Ge barnen dötiden tillbaka

Mobilzombierna. Jag ser dem ofta, barnen som man måste akta sig för att krocka med eftersom de har blicken stadigt fäst vid manicken i handen. I regn och solsken, sommar som vinter, befinner sig deras kroppar i en sinnlig värld full av upptäckter att göra, medan deras uppmärksamhet är riktad mot en digital värld, helt utan anknytning till omgivningen. Vad går de miste om?

Också norska författaren Maja Lunde har mött mobilzombierna – det har vi nog alla vid det här laget – och i sin debattbok Skärmbarnen diskuterar hon vad vår digitaliserade värld gör med barndomen, lärandet, den sociala förmågan och gemenskapen. Även miljöfrågan kommer med här och var, och konstigt vore det annars. Maja Lunde har som romanförfattare skildrat en framtida värld härjad av klimat- och mångfaldskriser. Och skrämt slag på många av sina läsare. Själv älskade jag Binas historia (Natur & Kultur, 2015) och Blå (2017), men när jag kom till Przewalskis häst(2021), tredje delen i hennes dystopiska serie, blev jag tvungen att ta en paus eftersom den fick min klimatångest att stegras till outhärdliga nivåer. Jag har ännu inte klarat av att återuppta läsningen. I Skärmbarnen får klimat och miljö en mer undanskymd roll men Lunde konstaterar bland annat att det »moln« i vilket vi lagrar all vår data i själva verket är materialiserat i stora serverhallar som i dag står för 3–4 procent av världens koldioxidutsläpp, och att alla våra avlagda datorer, telefoner, läsplattor och spelkonsoler bildar berg av avfall.

Våra barn leker allt mindre utomhus och fastnar allt längre vid sina digitala enheter. Lunde berättar om forskare som sett att de nyaste spåren av barns kojbyggen i skogen var femton år gamla. Själv har jag bott i snart trettio år invid en liten fotbollsplan. Förr var den full av barn på helger och lov. Nu spelas det fotboll någon timme här och där, oftast organiserat av vuxna. Bättre vuxenorganiserad lek än ingen alls kanske någon tänker, men vi börjar i fel ände, menar Maja Lunde:

Vi fyller våra barns kalendrar för att undvika att de sitter för mycket framför sina skärmar: han har i alla fall fotbollen, annars hade det ju bara blivit gejmande; hon går ju i alla fall på orkestern två kvällar i veckan, annars hade hon ju bara suttit med mobilen. I stället borde vi börja med att reducera skärmanvändningen, ge barnen dötiden tillbaka. Då skulle de kanske också pallra sig ut ur huset, till det landskap som utgör deras värld.

Jag är i allra högsta grad för att ge barn medbestämmande i allt som rör dem, men när det kommer till områden som handlar om sådant som kan vara skadligt för dem måste medbestämmandet villkoras. Godis bör inte vara ett alternativ till middagsmat och mängden skärmtid behöver förhandlas inom snäva ramar. För som Lunde konstaterar är det inte de unga som är dumma när de inte klarar att motstå frestelsen att spela eller hänga på sociala medier. Det är vi vuxna som är dumma när vi sätter fram digitala godisskålar och sekunden senare ber dem att hålla sig undan. Algoritmerna är ju utarbetade för att göra dem så beroende som möjligt: få dem att vilja hänga kvar så länge det bara går för att de ska utsättas för reklam eller ge ifrån sig data om sig själva.

Vi vuxna klarar inte heller av att stå emot. Lundes lärarvän kallar dagens barn för »Se mig-generationen«. De är barn som hela tiden tvingats konkurrera med telefonerna om sina föräldrars uppmärksamhet. Och som därmed riskerar nedsatt social förmåga eftersom de inte i tillräcklig grad fått öva sig i det samspel som kräver ögonkontakt.

Bättre vuxenorganiserad lek än ingen alls kanske någon tänker, men vi börjar i fel ände, menar Maja Lunde.

Genom hela Maja Lundes debattbok löper referenser till Michael Endes barnbok Momo, eller kampen om tiden från 1973, som handlar om flickan Momo som försöker bekämpa de tidstjuvar som stjäl allt större delar av människors liv och omvandlar dem till kapital på en bank. Endes berättelse är en passande parallell till dagens värld. Tidstjuvarnas bank kan läsas som en symbol för det diffusa »nätet« som stjäl vår tid och förvandlar den till pengar. En annan återkommande referens är Harvardprofessorn Shoshana Zuboffs begrepp övervakningskapitalism: den närmast totalitära övervakningen av oss på nätet, för att omvandla våra liv till säljbar data. Numera är denna sanktionerad även av skolväsendet, i och med att techbolagens tjänster skördar barnens knapptryckningar – både på skolan och utanför den, eftersom datorerna som delas ut också följer med eleverna hem.

