Affekterade röster i ljudboksdebatten

Våren 2022 drog Kritiklabbet, under ledning av Magnus William-Olsson och Erik Lindman Mata, i gång en serie installationer och experiment i syfte att utforska mer kreativa förhållningssätt till ljudbokskritik. Experimentet har nu (september 2022) genererat en ansats hos Göteborgs-Posten att prova att recensera ljudböcker utifrån deras egna förutsättningar. Som ett komplement till denna mer estetiska och experimentella ansats, vill jag i denna text försöka bringa reda i argumentationerna, både för och emot ljudbokens frammarsch.

Ljudbokens för- och nackdelar har varit i fokus i flera debatter och replikväxlingar de senaste åren. Flera aspekter har diskuterats: synen på läsning kontra lyssning, litteraturens eventuella anpassning till det »nya« mediet, bokbranschens förnyelse (negativt eller positivt), den ekonomiska infrastruktur som omger strömmande tjänster, bok- och litteraturhistoriska perspektiv och en räcka rent värderande och kvalitativa argument.

Det som slår mig när jag läser igenom ett antal av dessa debatter och enskilda inlägg (cirka 25 allt som allt) är dels det stora inslaget av rena gissningar eller vagt belagda påståenden och reflexmässigt värdekonservativa fördömanden, dels hur flera argument som använts mot ljudboken både som medium och som infrastruktur förefaller direkt banala när samma argument vänds mot bokmediet självt eller kritikerns egen verksamhet. Det är också slående hur ofta en skribent blandar flera aspekter samtidigt. När jag försökt sortera i de ofta inflätade och hoptrasslade argumenten har jag noterat några huvudspår som jag nu dristar mig till att gå igenom.

Det är på sin plats att påpeka att jag endast tittat på diskussioner och bidrag i dags- och kvällspress, och därför inte tar upp aktuella böcker, som Julia Pennlerts och Lars Ilshammars antologi Från Strindberg till Storytel (2021) eller Elisa Tattersall Wallins avhandling Sound Reading – Exploring and Conceptualising Audiobook Practices Among Young Adults, som hon disputerade på så nyligen som i mars 2022.

Ett inlägg som 2017 fick spridning på sociala medier kom från dåvarande Bonnierredaktören och senare förläggaren Gunnar Nirstedt, som i en post – vilken föregick hans frivilliga uppsägning från Bonniers – rapporterade följande:

För att förtydliga: jag gillar ljudböcker. Ju fler bärare av litteratur som finns desto bättre, jag gillar Rökstenen och sms också. Men för den författare som vill »funka i ljud« kommer här några riktlinjer (det här har jag lärt mig på konferens):

1. Skriv inte för långt (studiotid kostar pengar)
2. Använd bara ett perspektiv (annars svårlyssnat)
3. En röst (säger sig självt)
4. Inte för korta meningar (svårlyssnat), inte för långa meningar (svårlyssnat), utan lagom långa meningar (funkar i ljud)
5. Inte fler än ett tidsplan (svårlyssnat)
6. »Levande« dialog (bra tips)
7. Karaktärer som man »känner med« (inte nödvändigt för mig, men OK)
8. Joxa helst inte med könsroller och sådant utan se till att allt är tydligt och rejält. Tvetydigheter funkar inte i ljud.

Enligt uppgift strävar Bonnierförlagen efter att 50% av utgivningen ska komma ut som ljudbok. Och tro inget annat än att dessa 50% förväntas »funka«.

Samtidigt etableras här en dikotomi som tenderar att sammanblandas i debatten: några talar om ›litteraturen‹, andra om ›branschen‹.

Nirstedt lyfte alltså fram frågan om litteraturens medialisering och om hur ett ökat inflytande från ljudboksbranschen hotar att strömlinjeforma det litterära uttrycket. Samma tankegång repriseras något år senare, från ett författarperspektiv, av Jonas Gardell som påpekar att det är ett paradigmskifte på gång, »som det är märkligt att vi inte alls verkar problematisera« (Aftonbladet 21/8 2019). Han har inget alls emot ljudboken, men fruktar samtidigt, precis som Nirstedt, att »andra sorters texter marginaliseras eller får svårare att hitta förläggare som har råd att ge ut dem«.

Branschens svar låter inte vänta på sig: »Det finns inga förlag som refuserar geniala texter för att de inte är ljudboksanpassade«, skriver förläggaren Kristoffer Lind: »Ljudboken förändrar förlagsekonomin men inte litteraturen. Antagandet att så skulle vara fallet bygger helt på rädsla.« (Expressen 25/9, 2019) Sant eller inte så grundar redaktören inte detta påstående i någon som helst statistik, och de »rädda« som Lind pekar ut låter sig nog inte övertygas. Samtidigt etableras här en dikotomi som tenderar att sammanblandas i debatten: några talar om »litteraturen«, andra om »branschen«.

