En lovsång till humanismen som framgångssaga

Vad gör människan till människa? Frågan har sysselsatt tänkare och författare genom historien och den verkar ofta ha använts för att legitimera hennes plats i världen. Under antiken menade till exempel Aristoteles att människan skiljer sig från andra djur genom sitt förnuft och sin talförmåga. Hans definition av människan som ett talande djur (zoon logon echon) tillskriver henne ett unikt värde. Tanken på det mänskliga som något exceptionellt medför ett visst perspektiv som gör att »människans mått är alltings mått«, med sofisten Protagoras bevingade ord. Eller som det senare skulle lyda hos den romerske dramatikern Terentius: »Jag är människa och intet mänskligt är mig främmande«. Perspektivet kan kallas för antropocentriskt, men kan också uppfattas som en »humanistisk trossats« med den brittiska författaren Sarah Bakewells formulering i Humanly Possible från 2023, som nu finns i svensk översättning av Jesper Högström med titeln Humanisterna – Sjuhundra år av fritänkande, nyfikenhet och hopp (2025).

Även om Bakewell tar avstamp i olika sätt att använda ordet humanism, vilket hon själv beskriver som »ett semantiskt moln av betydelse«, är hennes bok en stark plädering för den antropocentriska synen på människan, som förstås vandrat genom och format den västeuropeiska kultur- och filosofihistorien. Renässansfilosofen Michel de Montaignelät ingravera Terentius sentens på en av takbjälkarna i sitt bibliotek, även om han verkar ha tolkat den på ett rätt radikalt sätt när han i sina essäer skriver: »ju mer jag umgås med mig själv och ju mer jag lär känna mig, desto mer förbluffas jag över min formlöshet och desto mindre förstår jag av mig själv«. En sådan erfarenhet av det främmande i det egna jaget är inte något som upptar Bakewell. Hon betonar hellre humanismens släktskap med andra tanketraditioner, som Konfucius lära från 500-talet före vår tideräkning, med dess centrala begrepp ren som hon menar kan översättas till »välvilja, godhet, dygd, etisk vishet – eller helt enkelt ›mänsklighet‹«. Detta bortser från att dessa tidiga kinesiska texter syftade till att skapa inte bara goda, utan kanske framför allt lydiga medborgare i en strikt hierarkisk och patriarkal kultur.

Referensen till Konfucius används som ett bevis på att humanism är något universellt. Ren är detsamma som humanitas, konstaterar Bakewell med en mer konventionell hänvisning till den romerske författaren och politikern Cicero, vilken var en av de första att använda det latinska ordet i värderande och moraliskt syfte. I sina skrifter vidareutvecklar Cicero de grekiska filosofernas idé att det talande djuret skiljer sig från andra djur genom att framhålla vältaligheten, som han rent av såg som civilisationens bärkraft. Med Cicero kopplas humanism till kultur och bildning. Humanism skiljer en kultiverad person från en okultiverad eller barbarisk sådan – eller helt enkelt det mänskliga från det omänskliga.

Ciceros tankar om just studier som förmänskligande blir en genomgående referens för de författare som aktualiserar ett flertal aspekter av antikens filosofi och litteratur under den europeiska renässansen med början i Italien på 1300-talet. Som Bakewell påpekar var själva termen humanism okänd vid denna tid då man däremot talade om studia humanitatis, vilket bokstavligen betyder studier av det mänskliga. Senare gav uttrycket upphov till human studies eller humaniora (snarare än »mänskliga studier« som det heter i Högströms översättning). Rent konkret innebar det studier i latinsk och grekisk grammatik, poesi, retorik, historia och moralfilosofi. Föga förvånande framhåller Bakewell författarna Francesco Petrarca och Giovanni Boccaccio, vilka sägs ha uppfunnit »den livsstil som under de nästa två århundradena skulle bli den humanistiska«.

Med Cicero kopplas humanism till kultur och bildning. Humanism skiljer en kultiverad person från en okultiverad eller barbarisk sådan – eller helt enkelt det mänskliga från det omänskliga.

