Den banala jämförelsen – Hannah Arendt i Berlin och Moskva

Hannah Arendts bok om rättegången mot Adolf Eichmann, Den banala ondskan – Eichmann i Jerusalem (1963) har haft ett enormt inflytande – enligt min mening negativt – både för den allmänna uppfattningen av nationalsocialismen och för historiker. Det har varit svårt att skriva om Eichmann utan att gå i polemik mot Arendt. Något liknande gäller inte för Totalitarismens ursprung som ursprungligen kom 1951 och först nu föreligger i svensk översättning. Raul Hilberg, pionjär när det gäller forskningen om mordet på judarna under andra världskriget, berättar i sina memoarer att han försökte läsa boken, men gav upp. Det är inte lätt att relatera Arendts abstrakta, kategoriska och inte sällan motsägande påståenden till konkreta, historiska realiteter.

Att bokens genomslag har varit begränsat bland historiker hänger också samman med att totalitarism-begreppet, som postulerar substantiella likheter mellan stalinismen och nationalsocialismen, råkade i vanrykte från 60-talet och framåt och av många betraktades som västlig propaganda i kalla kriget. I stället betonade forskningen nationalsocialismens släktskap med de fascistiska rörelserna. Även om man som undertecknad anser att nationalsocialismen skiljer sig för mycket från till exempel den italienska fascismen för att föras in under ett sådant gemensamt begrepp, innebär det förstås inte att man måste återuppliva totalitarism-begreppet. Att det ändå har fått en viss renässans bland opinionsbildare efter kalla krigets slut beror knappast på forskningens utveckling, utan på att de nationalsocialistiska förbrytelserna har fått en så dominerande ställning i offentligheten att man tycker sig behöva påvisa likheter med dem för att övertyga om att något är fundamentalt förkastligt. Att kommunismens förbrytelser får större tyngd och närvaro i debatten är befogat, men det borde kunna ske utan draghjälp från associationer till nationalsocialismen.

Länge hämmades komparativa studier av att möjligheterna att empiriskt studera stalinismen var begränsade, men efter kommunismens fall har villkoren förbättrats och det har publicerats flera intressanta jämförelser på senare år. För att bara nämna två relativt färska exempel: Beyond Totalitarianism – Stalinism and Nazism Compared (2009, red. Michael Geyer och Sheila Fitzpatrick) och Ideologie und Verbrechen – Kommunismus und Nationalsozialismus im Vergleich (2014, red. Frank-Lothar Kroll och Barbara Zehnpfennig). För en läsare av Totalitarismens ursprung i dag borde det vara uppenbart att den är skriven utifrån ett föråldrat forskningsläge och att dess slutsatser vilar på bräcklig grund. Boken gavs ut 1951, omarbetades ett par gånger för att komma i en slutgiltig version 1973, vilken ligger till grund för den svenska översättningen. Arendt skriver att hon inte tycker sig ha behövt ändra särskilt mycket, eftersom de tidiga tolkningarna har stått sig så bra. Det är ju ett annat sätt att säga att hon inte bemödade sig om att gå i dialog med andra, samtida historiker.

En vanvördig definition av en klassiker är att det är en bok som många pratar om, men ingen läser. I vilken utsträckning gäller det Totalitarismens ursprung? Det är faktiskt svårt att se vilken publik som kan finnas för denna stora översättningssatsning. Av bokens tre delar, »Antisemitism«, »Imperialism« och »Totalitarism«, är det den om imperialismen som har stått sig bäst, medan de andra delarna pendlar mellan att vara betänkliga och oanvändbara eller både och. Totalitarismens ursprung ger inte vad titeln utlovar. Den innehåller inte ens en definition av totalitarism och efterhand blir det klart att Arendt med begreppet menar olika, ibland oförenliga saker. Det finns en del värdefulla insikter i detta omfattande verk – till exempel är Arendt till skillnad från många i dag klar över skillnaden mellan rasism och nationalism – men man behöver aldrig vänta särskilt länge på att hon själv ska sabotera dem.

Det är iögonenfallande i vilken utsträckning Arendt undviker den specifikt tyska bakgrunden till nationalsocialismen.

Det är iögonenfallande i vilken utsträckning Arendt undviker den specifikt tyska bakgrunden till nationalsocialismen. Hon skriver utförligt om den franska antisemitismen, trots att hon själv hävdar att den tillhörde 1800-talet och inte pekar fram mot 1900-talet. Att ta upp den österrikiska antisemitismen är däremot mer relevant, även om Hitlers påstående i Mein Kampf att han fick sin grundläggande politiska skolning i Wien före första världskriget var en del av hans självstilisering – Führern hade haft rätt från början. Hitler formades framför allt av den tyska antisemitismen i München efter första världskriget, men varken denna period eller den tyska antisemitismens utveckling under 1800-talet får genomslag i Arendts framställning och då blir det svårt att förstå vad som skiljer den nationalsocialistiska antisemitismen från andra varianter.

