Detta blir Respons sista krönika

Vi har alltid haft låga stränder, för att travestera Tomas Tranströmer. När Respons startade 2012 var ambitionen att vi efterhand skulle kunna bära våra egna kostnader genom betalande prenumeranter, en inte helt orealistisk målsättning givet att bara den svenska universitets- och högskolesektorn sysselsätter tusen och åter tusen människor. Men så blev det nu inte. I slutänden har vi alltid varit beroende av stora och små bidrag från stiftelser, akademier och forskningsråd. Med tiden har de stora bidragen blivit allt färre och slitet med att fånga in de mindre allt större.

Till slut gick det inte längre. Det känns förstås sorgligt att lägga ned en publikation som vi tycker utvecklas hela tiden. Detta dubbelnummer, producerat med våra sista slantar, rymmer allt man kan önska sig av en tidskrift som Respons. Vi får genomlysningar av konstscenen, kultursidorna, bostadspolitiken, arbetsmarknaden, diplomatin och utrikespolitiken. Franz Boas och Margaret Mead hamnar intill Kung Arthur, Voltaire och mordet på Olof Palme. Klimatfrågan behandlas ur filosofiska och filmvetenskapliga perspektiv, en lång essä diskuterar ljudbokens konsekvenser för litteraturen och läsandet. Man kan tycka att det spretar, men i en tid av åsiktskorridorer, chattforum, trygga rum och tydligt avgränsade Facebook-flöden är just detta slags tvärvetenskapliga fyrverkeri viktigare än någonsin.

Men en dag som denna, när vi släcker lampan på redaktionen, kan man ändå fundera över de stora kunskapsaktörernas prioriteringar. Hur tänker de sig att kunskapen som produceras vid de högre lärosätena bäst förvaltas?

Med Respons nedläggning försvinner den enda möjligheten att skapa sig en kvalificerad överblick av den svenska fackboksutgivningen. Varje år publiceras mängder av böcker i olika ämnen som förtjänar att bli lästa, kommenterade och för all del kritiserade. De mest spännande titlarna ges ofta ut på små förlag och uppmärksammas sällan på dagstidningarnas kultursidor. Här har Respons fyllt en allt viktigare funktion. Tidskriften har tillhandahållit en allmännyttig infrastruktur för det offentliga samtalet i ett alltmer uppsplittrat och kommersialiserat medieklimat. Detta har varit möjligt eftersom vi kunnat förlita oss på ett brett nätverk av skribenter, de flesta verksamma på våra högre lärosäten, som funnit en glädje i att skriva på svenska för en bredare publik. Därigenom har vi även slagit en brygga mellan universitet och samhälle och skapat möjligheter att fullgöra det informationsuppdrag som förr kallades den tredje uppgiften. 

Varje år har Respons recenserat cirka 150 böcker. Vi har publicerat utförliga recensioner, fördjupande och argumenterande, av ett slag som man i dag sällan möter i dagspressen. Som Pelle Andersson framhåller i sin fortsättning på diskussionen om kultursidornas förändring är kritiken en underskattad konstform. 150 recenserade böcker innebär 150 ämneskunniga läsningar, 150 friktionsytor, där kunskapsanspråk och verklighetsbeskrivningar prövas, välkomnas, tillbakavisas eller vidareutvecklas. Det innebär 150 möjligheter att göra läsarna delaktiga i ett seriöst samtal om historien, kulturen och samhället. 

Ändå gick det inte. När vi startade trodde vi att universiteten skulle se tidskriften som en gemensam angelägenhet och ge oss draghjälp med marknadsföring och annonsering. Av detta har i stort sett inte blivit någonting, utöver några annonser från akademiska bokförlag. Några större insatser hade inte behövts. Våra samlade utgifter motsvarar ett fåtal högutbildade kommunikatörer, en av de yrkesgrupper som enligt en färsk rapport av nationalekonomen Anders Kärnä växer snabbast vid våra universitet och högskolor. Skälen till ökningen är inte lätta att reda ut. Men en dag som denna, när vi släcker lampan på redaktionen, kan man ändå fundera över de stora kunskapsaktörernas prioriteringar. Hur tänker de sig att kunskapen som produceras vid de högre lärosätena bäst förvaltas? Genom att försöka prångla ut den på den allmänna åsiktsmarknaden med hjälp av snillrika marknadsföringsstrategier eller genom att osäkra den i en kritisk offentlighet och utsätta den för dess yttersta prövning, det vill säga om den går att levandegöra i en konkret politisk och kulturell gemenskap? 

Fungerar kunskapen utanför det egna seminariet, utanför den egna teoretiska traditionen, den egna forskningsenklaven? Finner den sin mening i ett givet socialt sammanhang och i ett bredare demokratiskt samtal? Frågor som dessa kan endast besvaras av en välfungerande offentlighet. Det ena måste vägas mot det andra. Andra experter måste säga sitt, tveksamma medborgare övertygas. Verkligheten måste ges möjlighet att sparka tillbaka. I bakgrunden skymtar den vidare frågan om svenskans ställning som akademiskt språk. Detta perspektiv kan förefalla provinsiellt, men har i själva verket en djupare dimension och hakar i avgörande diskussioner om universitetens samhällsrelevans, det offentliga samtalets kvalitet och demokratins framtid. 

Har vi råd med en forskarkår som skriver för att tillfredsställa ett ansiktslöst utvärderingsmaskineri eller för att imponera på mer prominenta ämneskollegor. Är det en god investering? Vem gagnas? Vad gagnas?

Man kan invända att den akademiska världen upprätthåller sina egna system för kvalitetsprövning, att det räcker med att utsätta en studie för peer review. Vi behöver inga tidskrifter som Respons, kan man tänka. Det räcker gott och väl att forskarna kontrollerar varandra inom sina egna, allt snävare specialområden. Det är i stort så som det fungerar i dag och det är detta självtillräckliga och inåtvända system som politiker, forskningsråd och våra högre lärosäten håller under armarna. Frågan är dock om denna inåtvändhet är acceptabel ur ett samhälleligt perspektiv. Har vi råd med en forskarkår som skriver för att tillfredsställa ett ansiktslöst utvärderingsmaskineri eller för att imponera på mer prominenta ämneskollegor. Är det en god investering? Vem gagnas? Vad gagnas? En annan relevant fråga gäller framtidens humaniora och samhällsvetenskap. Är det självklart att den mår bäst av en långt driven internationalisering och inomakademiska publiceringsmönster? Naturligtvis ska även svenska forskare smidas i den globala konkurrensens hetta, men lika viktigt för kvaliteten är att de förhåller sig aktivt till sin omedelbara omvärld och till de människor som finansierar deras verksamhet.

Under nära elva års tid har Respons varit en motvikt till tunga trender inom både det kommersiella mediesystemet och den offentligt finansierade forskarvärlden. Vi är övertygade om att en sådan plattform är nödvändig i ett litet språkområde som det svenska, men har inte varit tillräckligt framgångsrika med att få tänkbara finansiärer att inse deras eget intresse i en tidskrift som upprätthåller nivån på det intellektuella samtalet, som inte kommunicerar och förenklar utan diskuterar och fördjupar. Vi är förstås besvikna över hur det blev och hade gärna sett en fortsättning. Men vi är stolta över det som varit.

Vi vill tacka alla prenumeranter, läsare och skribenter som genom åren engagerat sig i vår utgivning. Vi vill även tacka de finansiärer som har stött oss under årens lopp.

Publicerad i Respons 2022-4-5