Som en historisk rörelse är humanismens syn på människan likväl komplex. Humanismens kärna, det vill säga tanken att människan skiljer sig från och är överordnad andra levande varelser, kritiserades inte bara av Montaigne i hans Essayer 1580. De gav upphov till en skeptisk strömning som slätas över i Bakewells genomgång av humanismens historia. Med en pedagogisk stil med många lustiga anekdoter – det märks att Bakewell undervisar i creative writing – framställer hon humanismen som en mer eller mindre samstämmig framgångssaga baserad på förnuft, godhet och lycka. Med stor energi framhålls en mängd tänkare och författare som ett slags mänsklighetens hjältar i en berättelse – our story som hon skriver – vilken ibland får rent romaneska drag. Om Petrarca kan man läsa att »han tillbringade perioder med att vandra i skogar eller längs floder, umgås med vänner eller bara mysa med sina älskade böcker«. Den källa som verkar ha satt igång Bakewells föreställningsförmåga är hans Familjebrev. Och hon gör lite som Petrarca själv, som levde sig in i Ciceros liv genom hans efterlämnade brev och som till och med kunde skriva: »Från dina böcker har jag kommit att lära känna din själ, som jag tycks känna som om jag hade levat tillsammans med dig.«

Jag funderar på om Bakewell i sin tur använder sitt personinriktade grepp för att kompensera för att hon återberättar en så välkänd historia om humanismen. Hon aktar sig i alla fall noga för att förstöra stämningen, och visar fram historieskrivandet som en högst älskvärd och lärd disciplin. Boken är trevlig att läsa, särskilt om man gillar brittisk kvickhet, men för den som söker kritisk frigörelse eller tankeförnyelse finns inte mycket att hämta.

Bakewell framställer humanismens historia som en kontinuitet av antropocentriska teman med början i renässanshumanismens återupptäckt av antikens tänkare. Inte oväntat framhåller hon Erasmus av Rotterdams ord att »människan föds förvisso inte, utan görs till människa«, men utan någon reflektion över vad som då görs till något icke-mänskligt, barbariskt, djuriskt, monstruöst, etcetera. Hon skulle återigen ha kunnat anföra Montaigne som motvikt när han framhåller att det som är barbariskt även inkluderar den egna identiteten. Som han skriver i essän »Om kannibaler« (i Jan Stolpes översättning)

Med förnuftet som måttstock kan vi alltså mycket väl kalla dem barbarer, men inte med oss själva som måttstock eftersom vi själva överträffar dem i alla sorters barbari.

Humanismen är ju inte bara antropocentrisk, den har genomgående även varit eurocentrisk och androcentrisk. Men Bakewell får det att låta som en bugg i maskineriet, som ett olycksfall i arbetet, när hon måste konstatera att den mänsklighet som försvarats i namn av humanismen för det mesta varit mansdominerad och segregerande samt byggt på uppenbara maktrelationer. I hennes historia om humanismen förblir grunddragen framsteg och förbättring. Hon liknar rent av renässansens humanister vid »räddningsarbetare som fört litteratur ut i tryckerikonstens och det fria läsandets klart upplysta värld«. Jag skulle tro att inte bara medeltidshistoriker vill invända mot en sådan beskrivning som egentligen bara bekräftar att humanismen blivit ett ganska tomt honnörsord. Detta blir än mer tydligt när Bakewell kommer fram till vår egen tid. För mot bakgrund av dagens katastrofer och tragedier får den humanism hon framställer drag av Voltaires ironiska roman Candide eller Optimismen (1759), som hon diskuterar ingående utan att se parallellerna till sin egen story.

Jag kan åtminstone inte se annat än att det måste vara en obotlig optimism som får Bakewell att raljera över de som försökt hitta andra vägar än den som den humanistiska traditionen stakat ut för att ompröva vad det mänskliga kan vara i dag. Hon skriver till exempel vid ett tillfälle:

Ja, ja. Nuförtiden finns det de som tänker att världen skulle må bättre utan oss, om nu mänskligheten går under i en katastrof vållad av lössläppt artificiell intelligens, miljökollaps eller någon annan blunder. 

Till råga på allt låter det som att det bara är att ta sig i kragen, eller som hon skriver om det trauma som andra världskriget innebar: »Det mest uppenbara område på vilket människor behövde skärpa sig i andra världskrigets efterspel gällde kärnvapen.« Javisst kan vi säga, skärp er Trump, Putin och kompani; den inbyggda förbättringstanke som ligger i humanismen kan inge hopp, men vad är det som gör att den har fungerat och fortfarande fungerar så dåligt? Bakewells bok erbjuder inga djupare svar på den frågan annat än att mänskligheten borde kunna använda sina förmågor bättre.