Kulturskribenten och författaren Margit Richert är en av få som i sitt försvar för ljudboken betonar den klassiska motsättningen mellan manligt och kvinnligt läsande (enligt viss statistik är sju av tio lyssnare kvinnor): »När män pratar sinsemellan läser kvinnor av någon anledning alltid fel«, skriver hon (Aftonbladet 13/3, 2021). Hennes artikel avslutas med förslaget att »vill man få dessa kvinnor att sluka smalare verk kan man förslagsvis börja med att sluta få sådan litteratur att framstå som så ogenomtränglig att den inte går att begripa i hörlurar«. Tipset må vara välmenande, men lär knappast lugna dem som vill värna en litteratur som inte i första hand skrivs för att »funka i ljud«.

Det är säkerligen så att ett antal författare med en viss publik för ögonen (eller kanske snarare öronen) anpassar sitt skrivande när det gäller form och litterära grepp. Något annat vore förvånande. Men det är heller inte någon särskilt omskakande iakttagelse. Gunnar Nirstedts alarmistiska retorik till trots så anger han ju själv i samma andetag att 50 procent av Bonnier-utgivningen inte nödvändigtvis förväntas vara anpassad till ljud. Det finns alltså fortfarande plats för de bökiga texterna, också på de större förlagen, och kanske inte minst hos ett bångstyrigt förlag som just hans eget, Nirstedt litteratur, något som glada kritikertillrop sedan starten 2018 vittnar om. Möjligen är det rentav så att när de stora förlagen lutar sig mot ljudboken, kommer det beredas plats för mer krävande utgivning på mindre förlag. Givet att dessa överlever – framtiden får utvisa.

Trots redaktör Linds försäkran ovan finns det anledning att tro att antagandet om den skönlitterära textens förändring genom ljudbokens påverkan äger sin riktighet. Litterära texter påverkas av sina distributionsformer och överföringen till strömmande ljud är inget undantag. Ett återkommande argument från dem som inte ser ljudboken som ett hot, är just att denna typ av transformationer har förekommit hela tiden genom litteraturhistorien. »När radion kom försvann inte tidningarna, när tv:n slog igenom försvann inte radion«, påpekar till exempel Kristoffer Lind (Expressen 25/9 2019). Margit Richert påminner oss om att litteraturens historia börjar i det muntliga berättandet av epos och sagor, och även Alexandra Borg menar att angreppen mot ljudboken vittnar om historielöshet (Svenska Dagbladet 21/4, 2018).

Författarförbundets Jörgen Gassilewski och Grethe Rottböll är inne på samma linje: »Författare har genom tiderna, i samarbete och dialog med läsare, den tekniska utvecklingen, handlare, distributörer, förläggare och redaktörer alltid sökt nya vägar för litteraturen och boken« (Dagens Nyheter 24/9, 2019). Aftonbladets litteraturredaktör Sven Anders Johansson medger även han att »litteraturhistorien är full av muntlighet«, men betonar att det är skillnad på en förälders högläsning och strömmande media (Aftonbladet 21/1, 2022). Ola Nilsson påpekar helt riktigt att »när man går från att lyssna på en ljudbok till att läsa en riktig bok, så går man inte bara från ett medium till ett annat, utan man går också från att lyssna till att läsa« (Aftonbladet 16/3, 2021), även om någon kanske invänder mot formuleringen om »riktig bok«, vilket aktualiserar frågan om vad en »bok« och »läsning« faktiskt är.

Svenska Dagbladet publicerade i början av 2022 (14/1) en enkät med ett stort antal författare som fick uttala sig om hur de upplevde utmaningarna från ljudboken. Rubriken var alarmistisk: »Svenska författare: Så slår ljudboksrevolutionen mot litteraturen«, och den kommenterande texten, skriven av Kristofer Ahlström nöter in budskapet: »Författare oroade över ljudbokens effekter på böckernas kvalitet«, löd rubriken (mina kursiver). Det mest anslående med svaren är emellertid att så få författare anser sig ha påverkats av det nya formatet – annat än i ekonomiska termer, vilket vi återkommer till. Men när det gäller att anpassa sitt skrivande efter att »funka i ljud« verkar de flesta ha en rent obstinat inställning. Här kommer några axplock:

Anne Swärd: »Hela idén med att skriva är att befinna sig i full frihet – annars låter jag hellre bli«.

Lydia Sandgren: »Om jag kände mig manad att anpassa mig skulle jag bli en arg och obstinat författare«.