Maja Lunde lägger en hel del kraft på att debattera skärmanvändningen i just skolan. Hon skriver förstås utifrån sitt norska perspektiv, men det mesta känns igen från svensk skola. Det gäller exempelvis idén att alla barn ska ha en egen skoldator, hellre än egna skolböcker. En egen maskin för lärande, som används på ett så okritiskt och ogenomtänkt sätt att den försämrat inlärningen. Det är svårt att koncentrera sig när Youtube, sociala medier och spel lockar och kan nås så fort skolarbetet tar emot det allra minsta. Och inte blir det bättre av att man hela tiden, i klasschattar och grupper på sociala medier, kan se hur kompisar interagerar med varandra – och man själv kanske lämnas utanför, baktalas eller riskerar att missa något om man prioriterar skolarbetet.

För lite sömn, för lite rörelse, försämrad koncentrationsförmåga, skärmberoende, exponering för våld och grooming – är det rimliga kostnader?

Implementeringen av digitala enheter i skolans värld har, menar Maja Lunde, i stora delar skett utifrån devisen att eftersom teknikutvecklingen inte kan stoppas så kan vi lika gärna omfamna den. Och att stoppa teknikutvecklingen går kanske inte, men reglera kan vi. Maja Lunde ger en lång rad exempel på vad som kan göras, och redan görs på sina håll, av skolor, kommuner eller stater: stäng av tillgången till sociala medier och spel på skoldatorerna, låt skoldatorerna stanna på skolan, avlägsna alla digitala läromedel som bygger på övervaknings- eller uppmärksamhetsekonomiska principer, förbjud övervakningsbaserad reklam, inför rätt till gratis föräldrainställningar på alla digitala enheter som säljs, förbjud beroendeskapande design som eviga flöden, streaks och pushnotiser, reglera kostnader inne i spel hårdare, åldersreglera inloggning på sociala medier, och så vidare. Hon är rent av skeptisk till idén att vi måste använda digital teknik i skolan för att främja kunskaper som behövs i arbetslivet. Det är omöjligt att säga vilken slags teknologi våra barn kommer att möta där och Lunde menar att den i vilket fall som helst kommer vara enkel att använda och därmed inte är något vi behöver lägga tid på att öva på i skolan. Att träna tänkande och social förmåga är viktigare än digital kompetens:

Det som […] inte kommer att vara enkelt är att koncentrera sig. Tänka långa tankar, ha ro i kropp och själ för att föra resonemang som kräver mer än en minut.

Maja Lunde tar upp att det förstås också finns fördelar med skärmarna. Som att ensamma och mobbade barn kan hitta vänner via nätet, och att barn med olika svårigheter, som dyslexi, kan få teknisk hjälp att klara skolan. Som förälder till ett barn som har fått kämpa med att hitta kompisar irlmen fått en massa vänner och viktig social träning via nätet, och till ett barn som är dyslektiskt ser jag tydliga fördelar med den digitala världens smörgåsbord, och tycker att Lunde generaliserar och förminskar sådana vinster väl lättvindigt. Men hon har fullkomligt rätt i att de fördelar som finns inte på något vis tar bort nackdelarna, eller ens alltid uppväger dem. Vi behöver fundera mer över vad tekniken gör med oss och med våra barn, utöver det avsedda. Vilka är biverkningarna? Och är de värda priset? För lite sömn, för lite rörelse, försämrad koncentrationsförmåga, skärmberoende, exponering för våld och grooming – är det rimliga kostnader?

Det här är problem som vi i dagsläget ofta kämpar med på individ- eller familjenivå. Som Maja Lunde konstaterar kan vi inte ha det så.

Det här är problem som vi i dagsläget ofta kämpar med på individ- eller familjenivå. Som Maja Lunde konstaterar kan vi inte ha det så. Förutom de regleringar som jag redan nämnt och som kan införas på skolnivå, kommunalt, statligt eller överstatligt föreslår hon också att vi går samman som föräldrar och gemensamt bestämmer att inte förse våra barn med mobiler förrän de är tretton, fjorton eller femton år gamla, och att vi sätter gemensamma skärmtider i barnens kompiskrets. Det kräver att vi vuxna pratar med varandra, konstaterar Lunde. Och med våra barn, skulle jag vilja tillägga. Ska de bli kompetenta att reglera sig själva – eller den digitala tekniken – så småningom så behöver vi inte bara förbjuda utan också resonera, förklara, lyssna och ge medbestämmande inom rimliga gränser. Att Lunde inte skriver mer om detta är en av bokens få brister.

En annan är bokens översättning. Det har slarvats en del med den. »Krönikör« blir »kröniker«, »tillverka« blir »laga«. Därtill finns det finns syftningsfel som gör den annars glasklara texten svår att hänga med i och somligt blir bara konstigt. Det är alltid tråkigt att komma med sådana invändningar eftersom översättarens jobb så sällan synliggörs på ett positivt sätt annat än i förbigående och med ord som »flyhänt« eller »effektiv«. Men det finns anledning att dröja extra vid detta med översättning i tider där AI har börjat konkurrera med mänskliga översättare, eller de mänskliga börjat ta hjälp av AI. Inget fel i det senare men en mänsklig översättare behöver faktiskt veta att »lage« på norska inte betyder laga på svenska, för att fylla sitt syfte.

Sammantaget är det ändå önskvärt att många läser Maja Lundes senaste bok och konstruktivt debatterar innehållet i den. Jag hoppas tiden är mogen för det.