Tre årtal som förändrade världen

Den franske medeltidshistorikern Marc Bloch delade in historiker i två kategorier: fallskärmshoppare, som betraktar landskapet från hög höjd, och tryffelsökare, som bökar omkring i undervegetationen. När jag började läsa historia på 1970-talet dominerade fallskärmshopparna. Förebilderna var historiker som Perry Anderson, Eric Hobsbawm och Fernand Braudel, vars verk gav hisnande och ofta marxistiskt inspirerade perspektiv på det förflutna. De saknade inte sinne för enskilda detaljer på marken, men blicken var stadigt riktad mot horisonten. Det var storslaget, om än ibland lite luftigt.

1980-talet blev tryffelsökarnas tid. Emmanuel Le Roy Laduries Montaillou (1975), en närgången skildring av en fransk medeltida by, var en förlöpare. Den följdes av verk som Carlo Ginzburgs Osten och maskarna (1976) som handlade om en 1500-talsmjölnares religiösa funderingar och Natalie Zemon Davis Martin Guerres återkomst (1984), en berättelse om medeltida personbedrägeri. »Tät beskrivning« och etnologiska metoder öppnade för en mikrohistoria som såg världen från markperspektiv. Läsaren fördes nära de historiska aktörerna, men träden kunde skymma skogen.

I dag lever båda perspektiven sida vid sida, ungefär som klädstilar från olika epoker tycks samexistera i modevärlden. På historiehyllorna – eller kanske snarare på nätbokhandlarnas webbsidor – trängs storslagna verk om nationers och civilisationers uppgång och fall med biografiska djupdykningar i enskilda individers eller släkters historia. Nya sätt att skära den historiska kakan som utgår från vardagsnära fenomen som torsk, salt eller snö har också uppstått.

Vid första anblick tycks Leos Müllers Europas vändpunkter – 1492, 1914, 1989, vara ett fallskärmshopp. Det långa perspektivet – ett halvt millenium – och fastställandet av avgörande vändpunkter under denna tidsrymd förefaller att utlova en storslagen teori om historiska rörelser. Vilket i ärlighetens namn gör mig en aning misstänksam. Att utnämna ett eller annat årtal till en »vändpunkt« är ett beprövat knep för att skapa intresse för det egna forskningsområdet.

Men Müllers intresse för vändpunkter är snarare tryffelsökarens än fallskärmshopparens. Det är inte vad som hände dessa historiska årtal som intresserar honom – det är ju tämligen välkänt – utan hur det hände. Hur tänkte de människor som var inblandade, vilka motiv drev dem och hur påverkades deras världsbild av resultatet?

Riktigt varför han har valt just dessa tre vändpunkter förblir dock oklart. Han menar att de förbinds av att de var helt oväntade, men det gäller ganska många betydelsefulla händelser i världshistorien, från digerdöden till börskraschen 1929. Och även händelser som i viss mån förutsetts, som franska revolutionen eller amerikanska inbördeskriget, fick en omfattning och effekt som ingen hade kunnat förutse.

Före Columbus, Magellan och de andra sjöfarande upptäckarna hade den gängse uppfattningen varit att alla hav var avgränsade av landmassor. Men nu växte långsamt en insikt fram om att jorden till större del var täckt av vatten och att kontinenterna utgjorde öar i detta världshav.

Men om man bortser från den invändningen är Europas vändpunkter givande läsning. Müller är både kunnig och en god berättare som ger tankeväckande perspektiv. Att Columbus ankomst till Västindien med sitt flaggskepp Santa Maria i oktober 1492 förändrade Europas och världens historia är lika uppenbart som allmänt accepterat. Men för Müller, som är professor i historia och föreståndare för Centrum för maritima studier vid Stockholms universitet, är det inte upptäckten av Amerika som är avgörande utan upptäckten av världshaven.

Före Columbus, Magellan och de andra sjöfarande upptäckarna hade den gängse uppfattningen varit att alla hav var avgränsade av landmassor. Men nu växte långsamt en insikt fram om att jorden till större del var täckt av vatten och att kontinenterna utgjorde öar i detta världshav.

Denna insikt hade långtgående konsekvenser. Så länge man trodde att haven var omslutna av land låg de också potentiellt under någon nations eller härskares domän, även om man kunde tvista om ägandeförhållandena. Med detta synsätt hävdade till exempel Danmark kontroll över Östersjön och Venedig över Adriatiska havet. Anspråk av det slaget var möjliga att upprätthålla i små hav, men blev betydligt svårare när det gällde Atlanten och Stilla havet.

I den spanska småstaden Tordesillas slöts ett fördrag 1494 som delade upp världshaven så att Spanien fick rätt att navigera, handla och kolonisera allt väster om en meridian som gick genom Kap Verdeöarna och Portugal fick samma rätt öster om denna meridian. Men det väckte stark opposition. En del länder hävdade eget herravälde och, mer betydelsefullt, andra såg världshaven som fria »allmänningar«, framför allt England och Frankrike.