Jessica Schiefauer: »Personligen upplever jag inte att en bra text kräver anpassning för att bli en bra ljudbok, annat än i undantagsfall. Det blir olika upplevelser som kräver olika ’lyssningsart’, på samma sätt som olika böcker kräver olika läsart«.

Ola Nilsson: »Jag tror att de flesta som arbetar med litteratur inser att det är lite taktlöst att ge sig på att förklara för en författare hur man ska skriva och därför brukar det stanna vid hövliga antydningar«.

Sigrid Combüchen: »Idén att anpassa sig till att ›funka‹ i något som är en monokultur, av språket adlad till ›digitalisering‹, känns som att – för att citera Gizem Erdogan i ›Tunna blå linjen‹ – någon kräks i min hjärna«.

Den enda som medger att skrivandet kanske rentav bör förändras är Malin Persson Giolito: »Jag tror nog att det är bra på många sätt att vi anpassar oss, medvetet eller omedvetet, efter hur berättelserna konsumeras, eftersom läsning är en konstform som uppstår först i mötet med läsaren eller lyssnaren«. Utöver dessa ganska trotsiga ställningstaganden, att litteraturen blir den som författarna vill att den ska bli, betonas i enkäten de ekonomiska villkoren mest. Detta kommer vi till nu.

När Storytel tog över Norstedts 2016 konstaterade Alexandra Borg att detta kanske ändå är den bästa lösningen, eftersom »det är så här medielandskapet ser ut i dag, take it or leave it«, och fortsätter: »Spelreglerna håller på att ändras. Nu tycks Storytel ha kastat första tärningen« (Svenska Dagbladet 22/6, 2016). I en senare text påstår Borg att »bokproducenterna alltid anpassat sig till människors behov« (Svenska Dagbladet 21/4, 2018). Andra är inte lika entusiastiska.

Ett frejdigt bråk kring förlagsbransch och siffror bryter ut våren 2021. Det börjar med att Sven Anders Johansson beklagar sig över ett inslag i SVT:s »Ekonomibyrån« (Aftonbladet 17/2, 2021). Tre inbjudna gäster, Handelsforskaren Erik Wikberg, Storytels vd Jonas Tellander och författaren Louise Boije af Gennäs, får där invändningsfritt prata om vilken framgångssaga ljudboken är för hela branschen. af Gennäs konkluderar, till Wikbergs nöjda nickande, att »det känns skönt om vi nu äntligen kan få slut på det här gnället som varit i branschen tidigare, att branschen alltid är en krisbransch – jag tror att vi jobbar med överlevnad!« (SVT Play, februari 2021). Men ljudbokens framväxt är »dåliga nyheter« för litteraturen, menar Johansson i sin kommentar till programmet. Dels döljer siffrorna att själva bokförsäljningen inte alls gått upp, inte heller lån på bibliotek, dels är det »dåligt för författarna, som får mindre betalt«, och »det är dåligt för den fysiska bokhandeln, som inte får del av intäkterna« (Aftonbladet 17/2, 2021).

Wikberg svarar ilsket i Dagens Nyheter (26/2, 2021). Förutom rena påhopp på Johansson hävdar han att det förekommer direkta felaktigheter i dennes krönika, både när det gäller branschens siffror och vad som räknas som en »läst« ljudbok. Johansson replikerar med motsvarande personangrepp, och det utvecklas till ett bråk om siffror som närmar sig hårklyverier. Johanssons huvudargument är att strömmade ljudböcker och fysiska böcker tillsammans blir till »exemplar« i försäljningsstatistiken, vilket i sin tur tolkas som »läsande«. Detta är en fara, menar Johansson, eftersom den får streamingtjänsterna att framstå som förlag och att författare får svårare att försörja sig eftersom ersättningen för strömmad media är så låg.

Den låga ersättning som författarna får för ljudboksproduktionen är ett återkommande ämne och, liksom inom musikbranschen, ett iögonfallande problem. Samtidigt som streamingtjänster ökar intäkterna för både ljudbokstjänsterna och förlagen, påpekar till exempel Författarförbundets Grethe Rottböll och Jörgen Gassilewski, är det absurt att ett ljudboksföretag i sin reklam »likställer kostnaden för världslitteraturen och två semlor«, och de menar att man därmed »devalverar bokens värde och tillåter nyttjande som ger under en krona i betalning« (Dagens Nyheter 22/2, 2021). I den tidigare citerade artikeln (24/9 2019) formulerade Gassilewski och Rottböll problemet på följande sätt:

De nya formaten kommer inte från författarna, utan är renodlade affärsformat, med avgörande följdverkningar på upphovsrätt och ersättningsnivåer. Det är alltså inte det digitala, e-boken, ljudboken eller ens strömningstjänsterna det handlar om, utan om vem som har makten och pengarna.

