Hur föreställningen om rätten till ett privatliv utvecklades

När Håkan Juholt – tidigare partiordförande för socialdemokraterna som efter en kort och skandalkantad tid avgick från sin post i januari 2012 – berättade för mig hur bevakningen av hans port och ytterdörr pågick i månader, gjorde han det med den humor som kom att bli ett av hans signum. Roat beskrev han hur han och sambon kröp omkring på golvet i lägenheten för att inte bli upptäckta av fotograferna som stod beredda med sina teleobjektiv ute på gatan, ibland även utanför ytterdörren, dygnet runt. Naturligtvis framkallade jakten stor stress, liksom för andra skandaldrabbade. Det svåraste att hantera för skandalernas huvudpersoner, vilkas erfarenheter jag har undersökt, är när rapporteringen alltmer börjar kretsa kring dem som privatpersoner. Vid en kritisk tidpunkt slår bevakningen över, sakfrågan överges och det är den bristande karaktären hos den skandaliserade som sätts i centrum. Då ringer journalister till de gamla föräldrarna, tidigare partners, ja, till och med till barnen, för att hitta stoff till porträttet av en människa som alltmer antagit drag av Belsebub.

Vad historikern Mattias Hessérus bland mycket annat upplyser läsaren om i sin gedigna och välskrivna avhandling Rätten till privatlivet – Och moralen bakom omoralen i svensk press är att det inte var bättre förr. Eller vad sägs om den behandling som polismannen Stjerne och en avliden flicka, båda namngivna, får i skandaltidningen Fäderneslandet år 1920. Stjernes sexualitet beskrivs som farlig och abnorm, flickan som offer för hans omåttliga drifter. Detaljer om hur polismannen tvingat flickan, och andra med henne, att ”gratis” ägna sig åt ”onaturligt könsumgänge”, är både hårresande och kittlande.

Men det är inte överträdelserna i sig som intresserar Hessérus. Syftet med avhandlingen är att ”(…) med särskilt fokus på pressen, undersöka och förklara hur föreställningen om rätten till ett privatliv utvecklas under perioden 1920–1980 i Sverige och vilken historisk process utvecklingen svarar mot”. Det är således en historisk avhandling präglad av en idéhistorisk ansats, med den fördelen att den redovisar sina empiriska källor på ett transparent sätt. Författarens frågeställningar, som besvaras, är föredömligt okonstlade. ”Vilken ställning har skyddet av den privata sfären?”, ”Hur motiveras intrång av den privata sfären?”, och varför ser utvecklingen ut som den gör? Det som undersöks är ”en privat-offentlig tankefigur”, det vill säga idén om att information bör skyddas från att komma till allmän kännedom, formulerad som ett legitimt krav att själv kunna styra över vad andra människor ska få veta om mig.

Det bränner till flera gånger, som när Hessérus tar avstånd från det närmast mekaniska tänkesättet att det alltid skulle finnas ekonomiska motiv bakom pressens stötande och smaklösa publiceringar.

Samhällslivets organisering, hävdar Hessérus, vilar i hög grad på att det kontinuerligt går att bestämma vad som tillhör den privata respektive den offentliga sfären. Oftast sker det outtalat, genom det etnologer kallar för kultur, vilket ställer till med problem. Hur ska forskaren finna lämpliga källor om tankefiguren i fråga inte återspeglas exempelvis i våra lagar, skolböcker eller andra centrala, offentliga dokument, utan snarare är djupt inbäddad i vanor, traditioner och rutiner? 

Genom att använda pressen och den pressetiska utvecklingen som prisma övervinner författaren problemet. Tre nedslag vid tre tidpunkter under perioden görs: bojkotten mot skandaltidningen Fäderneslandet 1927, tillägget av skrivningen om privatlivets helgd i 1953 års publicitetsregler och tillsättningen av Integritetskyddskommittén 1966. Det är inte ett heltäckande material, men det är rikt och omfattar pressdebatt, utredningsmaterial och publicisters försvar för intrång i privatlivet, där själva argumentationen placeras i analysens fokus.

Studien leder in på områden som sedlighet, skötsamhet, förfall, smuts, tystnad, homosexjakt och skandaler. Den uppmärksammar, implicit, var gränsen egentligen går mellan individ och samhälle vid en viss tidpunkt och i ett särskilt kulturellt sammanhang. 

Det bränner till flera gånger, som när Hessérus tar avstånd från det närmast mekaniska tänkesättet att det alltid skulle finnas ekonomiska motiv bakom pressens stötande och smaklösa publiceringar. Pressen kan ha flera motiv för sitt handlande. Komplexa förklaringsmodeller måste sökas och undersökas, där ”det uttalade motivet” tas på allvar, vilket till skillnad från moraliskt färgade spekulationer frilägger information om tidsperiodens värdesystem.

