Respons besöker konstbiennalen i Venedig och frågar vad vi har där att göra, varför trängas med de 30 miljoner andra turister som besöker staden under ett år? Är det en särskilt exklusiv upplevelse? Till skillnad från i övriga Italien sägs ju inte ens maten vara särskilt god.
Man kan ha många invändningar mot Venedig. En vanlig sådan är att staden bara är en fasad, ett museum, att den inte är levande. Sant är att Venedig i dag endast har ungefär 50 000 fastboende invånare. Det är en dyr stad att leva i, båttransporter gör alla leveranser komplicerade, och den har avfolkats till förmån för en arbetsmarknad på fastlandet. När den var som störst, under den venetianska republikens stormaktstid, uppgick befolkningen till cirka 170 000 invånare.
I dag är turisterna en sommardag ofta mer än dubbelt så många som de bofasta. Då rör man sig plågsamt trögt genom folkmassan i gränderna och hettan runt Markusplatsen. Bostadspriserna har drivits upp av lönsam korttidsuthyrning, och attraktiva boenden och palats har köpts upp av rika internationella köpare. Dessa flyger ofta in under enstaka veckor, för filmfestivalen eller öppningen av konstbiennalen. För den som tar båten längs stadens historiska pulsåder, Canal Grande, visar därför många exklusiva palazzi i stället för sorglöst salongsliv och tända kristallkronor, endast upp stängda fönsterluckor. Det låter nog för de flesta inte som en särskilt ursprunglig venetiansk upplevelse.
Kan man ens fråga om vägen i en stad full av fula ryggsäckar och människor på tillfälligt besök? Inte för att det skulle hjälpa om du ändå har turen att få ett initierat svar: vägbeskrivningen blir snabbt en alltför komplicerad uppräkning av olika avtag till höger och vänster. Inte heller din telefons karttjänster förmår navigera så exakt bland gränder och kanaler att du säkert kan följa deras vägvisning, nöj dig med ett ungefär. I detta trotsar den medeltida staden den moderna tekniken: att gå litet vilse i Venedig tycks vara aktuellt i alla tider, och en uppskattad del av upplevelsen. Se där – något autentiskt ändå.
Ändå tycker jag att Venedig är lätt att röra sig i. Till fots är staden inte så stor; den är ett gytter av gränder men tar du ut en riktning står du ofta plötsligt vid det torg eller den kyrka du siktat mot fastän det är oklart hur du kommit dit. Jag överväger om jag vågar påstå att jag numera hittar utan karta, eller är det rent högmod? Venedig har blivit en av de platser jag återkommer till igen och igen.
I Venedig slipper du ljudet av bilar, men å andra sidan stör inget en stilla kväll så som smattret av en studsande rullväska i en stenlagd gränd.
Ett första handfast råd blir att undvika onödigt tung packning. Hotell och boenden ligger sällan vid båttrafikens hållplatser, och i en stad helt utan backar får du din beskärda del av trappsteg upp och ned över stadens alla små broar. I Venedig slipper du ljudet av bilar, men å andra sidan stör inget en stilla kväll så som smattret av en studsande rullväska i en stenlagd gränd. Bland lokalbor är i stället en lätt dramaten med hjul som klarar trappstegen populär.
La Serenissima och republiken
De som avfärdar Venedig som bara en vacker fasad med turister i gondoler är antagligen inte roade av historia. Ingen invänder mot att Venedig är unikt, men hur blev staden det den är? De flesta dagsbesökare verkar nöja sig med att ta selfies och att möjligen läsa introduktionen i guideboken. De noterar kanske hur de första bosättarna började driva ned stockar i sjöbotten att bygga nya hus på, hur en rik handelsrepublik etablerades och palats uppfördes, att Casanova hamnade i finkan men smet, och att karnevalen verkar ha varit festlig. Typ så. Själv är jag förtjust i världens mest paranoida republik.
Från det att man betackade sig för det östromerska kejsardömets inflytande till dess att Napoleon skrämde venetianarna till underkastelse och kompromisslöst avvecklade republiken 1797, var Venedig självständigt i över tusen år.
Staden grundades av människor på flykt från ett oroligt inland, i en skyddande men oländig och malariadrabbad sankmark. Det tog dem århundraden att bemästra översvämningar och sedimentering i lagunen – man ledde om en flod – innan man med det lokala saltet som handelsvara hade etablerat en sjöfarande republik under ledning av en på livstid vald doge.