Författarförbundet betonar att det inte är fel på de digitala distributionsformerna i sig, men att dessa bidragit till en ordning, i vilken ljudboksproducenterna fokuserar mer på profit än på ekonomiskt rimliga villkor för upphovspersonerna. De får mothugg från Daniel Åberg, som menar att just det ”kommersiella” formatet Storytel Originals faktiskt betalar riktigt generösa arvoden (Dagens Nyheter 8/10 2019).

I den stora författarenkät som SvD genomförde i januari 2022 kommenterar flera av författarna just de usla ekonomiska villkoren. Monika Fagerholm påpekar »det massiva problemet med de skrattretande låga ersättningar som strömningstjänsterna, typ Storytel, Nextory och Bookbeat betalar författarna«. Mats Strandberg fyller på: »I och med att ersättningen för ljudböcker är lägre än för fysiska böcker är det vi författare som betalar för streamingtjänsternas utveckling och jag upplever en flathet hos förlagen som inte står upp för oss upphovspersoner.«

Margit Richert bekräftar i sin artikel att »streamingtjänsterna […] kommodifierar litteraturen (läs: författare som jag får mindre betalt per exemplar) – men detsamma måste då sägas om pocketen, som väl få larmar om i dag« (Aftonbladet 13/3). Hon menar samtidigt att det på plussidan måste tas med »att läsarens tröskel till att våga sig på något nytt har sänkts drastiskt«. Att jämföra ljudböcker med pocketboken, som Richert gör, är dock inte helt rättvisande, eftersom pocketutgåvan med få undantag utgörs av samma text i annan inbindning, medan ljudboken bör ses och hanteras som en adaption. Snarare borde alltså ljudboken jämföras med en filmatisering, dramatisering eller överföring till dataspel.

En viktig branschrelaterad fråga är också hur ljudbokstjänsterna hanterar användarnas informationer. Detta noterasav Ola Nilsson, vars första artikel i debatten har underrubriken »Debatten borde handla om vad ljudboksförlagen gör med vår data« (Aftonbladet 6/3, 2021). Nu handlar texten i första hand om hur mycket bättre det är att läsa än att lyssna, men när han väl kommer till denna fråga sorterar han in ljudboksbranschen i en marknadsekonomi som mer än något annat handlar med användarnas data. Det ligger nog mycket i denna insikt; alla digitala tjänster som är gratis, eller billiga, skrapar sina användare på information som kan användas för att antingen säljas vidare eller kalibrera förslag och marknadsföringar. Det vore önskvärt med ännu större transparens från företagen gällande detta, men det gäller förstås också nyhetsplattformar som Expressen och Aftonbladet, där Nilsson och Johansson publicerar sig, vilka ivrigt lapar i sig av sina läsares uppgifter. Den uppmärksamme läsaren av till exempel Aftonbladet kan konstatera att ägaren Schibsted har en omfattande disclaimer kring hur de i sin tur använder läsarnas data.

Nilssons olika debattinlägg påminner oss ändå om något viktigt, även om han inte skriver ut det explicit: det är uppenbart att vissa i debatten pratar om »böcker«, andra om »litteraturen«, ytterligare några om »läsning« och så inte minst de som talar om »branschen«. Påfallande ofta blandas kategorierna ihop.

Det vore önskvärt med ännu större transparens från företagen gällande detta, men det gäller förstås också nyhetsplattformar som Expressen och Aftonbladet, där Nilsson och Johansson publicerar sig, vilka ivrigt lapar i sig av sina läsares uppgifter.

Ett antal argument tar fasta på rent semantiska uppfattningar om vad som betraktas som »läsning« av en »bok«. Är ljudboken ens »litteratur« i egentlig bemärkelse? Och, som Johanssons farhåga ovan antyder: föreligger det en risk att ett breddat litteraturbegrepp gynnar en marknadssyn där sålda eller streamade »enheter« döljer en fallande marknad för försäljning och utlåning av den fysiska boken?

Att lyssna är inte att läsa, slår Ola Nilsson fast i ett debattinlägg (Aftonbladet 6/3, 2021) och Alexandra Borg replikerar (Svenska Dagbladet 10/3, 2021) att det »är iakttagelser som kan göras av ett barn«, samtidigt som hon i den tidigare artikeln från 2018 hävdar att »snarare än att avfärda formatet och skambelägga ljudbokslyssnarna borde kritikerna utmana sina egna förutfattade meningar och i stället diskutera vad som faktiskt avses med att läsa en bok«. Så inte ens Borg verkar helt på det klara med distinktionerna eller om det ens ska vara några distinktioner.

