med en man ur denna besmittade skara; brudens namn var Pythagoras. Iförd brudslöja sände kejsaren efter vittnen; hemgift fanns där, en äkta säng och bröllopsfacklor, allt det skedde inför allas blickar, som natten brukar dölja när en kvinna står brud (15.37).

Ofta låter Tacitus sekvenserna av korta, blixtrande satser som skildrar detta »människans dystra gyckelspel« (3.18) kulminera i en allmängiltig betraktelse eller sentens: »ty vi upphöjer det gamla, likgiltiga för det närvarande« (2.88) eller »så är ödet: inflytande är sällan evigt, eller också griper mättnaden dem, som givit allt, eller dem, som har intet kvar att begära« (3.30). Man skulle kunna vänta sig att så bistra insikter åtföljdes av uppmaningar till handling och omvälvning, men här tiger Tacitus och hans tystnad gör budskapet tvetydigt. Han »lär tyranner att agera som tyranner, deras undersåtar att agera under tyranner«, påpekade renässanshistorikern Francesco Guicciardini (1483–1540). Av den anledningen har han hyllats av moderna tänkare med diametralt motsatta politiska ärenden. De realistiska och om inte helt objektiva så åtminstone sansade beskrivningarna av envåldshärskarens manövrar och intriger gjorde Tacitus till ett okontroversiellt alternativ till Machiavelli under 1600-talets första hälft i hela Europa. Axel Oxenstierna beundrade historikern och återvände ofta till den flamländske filologen Justus Lipsius inflytelserika utgåva för att finna råd om hur makten bäst säkras. Han ingick naturligtvis i den unga drottning Kristinas läxläsning. Enligt somliga förstod hon sig på Tacitus bättre än de flesta; själv intygade hon att han saknade någon särskild plats i hennes hjärta. 

Å andra sidan kunde Upplysningstidens tänkare med samma lätthet omvandla Tacitus till upprorsman. I Sverige utgav Thomas Thorild 1786 ett prospekt där han uppmanade till subskription på en planerad svensk översättning av Annalerna. Tacitus skulle få svenskarna att se klart; att inte kalla »sina Konungars prat N å d; ej i sin enfaldighet bäfva för deras lånta g u l d, deras tiggande m a g t, och eländiga k o n s t.« I ett senare brev avslöjar Thorild emellertid att det hela blivit ett misslyckande. Man hade gapat inför hans prospekt som vore det ett nymålat plank och undrat »vad angår det mig?« Men hans vision var helt i linje med hur samtida tänkare som D’Alembert och Rousseau närmade sig historikern. 

Denna stämpel av republikanism dröjde kvar under 1800-talet. François-René de Chateaubriand (1768–1848) varnade Napoleon för att en ny Tacitus en vacker dag skulle göra med hans eftermäle vad romaren gjort för Nero, och Napoleon avskydde mycket riktigt Tacitus; kallade honom »kejsarsmädare« och billig »pamfletär«. 

Av den anledningen har han hyllats av moderna tänkare med diametralt motsatta politiska ärenden.

Under romantiken var Tacitus popularitet dömd att dala: han var romare, inte grek; han skrev om intriger i maktens korridorer snarare än att formulera grandiosa visioner eller idéer. Dessutom innebar historievetenskapens framväxt att man utvecklade skarpare kriterier beträffande källanvändning och metod, kriterier som det visade sig att Tacitus knappast levde upp till. Han hade kopierat och omarbetat föregångare som gått förlorade, han hade uppsökt sämre källor när bättre fanns tillgängliga. Men fram emot det slutande 1800-talet kom esteticismen att fästa ett nytt slags värde vid hans preciösa stil och historiska senkommenhet. I »dekadentismens bibel«, Joris-Karl Huysmans Mot strömmen (1884), blev Tacitus »i sin utstuderade kärnfullhet den skarpaste, senigaste och mest muskulösa« av den romerska skymningens röster. Även inom antikvetenskapen försökte man ärerädda den underkände historikern genom att betrakta honom som ordkonstnär, poet och tragiker, som människokännare, underhållare och »psykolog«. Oavsett vad vi kallar Tacitus hör hans verk definitivt till de författarskap som har och fortfarande kan inverka på vår historia och våra liv. Han övertygar som få andra om vikten av att aldrig sluta utforska och beklaga den demoralisering som åtföljer varje form av förtryck, även om lösningen måste sökas av envar på andra håll. Han erbjuder metoder och ett säreget språk för att bistert och distanserat skildra människors handlingar under korrumperande omständigheter, särskilt när vi kört fast och gått vilse bland dem. Dessutom har han haft ett avgörande inflytande över kejsarideologin; man kan aldrig förstå dess uppbyggnad utan att läsa Tacitus och inte minst hans Annales.

