Roms seghet besegrade Hannibals militära skicklighet

Titus Livius skildring av Roms historia från stadens grundläggning – Ab urbe condita – till Augustus regering är antikens till åtminstone till omfånget största historieverk. Det bestod av 142 böcker varav 35 är bevarade till eftervärlden; vad de övriga handlade om framgår av sammandrag av Roms historia som tillkommit senare och huvudsakligen bygger på Livius. Om Livius är den kvalitativt främste av antikens historieskrivare kan diskuteras; konkurrensen är hård. Men omfånget av hans opus svarar mot Roms överväldigande betydelse i den antika världen och i Europas historia. Framställningen bärs av en genomtänkt patriotisk föreställning om romarrikets karaktär och bestämmelse. Livius skrev under intryck av det kaos som rått under inbördeskrigen och det lugn som inträtt genom Augustus seger år 31 f.Kr. Han hade kontakt med Augustus och hans historieskrivning kan ses som ett led i Augustus strävan att restaurera Rom moraliskt och politiskt. Livius ville visa på den livsföring, de seder, de män och de metoder som skapat och utökat romarriket, liksom på de fel som vållat förfallet; härav skulle läsaren ta lärdom. Exemplen på patriotisk offervillighet, omutlighet, respekt för rit och religion och för den militära disciplinen är återkommande. De är inlagda i en berättelse som mestadels handlar om krig, där stridsskildringarna är legio men också de tal som Livius låter befälhavare och politiker hålla inför alla avgöranden. 

Livius har fascinerat eftervärlden. Hans verk fanns i handskrifter under medeltiden men det fulla genomslaget kom när tryckta utgåvor började komma under andra hälften av 1400-talet, först på latin men efterhand också i översättning till nationalspråken. Under medeltiden och på 1500-talet hade det författats krönikeartade historieverk om olika folk i Europa men Livius framställning av Roms höjde sig över det nationella perspektivet och hade en generell relevans, samtidigt som den var skriven med överlägsen stilkonst och dramatik i innehållet. Rom var en prototyp för makt och storhet men kunde också ge material för politisk reflektion. Machiavelli formulerade inte sitt politiska ideal i Fursten utan i en analys av de tio första böckerna av Livius. I Discorsi sopra la prima Deca di Tito Livio (1531) beskrev han förutsättningarna för en republik i vilken medborgarna besjälades av en frihetlig medborgaranda, upprätthållen av värnplikt, hednisk religion och produktiv social konkurrens. Rom i Livius beskrivning blev här ett exempel att inspireras av för kommande republikaner.

Det karthagiska angreppet på 210-talet f.Kr. under Hannibals ledning var det allvarligaste yttre hotet mot romarriket Livius hade att beskriva.

Som jämförelse kan anföras Livius konjunktur i 1600-talets Sverige. Där publicerades 1626 en praktutgåva av Livius i synbarligen ganska fri översättning till svenska av Erik Schroderus, dedicerad till riksrådets medlemmar med Axel Oxenstierna i spetsen. Här var syftet inte att diskutera statsförfattningar utan att antyda parallellen mellan Roms storhet och den svenska stormakten i vardande. Det romerska folkets bedrifter bör prisas framför nästan alla andra nationers, framhöll översättaren i sitt förord. Men Göta och Svea rike hade de aldrig erövrat; de gamla göterna var om inte överlägsna så åtminstone jämbördiga med romarna både i att kriga och styra. Rådsherrarna borde ha Livius under huvudkudden. I Uppsala verkade under några år i mitten av 1600-talet den framstående tyske utgivaren av Livius Johannes Freinsheim, medan den likaledes berömde Johannes Schefferus gav ut en svit dissertationer om Livius skildringar av Roms kungatid.

I början av 1800-talet hävdade Barthold Niebuhr att framställningen av Roms första tid vilade på saga och sägen, en kritisk bedrift som Goethe skall ha kommenterat med orden »Was wollen wir aber mit einer so ärmlichen Wahrheit?« Källkritiken rubbade emellertid inte Livius ställning i de europeiska skolornas latinstudium. Otaliga är utgåvorna avsedda för skolbruk av den ena eller andra boken i Ab urbe condita; oftast rör det sig om latinsk text plus kommentar, ibland om översättning. I Sverige fortsatte produktionen av sådana läromedel in på 1950-talet. När läroverken avskaffades på 60-talet och latinläsandet i skolorna avtog, minskade behovet av Livius; sannolikt ansågs också den krigiska och manligt präglade historia han skildrar mindre lämplig i en modern skola. Det är länge sedan en Livius-text utgavs i svensk översättning. En ersättning i viss mån var Alf Henriksons Antikens historier som kom 1958. Där återberättades de mest tacksamma episoderna hos Livius på ett charmigt sätt som avklädde dem deras martialiska romerska anda. Förutom denna presentation har – med undantag för en repris 1981 av en skoltext från 40-talet – Livius inte setts till i svensk bokutgivning sedan början av 50-talet. 