Dag Granath påpekar att Storytel i sin dåvarande reklamkampanj medvetet jobbar med att »förändra vårt sätt att se på läsning«. Han avslutar sin text med formuleringen »nej tack, jag ›läser‹ inte medan jag messar« (Expressen 11/12, 2018). För Granath och Nilsson är det viktigt att vi erkänner den rent modala – och för deras del kvalitativa – skillnaden mellan att läsa och lyssna. Nilsson ondgör sig över att Jens Liljestrand har mage att påstå att han lyssnat på Sandgrens roman Samlade verk i stället för att ha läst den (Expressen 3/9, 2020). Inget i Liljestrands text tyder dock på att han inte är medveten om skillnaden; tvärtom skriver han att romanen har ett tilltal som säger »lyssna så ska jag berätta«. Men Nilsson menar att Liljestrand ger uttryck för en syn som är blind för »det tryckta ordets överlägsenhet jämfört med det inspelade ljudet när det kommer till litteratur« (Aftonbladet 6/3, 2021). Detta bombastiska påstående förankras dock inte i någon empiri, utan följs upp av ett vagt resonemang om »gravitation« och om det faktum att du inte kan läsa en tryckt bok och diska samtidigt.

Det är tydligt att ordet »läsning« för ljudbokens kritiker är problematiskt, eftersom det, när det används också om lyssnande, slätar över de rent modala skillnaderna, vilket i sin tur hotar att dölja diskrepansen i statistik över till exempel konsumtionen av tryckt respektive inläst litteratur. Om detta faktiskt är fallet, och om det används i syfte att mörka en sjunkande konsumtion av tryckta böcker, har de förstås en poäng. För dem som ser ljudbokens förtjänster är modaliteten inte samma stötesten, vilket kan bero på att de inte ser begreppet »litteratur« som problematiskt: oavsett om man tagit del av ett verk i tryckt eller uppläst form, så har man tillägnat sig litteratur. I samma artikel (Svenska Dagbladet 2018), i vilken Alexandra Borg vill fråga oss vad det faktiskt innebär »att läsa en bok« (utan att själv svara på den uppmaningen), gör hon också en reflektion över ljudboken som gränssnitt:

Ljudboken är befriad från författarporträtt, marknadsföringstexter, typografi, papperskvalitet och så vidare (»trösklar« som en traditionell bokläsare enligt litteraturvetaren Gérard Genette tvingas ta sig över inför mötet med själva texten). När berättelsen förmedlas genom ett enda gränssnitt – röstens – blir den renare. Vägen öppnas för en örats litteratur. Självklart är det häri den konstnärliga potentialen – och utmaningen – ligger.

Denna typ av mer modala resonemang är ovanliga i debatten och därför värda att uppmärksamma. Till skillnad från Nilsson ser Borg förtjänster och konstnärlig potential i själva formen för ljudbokens mediering. Det finns dock skäl att ifrågasätta själva formuleringen. En ljudbok saknar sannerligen inte »trösklar« i Genettes mening: man ska ladda ner appar, söka efter titlar, kanske läsa lyssnares eller kritikers recensioner, kolla vem som läst in texten, göra ett överslag ifall ens abonnemang räcker för att lyssna på boken (om man har tidsbegränsad lyssning) och appen är full av information och förslag på titlar som man måste klicka sig förbi för att nå fram till själva lyssningen. Möjligen syftar Borg på att när lyssnandet är i gång så störs inte upplevelsen av bokens materialitet som kan rymma flikar och »blurbs«. Å andra sidan störs lyssnandet av så mycket annat – både tillskyndare och belackare påpekar att en signifikativ egenskap hos ljudboken är att man är betydligt friare att samtidigt ägna sig åt andra aktiviteter.

Ja, kanske till och med att försöka somna. I en formulering som dryper av elitism och klassförakt menar Sven Anders Johansson att »streamingtjänster är dåliga nyheter för litteraturen […] och framförallt är det dåligt för alla som betraktar litteratur som något annat än lättsmälta deckare att somna till« (Aftonbladet 17/2, 2021). Han antyder alltså att ljudboksförlagens bidrag till litteraturbranschen innebär ett utarmande av själva litteraturbegreppet (noterbart är att när den kulturkonservative radikalen Johansson använder ordet nyheter så är de i princip alltid dåliga). Man frågar sig om det är bättre att somna till Kafka och Sara Stridsberg eller om Johansson själv aldrig somnat ifrån en fysisk bok. I ett pågående forskningsprojekt kring Storytels lyssningsdata, har Karl Berglund vid Uppsala universitet visat att lyssnare tenderar att somna till både populära och mer prestigeladdade böcker – kurvorna för lyssning efter midnatt beträffande olika genrer är påfallande identiska. Tyvärr är det ingen annan än han och hans kolleger som får tillgång till Storytels data, vilket förstås är djupt problematiskt.