Tro nu inte att dogen var en man av folket i en harmonisk demokrati. Styret av republiken var aristokratins angelägenhet, och de olika familjerna bevakade svartsjukt sina intressen. Dogen reducerades tidigt till en galjonsfigur utan makt. Ingen tilläts få för stort inflytande. Det ena rådet utsågs för att övervaka det andra, och hur ämbeten utsågs och begränsades är en fascinerande och komplex konstruktion.
Från att ursprungligen ha varit en sorts oligarkisk demokrati avgränsades makten 1297 till en grupp rika skeppsägare och köpmansfamiljer genom arvsrätt. Namnen på alla män över arton års ålder i dessa familjer nedtecknades 1315 i den så kallade gyllene boken, Libro d’Oro, som också stängdes för införandet av ytterligare släktnamn, för att ”säkerställa stabiliteten i republiken”. På så sätt skapades en förteckning över en venetiansk aristokrati. Dess blodlinjer övervakades noga och var den enda entrébiljetten till en plats i Venedigs stora råd, med makt att utse ämbetsmän och stifta lagar.
Eftersom ingen litade på någon annan och för att hejda försök till statskupper och enskildas maktövertaganden enades man 1310 om att inrätta De tios råd (och senare även de De tres råd) – en sorts säkerhetsråd med hemlig polis, brevlådor för angiveri och befogenhet att agera självständigt, snabbt och med hårda nypor för att övervaka alla inblandade och säkra den etablerade maktstrukturen.
De tio blev beryktade över hela Europa. För dem och deras informatörer gick ingen säker. En dag 1355 fick den sittande dogen Marin Faliero beskedet att han var dömd för att ha konspirerat mot republiken. Han halshöggs på sin egen trapp, och hans porträtt bland stadens alla doger genom åren täcktes i den stora rådssalen av en målad svart svepning som dyster varning till andra med otillbörliga maktambitioner.
Också andra kuppförsök avvärjdes, ledda av Marin Bocconio (1299), och av Bajamonte Tiepolo tillsammans med bröderna Querini (1310). Tiepolos mannar jagades genom staden från Markusplatsen tillbaka till sin bas i stadsdelen San Polo. De brände den dåvarande Rialtobron under sin reträtt men fick sen sitt eget palats nogsamt jämnat med marken. (De byggde sig sen ett nytt. Idag kan den som vill smaka på palatsliv med balkonger ut mot Canal Grande hyra en egen våning i det för upp till fem personer via AirB’n’B — faktiskt utan att ruinera sig, en rolig upplevelse!)
För en inblick i De tios verksamhet kan den som besöker Dogepalatset, varifrån Venedig styrdes, rekommenderas gruppvisningen The Secret Itineraries Tour (bör förhandsbokas i god tid på palazzoducale.visitmuve.it). Den ger tillträde till lokaler som annars är stängda för besökare: bland annat De tios sammanträdesrum, förhörsrum, tortyrkammare och celler (inklusive den som Giacomo Casanova flydde ur 1756 efter att ha suttit inspärrad i ett drygt år). Hit togs misstänkta för att mjukas upp och bekänna under nattliga intervjuer. Venetianarna kunde sova tryggt, för att på morgonen hitta ben från okända missdådare sticka upp ur marken på Markusplatsen, där de begravts med huvudet nedåt.
Detta var alltså staden som kom att kallas La Serenissima – den vördnadsvärda, den rofyllda – en stad som ofta verkade i det politiska spelet genom diplomati och påtryckningar, som aldrig skövlats eller raserats, och därför står kvar som monument över republiken och dess väldiga rikedom.
Venetianarna kunde sova tryggt, för att på morgonen hitta ben från okända missdådare sticka upp ur marken på Markusplatsen, där de begravts med huvudet nedåt
De stora pengarna
Det avgörande ekonomiska klippet gjordes år 1204. När det fjärde korståget anlände till staden och önskade transport till det heliga landet gavs ingen rabatt för god kristlighet. En armé på över 30 000 personer inkvarterades för vinterläger på den långsmala ön Lido som skiljer lagunen från havet, men innan den planerade sjöresan kunde påbörjas tog riddararméns pengar slut. Överenskomna betalningar ställdes in, Lido spärrades av och de venetianska förhandlarna visade hur en slipsten ska dras vid kontraktsbrott: vi transporterar er dit, men med ett par stopp på vägen. För Venedigs räkning fick korstågsarmén erövra ett antal städer längs den dalmatiska kusten och som grädde på moset även underkuva den lokala huvudkonkurrenten i regionen: Konstantinopel. (Staden återtogs av Bysans först 1261.) Venedig hade nu kolonier ända bort till Kreta och dominerade all handel i östra Medelhavet. Man kunde sedan bekvämt i sina palats räkna hem sina vinster under flera århundraden.