Englands drottning Elisabet I hänvisade till och med till folkrätten när det gällde rätten att handla på världshaven. Det innebar inte att England eller andra stater inte har strävat efter herravälde på haven, men väl att idén om mare liberum, det fria havet, var etablerad. Konsekvenserna blev långtgående. Med sina flottor koloniserade Europa resten av världen, men idén om det fria havet har överlevt. Den största delen av den »blå planeten« består i dag av internationella vatten.

Sett från 1800-talets horisont var nationalismen ett radikalt och demokratiskt projekt som föreställde sig folkens broderskap snarare än krig och konflikt.

Den andra vändpunkten, 1914, är inte lika ögonöppnande, åtminstone för en 1900-talshistoriker. Här ansluter sig Müller till den i dag till synes förhärskande historiska skola som ser första världskriget som ett resultat av tillfälligheter och dåliga beslut. Det var inte Tysklands fel eller ett oundvikligt resultat av imperialismen eller stormakternas allianssystem.

Men han urskiljer ändå ett intressant perspektiv. Han menar att nationalismen har fått en orimlig skuldbörda för första världskriget. Sett från 1800-talets horisont var nationalismen ett radikalt och demokratiskt projekt som föreställde sig folkens broderskap snarare än krig och konflikt. Den var på sätt och vis en förutsättning för den internationalism som växt sig stark i slutet av 1800-talet. Decennierna före första världskriget såg en omfattande fredsrörelse växa fram i Europa. Nya gränsöverskridande rörelser som Röda Korset och Internationalen växte fram. Folkrätten kodifierades och internationella skiljedomstolen i Haag etablerades.

Här förbiser Müller att nationalismen ändrade karaktär i många länder i slutet av 1800-talet. När insikten växte om att demokratin var på frammarsch, vände sig eliterna till nationalism som en massmobiliserande gemenskap för att kontra den socialistiska arbetarrörelsen. Under 1900-talet blev dragkampen om nationen ett dominerande inslag i offentligheteten. För att ta ett lokalt exempel: skulle den svenska nationaldagen vara midsommar, den 6 november eller den 6 juni (som det blev eftersom Skansen lockade fler besökare i början av juni än vid midsommar eller i november)?

Fast kopplingen mellan internationalism och nationalism är ändå väl värd att betona. Man kan naturligtvis hävda att drömmen om ett folkets brödraskap strandade på verklighetens klippor 1914. Men folkrätten, fredsrörelsen och de internationella organisationerna i början av 1900-talet lade grunderna för Nationernas förbund, Förenta nationerna och EG. Även om utsikterna för en regelbaserad världsordning ser dystra ut i dessa dagar så påminner Müller om att 1800-talets internationalism inte så mycket var ett naivt misslyckande som ett historiskt alternativ som kvarstår.

Den sista vändpunkten är delvis personlig. Müller växte upp i Tjeckoslovakien och kom som flykting till Sverige 1989. Kanske är det därför han är noga med att betona skillnaderna mellan de olika kommunistregimerna som kollapsade efter att Berlinmuren öppnades.

Gorbatjov är den avgörande faktorn i hans ögon. Det var inte ekonomin, kapprustningen eller ett folkligt uppror som orsakade kommunismens fall utan perestrojkan. Om inte Gorbatjov och likasinnade kommunistledare försökt sig på att reformera den sovjetiska staten hade inte systemet rasat ihop, hävdar han med hänvisning till den kinesiska regimens hårdhänta repression på Himmelska fridens torg. Inspirerad av reformkommunistiska partier i Italien och Spanien och nordeuropeiska socialdemokrater, trodde Gorbatjov på ett gradvis närmande mellan Öst- och Västeuropa.

Utan Gorbatjov hade inte regimerna i Östeuropa fallit, hävdar Müller. Han inspirerade reformrörelser och vägrade använda militär makt för att stoppa processen när den gled ur kommunistpartiernas händer. Han var, som Hans Magnus Enzensberger har påpekat, en återtågets hjälte. Han var en auktoritär ledare som kunde riva ner den makt hans egen position byggde på men berövade sig därmed möjligheten att styra över vad som skulle ersätta den.

Även om Gorbatjov spelade stor roll för kommunismens fredliga avveckling kvarstår frågan om inte perestrojkan och glasnost ändå drevs fram av mer långsiktiga och strukturella faktorer. Sovjetunionen och de östeuropeiska länderna stod mycket närmare Västeuropa än Kina. Medborgarna jämförde sin levnadsstandard och kunde trots censur ta del av västliga idéströmningar och kultur. Under de första åren efter andra världskriget kunde kanske kommunistregimerna mobilisera folket för en framtida socialistisk utopi, men under 1980-talet led hela projektet av ekonomisk och social utmattning. Müller förnekar inte heller detta utan hänvisar till Marx klassiska formulering från Louis Bonapartes adertonde brumaire:

Människorna skapar sin egen historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande.

Det är ett bra citat, men lite klent för att bära upp anspråken på att säga något verkligt nytt om de tre valda vändpunkterna. Ändå är aktörsperspektivet välgörande. Det som sker nu i världen är inte oundvikligt. Inte minst finns det hopp för Europa. Trots dess mörka förflutna med blodiga krig och kolonialt förtryck vittnar Müllers bok om att kontinenten vid flera tillfällen lyckats samla sig under folkrättsligt ordnade former som den verkar beredd att försvara.