Ola Nilsson går ännu längre och hävdar att det är en lögn att påstå att de som lyssnar på ljudböcker kan sägas »tillgodogöra sig litteratur« (Aftonbladet 6/3, 2021). En slutsats man kan dra av detta är att för Nilsson upphör litteraturen när den lämnat boksidan. Det historielösa i det antagandet har redan påtalats. När han dessutom går vidare och fruktar att ljudboken kommer att skapa ett samhälle där läsning per se endast är förunnad en välutbildad elit, vilket i förlängningen utgör ett hot mot demokratin, ja då har han exkluderat synskadade, dyslektiker och andra med funktionsnedsättningar som försvårar läsningen av tryckt text från både förmågan att ta till sig litteratur och att bidra till samhällets demokratiska uppbyggnad. Sannolikt menar Nilsson inte det, men detta är ett exempel på en typ av påståenden som vi nu ska titta närmare på.

Det är tydligt att ordet ›läsning‹ för ljudbokens kritiker är problematiskt, eftersom det – om det används också om lyssnande – slätar över de rent modala skillnaderna, vilket i sin tur hotar att dölja diskrepansen i statistik över till exempel konsumtionen av tryckt respektive inläst litteratur.

Den sällsammaste kategorin av argument förekommer oftast, men inte uteslutande, hos de skribenter som är djupt skeptiska mot ljudboken. Vi talar här om argument som alldeles uppenbart blir bisarra om de appliceras på andra medier än ljudboken, företrädesvis den tryckta boken, eftersom det är dessa två realiseringar av den litterära texten som tenderar att ställas emot varandra. Det handlar också om argument som mycket väl kunde användas om skribentens egen verksamhet.

Ola Nilsson är kanske den debattör som tar till de mest frimodiga formuleringarna i sin kamp mot det nya mediet. Ovan såg vi hur hans syn på begreppet litteratur kan förefalla problematisk. I samma inlägg (Aftonbladet 6/3, 2021) påpekar han också att ljudboken »tala[r] till människans urgamla vilja att få något utan att betala för det«, och drar paralleller till drömmen om evighetsmaskinen. Man kan ju börja med att påpeka att ljudbokstjänster inte är gratis, även om de – vilket Gassilewski och Rottböll från Författarförbundet (Dagens Nyheter 22/2 2021) konstaterade ovan – kostar provocerande litet. Vidare kan man nog anta att Ola Nilsson inte har något emot offentliga bibliotek, dessa serviceinrättningar för gratis tillägnan av såväl litteratur i bokform som andra medieformer. Vilken »urgammal vilja« talar dessa institutioner till? Nilssons inlägg är djupt investerade i det obekräftade påståendet om »det tryckta ordets överlägsenhet jämfört med det inspelade ljudet när det kommer till litteratur«. Skälet till detta är att du måste vara uppmärksam när du läser. Ljudboken bara mal på. Att ljudbokslyssnaren faktiskt också kan missa sammanhang och på nytt behöva lyssna igenom passager förefaller vara otänkbart för Nilsson, som helt sonika slår fast att »lyssningen aldrig kan kompensera för den rikedom som läsandet av en bok ger«. Mot detta invänder Daniel Åberg: »Kan det inte lika gärna vara tvärtom? Att hänga med i ett skeende i en lyssnad text som någon annan styr över – är inte det svårare än att med sina egna ögon bestämma över tempo och pauser i sin läsning? Borde det inte vara en lika svår konst att bli en god lyssnare som en god läsare?« (Västerbottens-Kuriren 10/3, 2021).

Nilsson är vid sidan av Johansson också den mest »affektsökande« skribenten i sammanhanget. I recensionen av antologin Från Strindberg till Storytel tvålar han till Andreas Nyblom som har mage att påstå att samtiden handlar om »mobilitet, sociala nätverk och multitasking«. Med neoludditens fana vajande dundrar Nilsson att »det är egenskaper och fenomen som även beskriver förvirring, osjälvständighet och fördumning«. Belägg för detta saknas. Ett annat av Nilssons mer färgstarka bidrag till argumentationen handlar om talande dockor. Ja du läste rätt:

För det är ju underhållande, i ordets mest respektabla mening, att höra en skicklig skådespelare läsa upp en roman. Precis som det för barnet är underhållande med en docka som kan tala själv.
Problemet är att det berövar barnet det allra viktigaste i umgänget med sina leksaker, nämligen att få sin fantasi och föreställningsförmåga stimulerad så att det kan skapa en egen röst åt dockan. När dockan får en egen röst kan barnet också föreställa sig vad dockan tänker, känner och säger.