Avsnittet om antisemitismen har blivit kritiserat av flera andra skäl. Arendt säger sig till exempel vilja bryta med en judisk historieskrivning, som enbart såg judarna som offer för omvärldens förtryck och inte diskuterade vad judarna själva gjorde. I sin revisionistiska iver går hon så långt att hon övertar argument från antisemitiska författare. Historikern Bernard Wasserstein gick till ett frontalangrepp mot henne i en essä i The Times Literary Supplement (9 oktober 2009) under rubriken »Blame the victim – Hannah Arendt among the Nazis: the historian and her sources«, där han visar hur mycket av hennes historieskrivning som stödjer sig på antisemitiska författare. Det handlar alltså inte om att hon använder dem för att visa vad antisemiter trodde om judar, utan för att visa hur judar faktiskt agerade. Det är frestande att tolka detta som ett utslag av Arendts egen identitetsproblematik; hon var kluven inför sitt judiska ursprung och identifierade sig starkt med den tyska kulturen och tyckte kanske att hon förstärkte sin tyska identitet genom att på detta sätt distansera sig från sin judiska.

Hon ignorerar också det förlopp som var helt centralt för nationalsocialismens uppkomst och den form rörelsen och regimen fick: första världskriget, både som expansivt krig och nederlag. Det stod trots allt i fokus för debatten under 60-talet efter att Fritz Fischers Griff nach der Weltmacht hade kommit ut 1961. Han hävdade att det fanns en kontinuitet mellan de tyska krigsmålen i första världskriget och de nationalsocialistiska i andra världskriget. På senare tid har forskningen alltmer intresserat sig för händelserna på östfronten under första världskriget, som man ser som ursprunget till den nationalsocialistiska föreställningen om Lebensraum i öst. Hur man än ser på frågan om kontinuitet står det klart att första världskriget var förutsättningen för nationalsocialismens uppkomst och för den delen också för stalinismens.

Lyckas Arendt övertyga om att stalinism och nationalsocialism var så lika att de bör fogas in under en gemensam beteckning?

Lyckas Arendt övertyga om att stalinism och nationalsocialism var så lika att de bör fogas in under en gemensam beteckning? I så fall mest för att det är oklart när hon talar om den ena eller den andra. Onekligen fanns det likheter mellan regimerna, men som Geyer och Fitzpatrick påpekar i sitt förord till Beyond Totalitarianism: »The truly puzzling thing then is how two regimes that in many ways look so similar can be so fundamentally different.« De var båda utopiska, men utopierna var väsensskilda. Kommunismen såg fram mot ett tillstånd av klasslöshet och harmoni och var beredd att utplåna klasser som stod i vägen för detta. Nationalsocialismens utopi var snarast en renodlad kamp mellan raser, som inte hade något slut och där den svagare måste gå under. Båda var extremt våldsamma, men deras terror såg olika ut och riktade sig mot olika kategorier. Deras respektive ledare var nästan varandras motsatser när det gäller ledarstil. Stalin byggde upp sin maktställning genom sin förmåga att kontrollera byråkratin och han gjorde det på detaljnivå och genomförde omfattande utrensningar inom apparaten. Hitler var ointresserad av byråkratiskt arbete och tillät att det bildades rivaliserande strukturer under honom. Så länge de inte hotade hans personliga prestige ansåg han att konkurrens av detta slag var något positivt.

Om vi fokuserar på nationalsocialismen står det klart att Arendt inte förstod särskilt mycket om hur Tredje riket fungerade och det hon faktiskt urskiljde överskuggades snabbt av hennes fixering vid människomassor i rörelse. Hon var medveten om att totalitära regimer inte är monolitiska, men hon drog inga övergripande slutsatser av detta och förstod heller inte att de rivaliserande strukturerna var ett utslag av den socialdarwinistiska ideologin. Hon noterade att order i Tredje riket ofta var vagt formulerade, men insåg inte att det var en aspekt av den tyska militärens uppdragstaktik, som formade nationalsocialisternas föreställning om ledarskap och organisation. Även på lägre nivåer förväntades man tolka en order självständigt och ta egna initiativ. Denna kombination av riktningsangivelse uppifrån och initiativ på lägre nivåer kännetecknade Tredje riket. Att en Gauleiter skulle ha en betydande självständighet avfärdar Arendt som mytbildning, men forskningen har tvärtom visat att dessa partidistriktsledare faktiskt hade avsevärt handlingsutrymme inom sina domäner.

Därför har Arendt fel när hon hävdar att totalitära regimer avser att skapa ett människoexemplar som är som pavlovska hundar, »reducerat till sina mest elementära reaktioner, ett knippe reaktioner som alltid kan likvideras och ersättas av andra som beter sig på exakt samma sätt«. Det kan ha en viss relevans för stalinismen, där bödlarna själva kunde bli offer, men inte för nationalsocialismen. Att formulera sig på det sättet innebär dessutom att gränsen mellan offer och förövare suddas ut, vilket är ett återkommande problem hos Arendt. För fångarna i koncentrations- och förintelselägren kan det kanske stämma att de reducerades till ett knippe förutsägbara reaktioner, men det gällde inte för den tyska befolkningen generellt. Den levde under andra betingelser och dess reaktioner avlästes noga av den nationalsocialistiska regimen. Inte alla tyskar förvisso, men majoriteten var trots allt tänkt att utgöra kärnan i den kommande herrerasen och den skulle lära sig att befalla.