De olika fenomen som uppenbarar humanismens gränser är behandlade med lätt hand – för att inte säga styvmoderligt – och de tillåts aldrig rubba det Bakewell säger sig tro på. Hon kommer aldrig i närheten av tanken att humanismen bekräftar människans självpåtagna hybris – för att parafrasera Baruch Spinoza, som hon verkar räkna till humanisterna mest för att han blev bannlyst för sitt fritänkande. Spinozas samtida kollega René Descartes får inte vara med alls trots att hans uppfattning om människan vilar på en anmärkningsvärd tilltro till det mänskliga förnuftet. Det hela ter sig trots sin rikedom lite godtyckligt. När vi kommer fram till »den moderna humanismen« skriver hon ingående om Voltaire och David Hume samtidigt som det på lite oklara grunder sägs att vissa av upplysningsfilosoferna inte var humanister och vice versa.

Javisst kan vi säga, skärp er Trump, Putin och kompani; den inbyggda förbättringstanke som ligger i humanismen kan inge hopp, men vad är det som gör att den har fungerat och fortfarande fungerar så dåligt?

När Bakewells berättelse närmar sig vår tid paraderar en rad mer eller mindre kända personer förbi, vilka alla på något vis försvarat en humanistisk syn på människan, men nu vidgas begreppet till att rymma så många olika aspekter att det förlorar sina konturer. Förutom då hon tar upp samtidens kritik mot humanismen. Michel Foucault blir humanismens fiende framför andra. Hon citerar en något uttjatad fras från Orden och tingen (1967), att människan är »en figur på väg att ›utplånas, som ett ansikte ritat i sanden i vattenbrynet‹«, och verkar provocerad. Men Foucaults analys av humanismens antropocentriska värderingar bemöter hon inte.

I Humanisterna reduceras Foucaults kritik av oss själva till en antihumanism som tillsammans med dagens posthumanism och ekokritik vill mota bort människan från centrum på grund av ett »syndamedvetande«. Med ett sådant ad hominem-argument undviker Bakewell effektivt en mer substantiell diskussion av kritiken. Hennes bok är också en lovsång till humanismen som bygger på en redan etablerad tradering av historien. Det gör att den fritänkande strömningens kritiska potentialitet inom humanismen, linjen från Montaigne och Spinoza, inte får någon verkan i Bakewells bok – trots att den har »sjuhundra år av fritänkande« i sin undertitel. Humanism och fritänkande görs till synonyma termer i en huvudströmning som går från renässansen till modernitetens självförståelse i termer av liberalism och demokrati.

Själv skulle jag säga att humanismens möjlighet att tala till oss i dag beror av att den faktiskt härbärgerar motstridiga uppfattningar varav det skeptiska fritänkandet är en. Det är för att humanismen aldrig varit en enhetlig idéströmning utan också rymt tvivel på människans exceptionalism som den fortfarande har aktualitet. Det hopp som Bakewell ser i humanismen tycks i sin ovilja att ta kritiska frågor på allvar nästan omvandlas till cynism. Det ter sig hur som helst som en underdrift att kalla den nyliberalism som så länge dominerat den globala ekonomin för »en parodi« på en humanistisk liberalism. I synnerhet när vi i dag bevittnar dess motreaktion och fortsättning i auktoritära och nykonservativa regimer.

I stället för att envist framhålla människans förnuft och förmåga till bättring skulle en historia om humanismen kunnat börja med att undersöka de egna trosföreställningarna, särskilt de mest seglivade eftersom de blivit självklarheter. Genom att förflytta den givna synvinkeln en aning skulle ett annat humanistiskt förhållningssätt kunnat ha framträtt – som också finns i historiens arkiv av texter för den som vill se och läsa. Jag hade i varje fall önskat en mer överraskande berättelse om humanismen, som kunnat rucka på det välbekanta och gjort humanismens historiska förlopp mer mottagligt för nuets aktualitet och problem. Men för det behövs en annan story än en Candide för vår tid.