En dockas enda betydelsefulla modalitet är alltså rösten. Och om barnet inte får hitta på en egen röst åt dockan så berövas barnet hela sin föreställningsvärld (och jag som trodde att Barbiedockans kroppsideal var problemet…). Parallellen här är att en läsare kan skapa en egen röst till bokens text, och hen ”lär sig i läsningen att förstå känslor och i förlängningen hur man kan leva sitt liv”. Stora anspråk på en docka, kan tyckas – eller en tryckt bok. Nilsson antyder alltså att lyssnandet berövar den litterära upplevelsen alla dessa livsviktiga kvaliteter.

Detta kuggar i ett av Johanssons mer salvelsefulla argument, som han lyfter i samband med en rapport om barn och strömmad litteratur författad av litteraturvetarna Karl Berglund och Ann Steiner: »Barn slukar ljudböcker – det är inte goda nyheter!« lyder rubriken (som sagt – »nyheter« är sällan goda i redaktörens värld) (Aftonbladet 18/1, 2022). Johanssons förakt blir extra tydligt när han ondgör sig över att vissa ljudböcker nedlåter sig till bakgrundsljud och musik. Ljudboksläsaren, skriver han, berövas därmed »både friheten och tvånget att fantisera, att fylla i, färglägga, medskapa«. Detta är ett argument som diskvalificerar kulturförmedlande institutioner som radiodramatik och radioföljetongen (som ofta har musik- och ljudeffekter). Det drabbar också såväl illustrerade Niloé-utgåvor som Elsa Beskow och Lilla spöket Laban, för att inte tala om de pop-up-böcker vilka, inte minst tack vare en digital framställningsteknik, kommit att bli allt vanligare de senaste decennierna, i vad som kan ses som ett uttryck för analog nostalgi. Multimodala grepp i litterära verk är inte bra, för de skadar avkodningen av den litterära texten. Ajabaja, Alfons Åberg!

Hos både Nilsson och Johansson florerar föreställningen att läsande och lyssnade skulle slå ut varandra, att lyssnandet minskar läskunnigheten och – som Nilsson befarar – gör läsandet till en angelägenhet endast för en elit. Mer lyssning, mindre läsning, i en algoritm där den kvalitativa litteraturen trängs undan. Men tror de verkligen att läsare som har för vana att ta sig an mer komplexa texter kommer att överge den läsvanan på grund av ljudbokens inträde? Dessa läsare, precis som många andra läsare, konsumerar kanske snarare mer litteratur (i föreliggande text räknas ljudböcker som litteratur), eftersom hundpromenaden eller bilturen kan kompletteras med strömmade texter, innan vi sjunker ner i läsfåtöljen och läser Nawal El Saadawi eller Uwe Johnson. »Även om vår tid är begränsad är vår konsumtion av medier inte något nollsummespel«, skriver till exempel Kristoffer Lind i sin debattartikel (Expressen 25/9 2019).

Även i denna diskussion blandas dessutom argumenten. Det förefaller som om ljudbokens motståndare tycker så illa om företeelsen att de staplar alla tänkbara resonemang ovanpå varandra, utan att bry sig om deras inbördes ordning eller motsägelser. Sven Anders Johansson är en tydlig exponent för detta när han i sin slutreplik till Berglund och Steiner, förutom att svara på deras invändningar mot hans artikel liksom inte kan hålla sig, utan späder på med följande:

När strömningstjänster får ersätta läsning och högläsning innebär det att ytterligare en mänsklig eller mellanmänsklig aktivitet omvandlas till en säljbar produkt. En produkt som dessutom skördar användarna på data.
Användare som, i ett större perspektiv, uppenbart mår allt sämre av sin alltmer uppkopplade tillvaro. Serverhallarna, aluminiumsmältverken och koboltgruvorna som gör denna bländande digitalisering möjlig finns behagligt nog utom synhåll.
Om man blundar för dessa sidor av ljudbokslyssnandet, ja då är man faktiskt lite medieblind. Behövs det mer forskning? Ja, mer mediekritisk forskning.