Hessérus ifrågasätter slentrianmässiga förklaringsmodeller inom forskningen – däribland i det omfattande översiktsverket Den svenska pressens historia (2002) – där kausala samband dras mellan en förändrad journalistik och journalistroll och att allt fler kände sig illa behandlade av pressen, och att detta ledde till krav på ökat skydd för privatlivet. Utifrån Ferdinand Tönnies begreppspar Gemeinschaft och Gesellschaft (1887) blottlägger Hessérus i stället det komplexa värdesystem som successivt ledde fram till en skärpning av publicitetsreglerna 1953 och införandet av en ny paragraf i syfte att stärka skyddet för ”privatlivets helgd”. Han skriver:

Jag har redan visat att intrång i privatlivet var ett frekvent inslag i Fäderneslandets journalistik men att debatten trots det inte kom att handla om rätten till en privat sfär eller en fredad zon skyddad från offentlighet, utan snarast fokuserade frågan om sedlighet och god moral.

När pressen gjorde intrång i den privata sfären ledde det inte per automatik till att kraven på en fredad privatzon ökade. Varför? Svaret som författaren ger är att idén om en privatsfär var luddig under 1900-talets första decennier. Det var andra värden som var förhärskande, såsom en kollektiv samhällsmoral vilken kom till uttryck genom starka idéer om sedlighet och skötsamhet, präglade av Gemeinschaftföreställningar. 

Det är först när förmoderna värden successivt förskjuts och en modern, liberalt färgad Gesellschaftideologi får fäste i det svenska samhället som idén om rätten till privatlivet tar form. Industrialiseringen, urbaniseringen, teknologins utveckling, demokratiseringen och den framväxande individualismen frammanar tillsammans idén om rätten till en fredad sfär. Men det är inte tal om något distinkt skifte. Den statliga utredningen ”Privatlivets fred”, som pågick i fantastiska 14 år, visar att Sverige så sent som 1980 var ”ett modernt individualistiskt samhälle som fortfarande brottades med en förmodern kollektivistisk självsyn”.

Kvinnor som subjekt samt genus- och/eller feministiska perspektiv på rätten till ett privatliv lyser i denna bok med sin frånvaro. Hade Hessérus valt andra empiriska fall skulle det ha lett till en annan avhandling, där vi möjligen hade lärt oss mer om ifrågasättanden, framför allt under den sista period som Hessérus undersöker, och om ”en uppdelning mellan publik offentlighet och en skyddad privatsfär överhuvudtaget var önskvärd”. Kvinnorörelsen under 1960- och 70-talet, ifrågasatte vilka i samhället som egentligen gynnades av idén om den skyddade privatsfären. Författaren är inte omedveten om denna debatt, men den bereds ytterst litet utrymme, vilket gör att jag också läser manliga, franska forskares beskrivningar med viss reservation, där det privata beskrivs som 

[…] a zone of immunity to which we may fall back or retreat, a place where we may set aside arms and armor needed in the public space, relax, take our ease, and lie about […] the place where the family thrives, the realm of domesticity: it is also the realm of secrecy. (Aries, Duby & Veyne 1987, s. viii, citerat i avhandlingen på s. 24)

Philippe Ariès och Georges Dubys portalverk Histoire de la privée (1987) är naturligtvis inget som Hessérus bör avstå från att använda, men det förvånar mig att behandlingen av verket inte sker med ett mer kritiskt öga. Ett genus- och klassperspektiv är, menar jag, nödvändigt. Här ryms såväl borgerliga som androcentriska ideal. 

Sett i relation till kvinnorörelsens synliggörande av att hemmet också utgör en (dåligt avlönad) arbetsplats för kvinnor samt att deras frid i det privata under lång tid har varit hotad, av män, blir citatet ovan närmast apart. I avhandlingen Avslöjandets tid – Kvinnors bearbetning av sexuella övergrepp (2009) visar Ninni Carlsson att både forskning och medier efter 1970 började undersöka och skriva om tabubelagda ämnen som tidigare hade ansetts tillhöra den privata sfären, såsom våldtäkter, incest och sexuellt utnyttjande. Kvinnorörelsen efterfrågade således inte mer skydd för privatlivet, utan mindre skydd. Det är synd att dessa spännande motrörelser inte ges mer plats i Hessérus bok, men som sagt, då hade han behövt lägga till ytterligare ett case, och avhandlingen lider inte brist på empiriskt material. Varje projekt har sina begränsningar.

Med detta sagt, Hessérus avhandling är på många sätt innovativ, vetenskapligt hederlig, elegant till sin utformning samt en fröjd att läsa. 

Publicerad i Respons 2018-5