I dag är Rialtobron över Canal Grande en turistattraktion, men under medeltiden förknippades kvarteren vid Rialto över hela Europa med banker och växlingskontor. Via Rialto flödade pengar mellan öst och väst. Det var dåtidens Wall Street, Venedigs ekonomiska motor och källan till dess makt och inflytande samt relativa oberoende från påvligt inflytande och omgivande stormakter. Venedig böjde sig inte för någon.
Med ambassadörer och handelsmän följde ryktet om de venetianska spionerna ut i Europa. De tios organisation för informationsinhämtning och PR var effektiv. Vid den franske kungen Henri III:s statsbesök 1574 inleddes de överdådiga festligheterna med ett besök i Arsenale, Venedigs stora örlogsvarv, där delar till en stor galär fanns till beskådande. Efter kvällens supé låg det färdigställda och bestyckade fartyget ankrat ute i lagunen – en militär uppvisning, där en dags arbete i Arsenales produktionskedja motsvarade en ofta månadslång process vid andra varv i Europa.
Om Rialto var Wall Street så var Aresenale ett Silicon Valley, ett superhemligt militärt område för spjutspetsteknologi, och den marina handelsrepublikens ryggrad. Att försöka förstå Venedigs historia utan att ta Arsenale i beaktande är lönlöst.
Allt detta var förstås inte populärt i alla läger. Till exempel bildades 1508 på påvligt initiativ den så kallade Ligan i Cambrai, i syfte att med förenade krafter motverka Venedigs expansion i Norditalien. Man kunde skämta om att inget var okänt för Venedig, varken statshemligheter eller enskildas toalettbesök.
Turisternas Venedig
Det är på sådant jag tänker på när jag rör mig genom staden och bland byggnaderna: på hur och varför de står där.
Slutet för Venedigs stormaktstid var en följd av Konstantinopels fall 1453 och förlorade kolonier till det expanderande osmanska riket samt nyheten om att Vasco da Gama 1498 funnit sjövägen till Indien och brutit Venedigs handelsmonopol. Det tog dock tid att tömma skattkistorna. Venedig festade sig in i 1700-talet och cementerade sin ryktbarhet som turistort. Mot slutet av 1500-talet fanns i staden 11 654 registrerade prostituerade och när slutligen Napoleons styrkor anlände kunde man bevista något av 136 olika kasinon.
Venedig har alltid varit en stad för besökare, en mötesplats för olika talade språk, för handel och kommers, för festligheter och glamourösa firanden. Redan på 1200-talet hade man tjänstemän som inspekterade hotell och härbärgen för att säkerställa god standard. Att staden under 1700- och 1800-talet var en självklar anhalt på en ung adelsmans Grand Tour och att Lord Byron morgonsimmade i kanalerna är därför lika rimligt som att den i dag förknippas med romantisk semester, karneval och masker i februari, samt kryssningsfartyg och massturism under sommarhalvåret.
Så missar inte den som avfärdar staden som en turistfälla utan själ hela poängen? Den är i dag precis vad den har varit ända sedan åtminstone 1700-talet: förebilden för Las Vegas och en sagodröm att stiga in i. Acceptera detta och gå på upptäcktsfärd; då finns skatter att finna.
Ett besök på Konstbiennalen
Det finns gott om konst och kultur i världens största ”museum”. Här skrev Carlo Goldoni sin commedia dell’arte, Vivaldi dirigerade sin orkester i kyrkan San Zaccaria, opera ljöd i La Fenice, och vart och vartannat palats eller kyrka rymmer verk av den klassiska konstens mästare. Bellini, Canaletto, Carpaccio, Rosalba Carriera, Giorgone, Tintoretto, Tizian och Veronese verkade alla i staden.