Man kan kanske invända att också den tryckta boken sedan länge varit att betrakta som en »säljbar produkt« – kartonnagebergen av Guillou- och Läckbergtitlar talar sitt tydliga språk. Vidare: det kan ju tänkas att den »mediekritiska forskning« Johansson efterlyser också skulle kasta ett öga på den webbsida Aftonbladet tillhandahåller för redaktören att publicera sina texter på. Också den är ju en digital resurs som obesvärat mjölkar sina läsare på data för ägaren Schibsteds räkning. Och även dags- och kvällstidningar fyller sina digitala utgåvor med tungt strömmande media i form av otaliga filmklipp, tv-sändningar och poddar varje dag (sist jag kollade stod Aftonbladet värd för 65 poddar). Och hur står sig klimatavtrycket från en ljud- eller e-bok i förhållande till de resurser som krävs för att skapa en inbunden bok?

Ännu en gång: de argument som framförs för att framhålla ljudbokens fördärvliga egenskaper blir märkbart tunna – nästintill absurda – när de vänds mot bokmediet eller skribentens egen verksamhet. Det är förstås inte så att coltanbrytning, kobolt, kylning av servrar och aluminiumframställning är oviktigt. Tvärtom, de utgör en elefant i rummet i allas vår digitala vardag. Ljudboken kommer inte undan härvidlag, men det gör sannerligen inte Aftonbladet heller.

Låt oss nu stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor: Vem vill inte vara en fluga på väggen när Sven Anders Johansson under återkommande möten påAftonbladets centralredaktion med donquijotesk nit kräver att de ska stänga ner alla strömmande tjänster, som poddar och tv-inslag, på sin webbsida? »Serverhallarna, aluminiumsmältverken och koboltgruvorna som gör Aftonbladets webbsändningar möjliga«, dundrar han, »finns behagligt nog utom synhåll«. Vill vi inte också se honom storma mot bilderböcker – och varför inte dramatik, herregud den litterära texten förstörs ju av både ljudeffekter och gapande människor. Är dramatik ens litteratur? Tveksamt…

Vem vill vidare skriva under Ola Nilssons upprop mot folkbiblioteken och deras osunda flirt med »människans urgamla vilja att få något utan att betala för det«? När ska vi få höra Alexandra Borg förklara »vad som faktiskt avses med att läsa en bok«? Är det i själva verket så att förläggare Nirstedt har ljudboken att tacka för sina framgångar med förlaget Nirstedt/litteratur? Vad säger Ola Nilsson till dem som inte kan läsa, men som älskar litteratur? Hur manifesteras »det tryckta ordets överlägsenhet jämfört med det inspelade ljudet när det kommer till litteratur«? Och slutligen: Vilken typ av »smalare litteratur« syftar Richert på när hon föreslår att man borde »börja med att sluta få sådan litteratur att framstå som så ogenomtränglig att den inte går att begripa i hörlurar«? Jag väntar med spänning.

Jag tror det finns viktiga frågor att lyfta fram kring ljudbokens framväxt. Det handlar såväl om branschens ekonomi, som om rent kvalitativa och pedagogiska aspekter, kanske rentav om demokrati och miljö. Det berör företeelser som läsning och litteraturbegreppet. Det som är uppenbart är emellertid att den affekt med vilken i synnerhet det nya mediets belackare bedriver sin argumentation skymmer sikten för det som kunde vara väsentligt. Det blir ett staplande av argument som drar åt alla håll samtidigt. Det vore önskvärt om vi kunde diskutera en fråga i taget – ljudbokens popularitet och kommersiella potential väcker många frågor.

I ett försök att skapa en agenda för dem som vill diskutera dessa olika aspekter av ljudboksfenomenet kommer här ett förslag på infallsvinklar, som med fördel behandlas separat:

• Förlagens vinster på ljudböcker i relation till ersättningen till författarna

• Branschens sammanblandning av läst och lyssnad litteratur

• Begreppen »läsning« och »litteratur«

• Lyssnandets och läsandets kunskapsteoretiska och pedagogiska implikationer, den uppväxande generationens förhållande till längre texter

• Strömningstjänsternas (samtligas, inklusive dags- och kvällspress) klimatpåverkan

• Litteraturens materialitet

• Vad talad och uppläst litteratur innebär för språket och de texter som skrivs

Även jag är bekymrad över bokbranschens ekonomiska villkor, liksom över den usla ersättningen till författarna. Också jag oroas över att läsningen avtar i vårt samhälle, att allt fler unga tycks sakna förmågan, eller uthålligheten, att ta till sig längre sammanhållen text. Även jag känner intuitivt att läsning av en roman ger mig en kvalitativt rikare erfarenhet än lyssning, även om undantag finns; jag upplever exempelvis att en Håkan Nesser-roman inläst av Reine Brynolfsson ger mig större behållning än om jag läst den i tryckt form. Det jag pekar på här är sammanblandningen, de ogrundade påståendena, affekterna, och – i vissa fall – dumheterna.

Publicerad i Respons 4-5/2022.