Denna tendens att sudda ut gränsen mellan förövare och offer kännetecknar också Den banala ondskan med dess hårda dom över juderåden. Det finns även andra centrala beröringspunkter mellan böckerna, till exempel när det gäller ideologins betydelse. I Totalitarismens ursprung talar Arendt visserligen inte om den banala ondskan, utan om den absoluta ondskan, som inte kan härledas ur mänskligt begripliga motiv. Men ser man närmare på saken är det inte så stor skillnad mellan en massmördare som inte tänker och en som saknar mänskligt begripliga motiv: ingen av dem drivs av explicit formulerade ideologier.

Det är märkligt att Arendt som filosof förstår så litet av idéernas drivkraft och i stället betonar organisationens egendynamik, rörelsen för dess egen skull.

Precis som i Den banala ondskan negligerar Arendt ideologins betydelse i Totalitarismens ursprung. Hon hävdar att de totalitära rörelserna präglas av att elitskikten frigör sig från ideologin: »Det är denna frihet i förhållande till innehållet i de egna ideologierna som kännetecknar den totalitära hierarkins högsta nivåer. […] Den totalitära skolningens mål har aldrig varit att ingjuta övertygelser utan att undergräva förmågan att bilda dem.« Det är märkligt att Arendt som filosof förstår så litet av idéernas drivkraft och i stället betonar organisationens egendynamik, rörelsen för dess egen skull.

Historikern Walter Laqueur spekulerade en gång i att Arendt kanske hade läst litet mer antisemitisk litteratur än vad som var riktigt bra för henne. Jag får en känsla av att hon har tittat litet för mycket på propagandabilder av massor i synkroniserad rörelse och fått för sig att de är nationalsocialismens kärna. Hon hävdar att de totalitära rörelsernas »praktiska mål är att organisera så många människor som möjligt inom sina ramar och sätta och hålla dem i rörelse […] Det totala herraväldet, som eftersträvar att organisera människornas oändliga mångfald och skillnader som om hela mänskligheten bara vore en enda individ […] I sin kärna är den totalitäre ledaren ingenting mer eller mindre än en funktionär för de massor han leder; han är inte en maktlysten individ som ålägger sina undersåtar en tyrannisk och godtycklig vilja. I sin egenskap av ren funktionär kan han när som helst ersättas«.

Den främsta källan till det senare påståendet torde vara Hitler själv och den nationalsocialistiska propagandan, som framhävde Führern som den geniala uttolkaren av den tyska folkorganismen. Att Hitler var populär bland den tyska befolkningen är en sak, att han skulle vara dess osjälvständige funktionär något helt annat. Hans specifika idévärld och ledarstil satte i hög grad sin prägel på regimen och dess förbrytelser, och han var knappast utbytbar med tanke på den centrala roll han hade skapat åt sig i Tredje riket. Och påståendet att de totalitära rörelserna vill organisera hela mänskligheten till en enda individ kvalar knappt in som nonsens när vi talar om nationalsocialismen, som för det första ville utplåna stora delar av mänskligheten och för det andra var besatt av individuella och kollektiva distinktioner och hierarkier.

Nej, jag menar inte att Arendt på något sätt sympatiserade med nationalsocialismen. Men hon hade svårt att skilja på dess yttre sken och dess kärna och var styrd av sin önskan att kunna visa att den var ett fenomen som hängde samman med en ”atomisering” av individerna. Att människor i det moderna samhället präglas av rotlöshet är en typisk, oftast konservativ kritik, och vad den än har som talar för sig, så ger ett sådant tillstånd i sig inte upphov till totalitära rörelser. Sociala band försvagas och förändras, men försvinner i allmänhet inte och gjorde det heller inte i Tredje riket. Familjebanden förblev starka, kyrkan behöll en stor del av sitt inflytande, stora delar av organisationslivet levde kvar under nya beteckningar. Men Arendt behöver denna föreställning om atomisering för att kunna pendla över till den andra polen, att de totalitära rörelserna vill organisera mänskligheten till en enda individ.

Att Arendt drivs till sådana ytterligheter beror på hennes ambition att lyfta ut de totalitära rörelserna ur deras specifika historiska kontext och framställa dem som en potential som finns under ytan på det moderna samhället i allmänhet. En känsla av isolering och rotlöshet kan säkert få individer att längta efter att reservationslöst gå upp i en rörelse, men för att totalitära rörelser ska komma till makten krävs mycket mer. All historisk erfarenhet pekar på att de uppstår i samband med krig och revolutioner, när samhällen utsätts för exceptionella påfrestningar.

Tyvärr misstänker jag att det är denna dramatisering av det samhälleliga normaltillståndet som många i dag finner intressant hos Arendt.

Publicerad i Respons 2016-2