I dag bidrar Venedigs internationella filmfestival och biennalerna för konst och arkitektur till att skapa relevans och kontinuerlig aktualitet för den sjunkande staden och dess turistindustri. Konstbiennalen är jämte tyska Documenta konstvärldens största och mest prestigefulla återkommande presentation av samtidskonst. Omfattningen är överväldigande. Till skillnad från andra mässor och biennaler består den inte bara av en stor utställning, organiserad av en konstnärlig ledare eller kurator. I stället sprider den sig över hela Venedig som ett väldigt smörgåsbord, rent fysiskt oöverstigligt för en besökare att hinna smaka sig igenom på bara några dagar.
Ingen annanstans erbjuds man samma bredd av både etablerade stjärnor och nyupptäckta konstnärskap, av överblick och disparata intryck från den globala konstscenen.
Det riskerar att låta som en upplevelse främst för de initierade, men formatet är inbjudande även för andra. Är du ens bara lite konstintresserad är det en rolig och stimulerande upplevelse på en fantastisk plats. Ingen annanstans erbjuds man samma bredd av både etablerade stjärnor och nyupptäckta konstnärskap, av överblick och disparata intryck från den globala konstscenen. Den är också tillåtande: eftersom ingen hinner se allt finns det inga rätt eller fel i de val man gör.
Biennalen är öppen från maj till november. Huvudutställningen visas i Arsenale, bland annat i ett 300 meter långt repslageri från 1300-talet, och i Giardini, ett parkområde där ett flertal länder byggt egna och arkitektoniskt framträdande utställningspaviljonger under 1900-talet.
Den kurerade och officiella samlingsutställningen, i år under temat May You Live in Interesting Times, rymmer inbjudna konstnärer från hela världen. I de nationella paviljongerna väljer respektive land sina utställande konstnärer. Eftersom de nationella paviljongerna blivit fler och fler, i år hela 90 stycken, och inte längre ryms i Giardini, hyr man in sig i palats och lokaler runt om i staden. Var man än rör sig möter man konst, samtida eller dåtida, organiserad av biennalen eller av oberoende aktörer som valt att markera sin närvaro i Venedig. Ett antal kapitalstarka stiftelser har etablerat egna utställningslokaler. Fondazione Prada har ett palats, Fondazione Cini disponerar ön San Giorgio Maggiore och modemagnaten François Pinault, ägare till bland annat Saint Laurent, har lokaler i både det överdådiga Palazzo Grassi och i det gamla tullhuset Punta della Dogana vid inloppet till Canal Grande.
Konst för miljarder
Det finns stora pengar i omlopp inom samtidskonsten. Under biennalens intensiva förhandsvisningsdagar för inbjudna gäster – kuratorer, konstnärer, journalister, gallerister och konsthandlare – ligger de förankrade längs Venedigs kajer: miljardärernas lyxjakter.
Officiellt är biennalen inte en kommersiell arena. Sedan demonstrationer 1968 är inga verk till salu. Fokus menar man ska vara på den konstnärliga presentationen och att ta ”tempen” på samtiden. Strax före årets biennal gjorde dess president, Paolo Baratta, uttalandet att ”vi får inte låta oss falla i marknadskrafternas fälla”, för att undvika misstänkliggöranden om att styras av ekonomiska intressenter.
Relationen till kapitalet är dock mer komplex. Biennalen har aldrig haft omfattande egen finansiering. Att låta respektive land själv finansiera sin utställningspaviljong var ett tidigt genidrag. Men för den officiellt kurerade utställningen finns inte resurser att betala för arvoden, installation och långväga transporter av ofta skrymmande projekt med mycket höga försäkringsavgifter. Detta gör ofta biennalen beroende av galleriers och externa finansiärers goda vilja.
När ett verk av en nu levande konstnär som Jeff Koons i år såldes för rekordpriset 91,1 miljoner dollar är det svårt att acceptera påståenden om att priser sätts utifrån tillgång och efterfrågan.
I den aktuella tv-dokumentären The Price of Everything (HBO, 2018) diskuteras den internationella konstmarknadens prissättning, som branschen sällan talar öppet om i intervjuer. Vad är det som gör somliga konstnärers verk extremt högt prissatta, medan andra kämpar på utan att någonsin vara nära ett ekonomiskt genombrott? När ett verk av en nu levande konstnär som Jeff Koons i år såldes för rekordpriset 91,1 miljoner dollar är det svårt att acceptera påståenden om att priser sätts utifrån tillgång och efterfrågan.