Men nu föreligger en sådan i Karin Westin Tikkanens översättning av böckerna 21 och 22 under titeln Hannibalkriget (Appell förlag). Den handlar om ett av de mest dramatiska skedena i Roms historia. Det karthagiska angreppet på 210-talet f.Kr. under Hannibals ledning var det allvarligaste yttre hotet mot romarriket Livius hade att beskriva. Skildringen av detta krig förhöjs av att det länge går illa för romarna; vanligen segrar de utan större besvär, vilket kan göra läsningen litet enformig.

Det är ett i krigshistorien märkvärdigt företag det handlar om: Hannibal erövrar den med Rom allierade staden Saguntum på den pyreneiska halvöns östkust och drar därifrån med sin armé landvägen österöver för att med elefanter och allt ta sig över de bitvis väglösa Alperna och med fientliga stammar i bakhåll ta sig ner på den italiska halvön. Väl där besegrar han trots numerär underlägsenhet romarna i tre fältslag, allra grundligast år 216 vid Cannae, en stad långt söder ut i Campanien. 

Skildringarna är dramatiska. Alp-övergången är halsbrytande och fältslagen katastrofala; nederlaget vid Cannae har av krigshistorikerna beskrivit som mönstret för ett förintelseslag. Livius var ingen expert på krigföring; Polybios (död cirka 120 f.Kr.), vars verk han hade tillgång till, har också skildrat Hannibals fälttåg och gjort det med större sakkunskap. Men Livius gör det med större dramatisk kraft och med bibehållet syfte att hävda Roms storhet. Hannibals militära skicklighet erkänns oförbehållsamt och romerska misstag klandras, men den romerska moralen uthärdar ändå påfrestningen. I krigföringen representeras den av Fabius Maximus, en befälhavare under konsulsnivån, som inte låter sig provoceras av Hannibal utan satsar på en avvaktande krigföring, vilket i längden visar sig vara den rätta strategin. Hannibal erövrade aldrig staden Rom, gjorde inte ens ett försök. Resultatet visar sig inte förrän i bok 23 som inte är med här, men det flaggas för när Hannibal efter Cannae inte omedelbart fortsätter att gå mot Rom utan gör paus i offensiven. Då fäller en av hans med hjälpare den bevingade klokheten: »Att segra förstår du, Hannibal, men du vet inte att utnyttja segern.« Den grandiosa fältherreskickligheten övervinns i Livius version av romarnas sega uthållighet, respekt för Fortuna, observans av järtecken och av riter samt av deras ovillkorade patriotism. 

Oavsett Livius förklaring anar man att företaget i grunden var utsiktslöst. Det tog på krafterna och numerären att sig över Alperna och att sedan utkämpa det ena fältslaget efter det andra. Ingen hjälp från det karthagiska hemlandet stod att få, romarna behärskade havet. Hannibals öde erinrar om andra misslyckade försök i historien att – över betydligt mindre besvärlig terräng – invadera ett avlägset fiendeland: Karl XII:s, Napoleons och Hitlers försök att betvinga Ryssland.

Översättningen fungerar. Westin Tikkanen har upplöst Livius långa perioder och ersatt hans bruk av historiskt presens med tempus för förfluten tid. Jag kan tycka att enstaka svenska ord och formuleringar är aviga; man »utkräver« inte någon, »upprättar inte bundsförvanter« och »åberopar inte segern«, och att kalla Hannibals övervåld mot staden Saguntum för »krigsbrott« ger anakrona associationer. Utgåvan är försedd med upplysande noter, kartor, register och en tidsaxel till hjälp för läsaren. Dessutom återges bilder från olika tider som avbildar scener från Alp-övergången och de olika fältslagen. Det finns uppenbarligen en hannibalsk ikonografi.

Här finns också en grafisk jämförelse från 1800-talet mellan Hannibals marschrutt och Napoleons 1812. Illustrationerna bekräftar Livius och Hannibalkrigets plats i europeisk historia. Det är ett arv som inte är så gouterat numera. Med tanke på att karthagerna – eller punerna som de kallas hos Livius och i översättningen – kom från Afrika kan man frestas att se kampen mellan Rom och Karthago i mer vidsträckta konflikttermer. På 1800-talet fanns röster som beskrev de fenikiska karthagerna som rasmässigt underlägsna. I dag kan man associera till den (post)koloniala diskursen. Men Afrika betydde inte den afrikanska kontinenten på den tiden och krigen mellan Rom och Karthago utkämpades mellan utvecklingsmässigt jämlika konkurrenter om herraväldet i Medelhavet. Däremot handlade konflikten tvivelsutan om imperialism, i ordets elementära, bokstavliga betydelse.

Publicerad i Respons 2021-6