Att detta sistnämnda verk nu ingår i Natur och Kulturs bokserie Historiehyllan, i vilken väletablerade svenska humanister väljer sin favorit, har vi att tacka antikhistorikern Ida Östenbergs goda smak för. Det rör sig inte om någon ny försvenskning utan en återutgivning av Bertil Cavallins förstklassiga översättningar i Forumbiblioteket (1966 och 1968). Det hade varit på sin plats att fräscha upp tidskapseln med en omarbetning av läshänvisningarna, även om det fortfarande stämmer att den nyzeeländske Oxford-professorn Ronald Symes Tacitus (1958) är »det stora verket« om historikern. Kartorna klarar vi oss kanske utan och det är också bra att Östenberg med lätt men säker hand skrivit ett nytt förord som välkomnar en bredare allmänhet till verket. Inte desto mindre saknar jag Cavallins ursprungliga inledningar, framför allt de öppenhjärtiga reflexionerna om översättningsarbetet i den första. Cavallin kallade gärna sina alster för »översättningsförsök«, vilket inte får uppfattas som uttryck för falsk blygsamhet, utan en uppriktig respekt för företagets vansklighet. Han var tvivelsutan medveten om hur väl han lyckades återge Tacitus snabba rytm, idiosynkrasier och metalliska fasthet. Se hur Cavallin handskas med citatet om Nero här ovan eller med den bitterljuva presentationen av Sejanus i den fjärde bokens början:

Hans fysik uthärdade allt, hans sinne var djärvt; själv hycklande, för andra en baktalare; hos honom fanns smicker och övermod sida vid sida; utåt förekommande lugn, i hjärtat lysten efter maktens höjder visade han stundom lyxigt överdåd, oftare oupphörlig vaksamhet, vilket är lika skadligt när envälde är målet. 

Kärnfulla, löst sammanfogade satser avlöser hastigt varandra tills serien bryts i en effektfull konklusion. Cavallin var lika varsam med satsernas kompakthet och skevhet. Han citerade ofta sin föregångare Olof Kolmodins fras om att tankarna hos Tacitus är lika många som orden. Vi läser exempelvis att Gaius Piso »använde sin vältalighet till att skydda medborgare, sin frikostighet mot sina vänner« (namque facundiam tuendis civibus exercebat, largitionem adversum amicos). Hos Tacitus fortsätter meningen med ett tredje asymmetriskt led: et ignotis quoque comi sermone et congressu (»och även i förhållande till främlingar genom vänligt tal och bemötande«). Här får emellertid Cavallin nog. Han bryter av med ett semikolon och tillfogar i stället »han var vänlig och förekommande också mot dem han icke kände« (15.48). Små mildrande ingripanden av det slaget är inte ovanliga. Ändå blir mängden språkliga rariteter som Cavallin med akt-ningsvärd fantasi tar vara på så iögonfallande i en svensk text att den stilistiska effekten inte kan sägas gå förlorad.

Å andra sidan skulle en översättare som letade fram en exotisk motsvarighet ur svenskans förflutna varje gång som Tacitus gör detsamma med latinet ge intrycket av att Roms störste historiker var lika träig som spexig.

Till sist visste Cavallin att väsentliga dimensioner av det antika konstverket är dömda att glida varje översättare ur händerna, och det gäller framför allt det utstuderade ordförrådet. Gapet mellan 1900-talets svenska och 100-talets romerska estetiska värden och språkliga normer blir på det området svårt att överbrygga. En »varnagel« här och ett »ehuru« där ger inte ens en vink om originalets överflöd av arkaismer och poetiska ord. När Cavallin talar om handelsbodar »som rymde eldfängda varor« (quibus id mercimonium inerat quo flamma alitur, 15.38) kan ingen gissa att ordet för »varor« eller »köpenskap« i originalet, mercimonium, inte hade sett dagens ljus på 300 år i den latinska litteraturen. Å andra sidan skulle en översättare som letade fram en exotisk motsvarighet ur svenskans förflutna varje gång som Tacitus gör detsamma med latinet ge intrycket av att Roms störste historiker var lika träig som spexig. I den antika elitens öron var arkaismen den stränga stilens blomma. Dionysios av Halikarnassos (Om komposition 11) liknade dess säregna skönhet vid den naturliga patina som bildas på ett ståtligt bronsmonument. Berövad sina arkaiska leenden och fläckar av ålderdomlig ädelärg blir Tacitus en kärvare dysterkvist på svenska än på latin, men förmodligen måste det bli så. 

Vår omsorgsfulle översättares närvaro bleknar alltså en aning när de gamla företalen utesluts, men resultatet blir trots allt en bok som känns lättare, modernare och mer tillgänglig. Om man på så vis vinner en enda läsare som annars blivit avskräckt – kom ihåg Boeclerus arga »pundhuvuden« eller Thorilds gapande riksdagsmän – är valet förståeligt. Precis som för Justus Lipsius för 500 år sedan är det viktiga med varje ny utgåva och översättning att man ska kunna möta »Tacitus själv och inandas något djupare och kraftfullare än hans kritikers och uttolkares ansträngningar. De är inte målet utan medlet för vår resa«.

Publicerad i Respons 2020-1