Förklaringen är naturligtvis dels att det i dag finns många människor med absurt mycket pengar – kapital från Kina, Gulfstaterna och Östeuropa har bidragit till en explosionsartad prisutveckling – dels att marknaden styrs av gemensamma intressen för gallerister och samlare som representerar och handlar med verk av en grupp utvalda konstnärer. Det finns en parnass där dyrbara konstnärskap representeras av internationella gallerijättar som Gagosian, Hauser & Wirth och David Zwirner. Att representeras av en sådan gallerist, i de mest framstående offentliga samlingarna och att ingå i de allra dyrbaraste privata samlingarna, ger en entrébiljett.
Det Venedigbiennalen kan erbjuda konstnärer och gallerister är ett kvitto på ”kvalitet”, ett garantibevis – att vara en av de utvalda att ställa ut kan driva prissättningen uppåt. Ett relativt okänt konstnärskap kan snabbt bli en investering. Och storsamlarna får välja först.
För den med stora pengar är därför även Venedigbiennalen en konstmässa där allt är till salu, om du vet vem du ska fråga. Det är allmänt känt att François Pinault 2007 köpte samtliga verk i den italienska paviljongen, av Sigmar Polke. Och bara någon månad efter Venedigbiennalen öppnar den främsta kommersiella konstmässan, Art Basel. Om inte affären gjorts upp redan i Venedig avslutas den där.
Som vanlig besökare ser man inte mycket av detta. De exklusiva festerna och drinkminglen under förhandsvisningsdagarna är inte öppna tillställningar. Fast om Hotel Bauers uteservering som är tillgänglig för alla som önskar en efterfest, på egen kaj med utsikt mot barockkyrkan Santa Maria della Salutes upplysta kupol, plötsligt sjönk i havet skulle en god portion av den internationella konstscenen följa med i djupet.
Trots marknadsintressen är upplevelsen av biennalen att verken övervägande är självständiga och fria i uttryck och tanke.
Temat May You Live in Interesting Times tar sig många uttryck. Mest kontroversiellt i den fiskebåt som utan förklarande kommentarer ställts upp på kajen i Arsenale av Christophe Büchel, och som tidigare gått till Medelhavets botten med upp till 1 100 afrikanska migranter ombord. Ukraina deltog med The Show of a Dream, och lät världens största transportplan flyga över utställningsområdet i samband med biennalens öppnande, med en digital samling verk av ukrainska konstnärer i lasten.
Biennalens mest omtalade bidrag fanns i Litauens paviljong: en åtta timmar lång performance i en gammal lagerbyggnad där lata solbadare på en sandstrand omväxlande reser sig för att brista ut i operasång om letargi och klimatångest.
Det som blir kvar
Efter biennalens festligheter tar jag nattbåten hem. Det är en lustigt social resa; alla är nya i staden, alla är ute på grönbete, man talar med främlingar och byter visitkort. Jag stiger av och står till slut på Markusplatsen, med vatten upp till vaderna. Jag har på plats köpt ett par ihoprullbara plaststövlar, och måste medge att det denna natt översvämmade torget, med glittrande reflektioner, dansande par och vingliga nattsuddare är en sinnlig upplevelse som överträffar allt jag sett de senaste dagarna. Markusplatsen är Venedigs lägsta punkt och här tränger aqua alta, högvattnet, upp först.
Det är heller inte något vi säkert kommer att kunna uppleva i framtiden. Staden sjunker på grund av klimatförändringar och skador som orsakas av de väldiga kryssningsfartygen som anlöper lagunen. Ett 80-tal enorma barriärer som just nu vilar på havsbottnen kan vara räddningen. De är del av det mycket omstridda projektet Mose, som avser att kunna stänga av lagunen från Adriatiska havet vid högvatten och enligt uppgifter ska invigas 2021. Ingen vet om det kommer att fungera.
Så kom medan tid är. Det finns dessutom faktiskt god mat i Venedig, om man går litet bortom turiststråken. Prova Corte Sconta, La Oliva Nera, eller Trattoria Anzolo Raffaele.
Lästips
Venice av Jan Morris (tidigare James Morris). Ett porträtt av en stad. Först utgiven 1960, därefter i reviderade nyutgåvor fram tills 1998. Brittisk klassiker om Venedig. Morris tillbringade två månader i staden under andra världskriget och återvände ständigt. Boken är en elegant och fin introduktion till Venedig och dess historia, kryddad med mängder av anekdoter om karaktärer och händelser. Du får förstås inga aktuella restaurangtips, men kan istället läsa om lokala profiler i stadsbilden 1960. Det är mycket underhållande.
